Övergivenheten

I sin bok Övergivenheten söker författaren Elisabeth Åsbrink efter sina judiska rötter. Hon söker sig tillbaka ända till 1492.

Boken handlar om hennes familj - mamma Sally, mormor Rita och morfar Vidal Coenca. Åsbrinks pappa, som kom till Sverige som judisk flykting 1956, omnämns bara i förbigående.

Hennes mormor Rita var engelska och levde i London medan hennes morfar Vidal Coenca kom till England som flykting. Morfarderns familj var sefardiska judar som i samband med inkvisitionen i Spanien blivit fördrivna till Grekland och senare därifrån vidare till England.

Det gick inte an för Vidal att ta med en kristen flicka hem till sitt sefardiska hem så Rita och Vidal fick leva som gifta, fast ogifta, tills hans mamma dog. De fick två barn Sally och Yvonne. Vidal var arbetsam, språkbegåvad och mycket skicklig tillverkare av pipmunstycken. Han försörjde sin familj och skrev fina brev till Rita på sina resor men Rita var hela tiden missnöjd.

Boken handlar dels om Ritas och Sallys liv i England, dels om Sallys liv tillsammsns med sin dotter i Sverige. Men den handlar också om dottern Katherines (K) resa till Thessaloniki för att söka sina rötter. När K berättar om sin resa ger hon oss samtidigt en historielektion om Balkans många konflikter.

Redan som mycket liten kände K av den ensamhet som rådde i hennes familj - en ensamhet som separerade familjemedlemmarna inifrån. "Centrum för min barndoms ensamhetsuniversum var min mor Sally. Jag dyrkade henne, min far dyrkade henne och hon var verkligen dyrkansvärd". Ks mamma Sally var sprudlande och sällskaplig men det var en mycket tunn yta. I själva verket kände hon sig alltid illa och orättvist  behandlad. När hon i ungdomen blev utsatt för ett grymt skämt av sina skolkamrater ville hon att pappan skulle ge henne upprättelse men pappan vägrade. Han sa bara: "Så gör inte en jude" och menade att om man inte anpassar sig blir man knäckt. Sally förlät aldrig sin pappa.

Sally lämnde England som ung och flyttade till Sverige, där fick hon tre flickor - dottern K (bokens berättarröst) var yngst. När Ks pappa gett upp alla försök att leva med sin familj blev det Ks uppgift att ta hand om sin labila mamma. Hon använde t.ex. aldrig ord som kunde "trigga" igång henne och få henne att tänka på pappan - ord som sjuk, sjukhus och judar var förbjudna.

Övergivenheten är intressant och har ett vackert och poetiskt språk. Jag tyckte om att följa K när hon sökte sina rötter och kände med Sally när hon upplevde sig förföljd men samtidigt kände jag en viss trötthet över allt detta "judiska" som tar så stor plats i en människas liv och i samhället. K blev, trots sin uppväxt i ett sekulärt hem, mer eller mindre besatt av sin morfars judiska bakgrund och att familjen tvingats fly. Det blev för mycket. När hon avslutar boken med orden "Jag förlåter inget." tänkte jag på dagens situation där det judiska landet Israel praktiskt taget utplånat sitt grannland och fortsätter fördriva folk från sina hem på Västbanken. K verkar tro att alla oförrätter, alla motgångar hon råkat utför enbart har en orsak - hennes judiska bakgrund. Jag uppskattade det vackra språket i Övergivenheten men tyckte i övrigt inte om boken, tyckte det blev för mycket ältande av allt judiskt och att boken var för "enögd". Varför skriver ingen om storheten i att förlåta, att glömma och gå vidare? Jag tror det måste till såväl förlåtelse som glömska för att vi ska slippa krig och få slut på förföljelser. Tänk om K i stället  hade avslutat boken med orden "Jag förlåter" - så mycket vackrare och hoppfullare allt skulle ha känts.

Vi höll till i Grillska huset vid Stortorget när vi diskuterade judendomens roll i samhället och vi hade, i det stora hela, en likartad syn på boken.

På hemvägen passade jag på att titta på Helene Billgrens fina tavlor på Galleri Hammar, där hon ställer ut.