Artipelag

Mannen bakom BabyBjörn (bärselar för barn och andra småbarnsartiklar) verkar ha tjänat storkovan. Sitt överskott har han dock använt på ett trevligt sätt - han har byggt en konsthall, som lite vitsigt kallas Artipelag. Det är nästan så man tror att han är göteborgare. Artipelag ligger mycket vackert på en egen udde, Hålludden, ute på Värmdö. Fantastisk byggnad i en fantastisk miljö! Jag tror knappt jag varit på Värmdö förut och blev väldigt imponerad av hur vackert där var.

Se, så konstnärligt jag ersatt i-et med en trädstam!

Utställningen vi tittade på hette Upplyst - det elektriska ljuset som konstens fé. Kända konstnärer visade verk av elektriskt ljus. En rolig utställning med spektakulära verk.

Hur kan ett upplyst föremål ge två skuggor?

Extra roligt att man refererade till Edison, glödlampans uppfinnare, som vi ”hälsade på” för bara två veckor sedan, under vår resa i Florida. Glödlampan sjunger nu på sista versen men fanns representerad i flera verk.

Edisons villa i Florida

Notera  de vackra ljuskronorna med glödlampor

När vi kom hem upptäckte jag att även vårt badrum skulle ha platsat på Artipelag. Verket skulle kunna kallas "Vår handdukstork - en ljusorgel".

    

Sån´ tur att det finns assistenshjälp

Samma kväll som vi hade bestämt oss för att gå på teater, var det premiär på ”På spåret". Jag har alltid gillat ”På spåret” och ville ogärna missa första avsnittet. Min ”gamla” arbetskamrat (som jag sov över hos i Sundsvall) och vi började därför dagen med att lära oss hur man spelar in TV-program.

Vi testade varenda knapp på dosan och vi läste manualen (bra lösning med e-manual direkt på TVn). Vi tyckte vi förstod hur man skulle göra - skam vore det väl annars – och markerade det program som skulle spelas in. Av gammal erfarenhet visste vi också att en ny funktion måste testas. Testet visade att inspelningen inte hade funkat. Det fanns inget program att titta på – ingen notering att vi hade gjort något fel, ingen markering att minnet var fullt, inte ett spår av vår inspelning. Helt väck! Vi gjorde många tappra försök men vårt misslyckande var totalt. Inte ens när vi kontaktade ”assistenshjälpen” (sonen - fast inte min) kunde vi få förklaring till vårt misslyckande. Till slut åkte vi till det stora elektronikvaruhuset och frågade om råd. Lösningen var enkel. En så gammal TV (två år!) saknade hårddisk och därmed inspelningsfunktion. (Borde inte TVn känt av detta och sagt till!!).

Lyckligtvis finns det något som heter SVT/Play! Vi skulle kunna titta på programmet även om det skulle bli via min lill, lilla PC (sladden för att koppla ihop TV och PC var försvunnen). På hemvägen, efter Tribadernas natt, såg vi båda fram emot en rolig stund "På spåret".

 

För att koppla upp sig mot Internet och SVT/Play krävs dock lösenord. Lösenord!!? Min välorganiserade och välorienterade arbetskamrat såg ut som ett stort frågetecken. Var kunde det finnas - det letades i pärmar, det letades på routern, det letades i datorn men inget lösenord dök upp. Trots den sena timmen (allt letande hade tagit tid) var det ånyo dags att kontakta assistenshjälpen - sen kunde vi båda rådbråka våra hjärnor på en Stockholmsresa, en Parisresa och en resa till Sarajevo.

Tribadernas natt

Vad enkelt allt är i när man inte har något att välja på.

Jag har varit i Sundsvall en och en halv dag (kortspelsgänget hade träff) och på denna korta tid hann jag klippa mig, köpa byxor och kofta, gå på teater, ta en promenad i naturen (Stornäset) och, förstås, spela kort. Jag har nästan alltid köpt byxor i samma butik (uppläggning ingår i priset) och precis som vanligt var det bara att gå in affären - sen var saken klar. Ska man gå på teater får man välja den teater som finns - utbudet är så att säga begränsat. Man behöver inte välja och sen bestämma sig för att det trots allt är skönast att stanna hemma.

 

Men den här gången skulle det ha varit bra om vi hade haft något att välja på för jag tyckte inte Tribadernas natt av P O Enquist var bra. Handlingen utspelar sig i Köpenhamn där Siri von Essen (som låg i skilsmässa från August Strindberg) höll på att sätta upp en Strindbergpjäs på Dagmarteatern. Under repetitionsarbetet kom August på besök och så började de och Marie (Siris väninna) att bråka och det höll de på med i två timmar – något tjatigt. Tribadernas natt är en omtalad pjäs som har spelats på många teatrar både i Sverige och utomlands - lite svårt att förstå. Jag tyckte skådespelarinsatserna var bra (även om vissa personer kändes för gamla för de personer de gestaltade) men oj, oj, oj så överdrivet och tjatigt det blev.

Den 15 maj 2012

Den 15 maj 2012 anmälde jag till Fortum att vi skulle ha rörlig eltaxa. Vad gjorde du den dagen?

Det är lite intressant vad man gjorde just denna dag eftersom det är en speciell dag. Det är dagen (aday) då människor över hela världen fotade sin vardag. Ett urval av dessa bilder på  hem, arbete, kultur, mat och samhälle har sammanställts i en utställning som nu visas på Kulturhuset i Stockholm.

.

Jag tycker det är ett roligt tema för en utställning. Överallt i hela världen, i 80 olika länder, har man alltså tagit kort en given dag och överallt gör man olika saker - några bakade bröd, några gifte sig medan andra har gymnastik osv  - ändå är det lätt att känna igen sig i dessa vardagsbilder.

Hösapösa eller hurpasnurpa...

...sa alltid min mamma när saker gick till överdrift åt det ena eller andra hållet och det var verkligen vad som hände idag.

Jag satt på bussen iklädd min nya mössa från Peru, när en pappa med två barn steg på. Det lilla barnet satt i barnvagn men den större dottern hade lite problem att hålla balansen eftersom bussen gick ryckigt. Då sa pappan att hon skulle sätta sig bredvid mig. Ha sa: "Sätt dig bredvid flickan!!!" "Flickan" tänkte jag "nu går han väl ändå till överdrift. Han ser nog bara min fina mössa". Sen uppmanade han, på nytt, dottern att sätta sig bredvid flickan. Han försökte också få henne att titta på min ovanligt fina mössa. Tre gånger pratade han om mig som flickan och han såg helt allvarlig ut. Hoppsan, sist jag åkte buss reste man sig upp för att jag skulle få sitta och nu plötsligt har jag blivit flicka.

Är det en ny trend att alla ska kallas flickor, oavsett ålder? Jag som trodde det var inne att vara Tant.

106 meter

Vi fortsatte vår resa (utan vänner) med en avslutningsvecka i USA och bevakning av presidentvalet. En behaglig och trevlig bilresa i södra Florida - varmt och skönt och ingen huvudvärk. Floridas högsta berg är 106 meter och vi var inte ens i närheten.

Sista kvällen före presidentvalet ägnade vi oss åt TV-tittande. På CNN var det Romney för hela slanten. Lite konstigt – tyckte jag. Hur kunde informationen var så snedfördelad? När vi bytte till msnbc (en annan kanal) var det Obama som fick allt utrymme. Det är uppenbart att vissa kanaler håller på en kandidat medan andra kanaler håller på motståndaren. Inga debatter i slutskedet av valkampanjen – som vi har. Inga affischer på gator - som vi har. Däremot massor med små namnskyltar utanför villor som visade vilken kandidat den som bor i huset höll på. I Florida (runt Sarasota) var det en klar majoritet av Romneyskyltar. Ute vid vägar och gatukorsningar stod det folk med skyltar som uppmanade de förbipasserande att rösta på en viss kandidat – även här var det mest Romneysupporters som var aktiva. När bilar passerade dessa ”övertalare” tutade en del resenärer. Jag antar att de ville visa att de hade samma åsikt.



Pilon??

Det är inte bara valarbetare utefter vägarna

Medan vi åkte söderut på valdagen tittade jag efter köer till vallokaler - jag såg bara en enda kö och den var inte särskilt lång. På TV visade man däremot vilket kaos det varit med röstandet i bl.a. Florida. Det hade varit helt otroligt långa köer - folk hade fått vänta upp till åtta timmar! Många hade inte orkat stå kvar utan gått därifrån och avstod alltså från att rösta. Varje delstat bestämmer själv hur röstandet ska gå till och man har löst det på olika sätt – i vissa stater är det tydligt att man misslyckats totalt. När vi kom fram till vårt hotell och checkade in, passade jag på att fråga mannen bakom disken, en ganska ung, mörk kille om han hade röstat ännu. Svaret blev att han inte hade röstat och inte tänkte göra det heller.



Var det tre kandidater?

 USA är ett besynnerligt land - alla är jättetrevliga och hjälpsamma. Där är välorganiserat (över?) och ändå så ineffektivt (vallokalsköer på åtta timmar och mer än en timmas väntan innan vi kom genom passkontrollen) men det är alltid lika roligt att vara där.

Att ge bort ett barn

Arequipa är Perus andra stad med över en miljon invånare. Centrala stan har vacker vit bebyggelse från kolonialtiden. Det var mycket färre försäljare här än där vi varit tidigare och det var skönt att kunna gå runt  utan att hela tiden bli attackerade. På Plaza de Armas (även i Arequipa finns en Plaza de Armas) demonstrerade/paraderade man - precis som man gjorde när vi var i Cuzco. Jag fattar inte vad man paraderar för hela tiden.

 

Vi besökte matmarknaden!

 

Vad kan det ligga i de här säckarna?

När vi la upp rutten för vår resa blev vi rekommenderade att åka till Arequipa för att titta på det vackra klostret Santa Catalina och Santa Catalina är verkligen något alldeles extra. Det är en hel stad bakom murar; en mycket vacker stad. Här finns gator, torg, kyrkor, matsalar, tvättstugor - ja, det mesta. Gator och torg har namn efter spanska städer. Alla väggar är målade i vitt, terrakotta och azurblått.

 

En gång i tiden bodde det 125 nunnor i klostret plus en massa tjänstefolk. Här placerade rika familjer sin andra dotter – ansågs som en hederssak. Flickorna fick flytta till klostret när de var i 12-års åldern och fick stanna där resten av livet! De fick aldrig lämna klostret. De fick bara prata med sina föräldrar genom ett galler och de fick aldrig visa ansiktet för någon utanför klostret. I dag bor det 24 nunnor och 4 noviser i klostret och noviserna är 18 år när de kommer (man får hoppas de kommer av fri vilja). Dagens nunnor har det lite lättare - de får till och med gå ut på stan - men de har å andra sidan inget tjänstefolk utan får utföra alla sysslor själva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Genom det här gallret fick flickorna prata med sina föräldrar

Vi har tyckt om all mat vi ätit under vår Peruresa med undantag för alpackabiff, som vi fann både hård och smaklös. När vi var i Lima prövade vi på Ceviche (rå marinerad fisk) – LÅ och jag tyckte den var god men Sune fick vissa problem med magen som han gav fisken (oförskyllt) skulden för. Vi har också prövat på peruanskt vin men övergick snabbt till argentinskt. Drinken, Pisco sour, har dock fallit alla på läppen. Jag fick rådet att enbart äta kolhydrater (ska hjälpa mot höjdsjuka). Under flera dagar åt jag därför bara bröd, potatis och pasta - kan vara en bidragande orsak till min återhämtning. Apropå potatis – i Peru finns det 4 000 (ibland säger de 5 000) olika potatissorter.

 

 

Avslutningsvis kommer här en bild från flygplatsen i Arequipa som vi lämnade för en semesteravslutningsvecka (om man nu kan ha semester när man inte längre jobbar) i Florida!

 

 

En omskakande upplevelse

Efter en skön, slapp dag i Colcadalen fortsatte vi vår resa till Arequipa. Vi gjorde en avstickare förbi Condorkorset för att spana på condorer. Det blev en omväg på ca åtta mil, längs den andlöst vackra Colcadalens kanjon.

 

Väl framme vid condorkorset började vi och en massa andra turister spana. Vi spanade och vi spanade men inte en condor så långt ögat såg. Condorerna segelflyger på termiken och enligt vår guide var det nog inte tillräckligt mycket vind. Efter en timma återvände vi till bilen för att åka vidare till ett annat ställe och se om vi hade bättre framgång där.

De här herrarna verkar inte spana särskilt intensivt- tycker jag

 

Just då skrek någon; ”Condor, Condor!” – och där var den. Den stora asätande fågeln som har ett vingspann på ca 3 meter. Vi såg 4 fåglar, några på ganska nära håll.

Visst ser ni condoren!

Vägen till Condorpasset var i ett bedrövligt skick! Sune sa att hans skogsbilvägar i det inre av Jämtland var som autostrador jämfört med denna väg. Det var en grusväg, som på grund av de kraftiga regnen under regnperioderna hade blivit så gropig, så gropig så vi var helt omskakade när vi kom fram. Efter vår vackra men skumpiga resa genom Colcadalen passerade vi återigen Andernas högplatå och kom på eftermiddagen fram till den ”Vita staden” Arequipa.

 

Två kvinnor klädda i Colkadalskläder, låter sig fotograferas mot en slant i ersättning

Här kan man låta sig fotograferas med en falk på huvudet - mot en liten slant

Kommers vid Condorkorset