Det ryska köket**

Jag tror att nästa trend bland restauranger och "kök" blir "Det ryska köket". Vi har prövat på det franska, det italienska, det japanska, det kinesiska, det tailändska, det peruanska, det grekiska och det libanesiska så nu är det väl hög tid för det ryska.

Denna min tro baserar jag på Irina Dergachevas bok som heter just "Det ryska köket - en historisk resa". Sara Danius tippsade om boken i sitt vinterprogram. När jag hört Sara Danius lovord beställde jag boken på biblan. Visst var det en intressant bok men jag hade förväntat mig mer. Första delen handlade om rysk mathistoria, andra delen bestod av recept. En del recept var kryssmarkerade - gissar att de var de rätter som den förra låntagare provlagat. Jag lagade inte en enda rätt men jag läste igenom de flesta och bestämde mig för att köpa boken - om den kommer på rean - och testa en del av de kryssmarkerade rätterna även jag - kanske Sjtji på-monastyrski (kålsoppa på klostervis), Befstroganov klassiteski (Biff Stroganoff, klassisk variant), Fiskrätt från Raspotins tid eller varför inte Lammgryta i kruka på Sjusjenskojevis. Rysk mat verkar skiljer sig rejält från den mat vi vanligtvis lagar och "köket" verkar mycket generöst med många rätter vid varje måltid. IInnan jag bestämmer mig för vilka rätter jag ska laga ska jag kanske diskutera saken med min frissa.

En enklare variant än att skaffa boken och laga maten själv vore att besöka en rysk restaurang och pröva något som är tillagat av expert efter gamla ryska traditioner.

Rinkeby

När lilla barnbarnet blev sjukt följde jag med honom och dottern till närakuten i Rinkeby - förorten med dåligt rykte efter oroligheterna med bilbränder och annan förstörelse. Jag hann inte se så mycket av själva området - bara husen krig närakuten. Där såg det prydligt och fint ut.

För att kunna bilda mig en bättre uppfattning om Rinkeby åkte jag dit igen. Det var enkelt - tunnelbana ändå fram till torget.Väl framme promenerade vi runt. Mitt första intryck bestod. Jag tyckte det såg fint ut i Rinkeby. Man byggde och renoverade för fullt - då blir det ju alltid lite stökigt runt i kring men i övrig var det snyggt. Husen var välskötta, inget klotter, inga trasiga rutor, inga gardiner som hängde ut genom fönstren och fladdrade, inget skräp kastat på marken. Jag kunde inte se att man vandaliserat någonstans. Visst var många hus höga men Rinkeby är ett område som har sina rötter i miljonprogrammet och då byggde man höghus. "Insprängt" bland höghusen fanns det också trevåninghus.

Det mest iögonenfallande i Rinkeby var det stora inslaget av invandrare. Vi såg en förskoleklass på promenad där inte ett enda ett av barnen såg ut att ha svenskt ursprung. När vi tog oss en kopp kaffe vid torget var det tydligt att detta var en träffpunkt - för män. Så såg det ut när vi var i Marseille också.

Jag kunde naturligtvis bara titta på ytan. Arbetslöshet och s.k. utanförskap, som sägs var grunden till många oroligheter, kunde jag inte bilda mig en uppfattning om.

Paddington****

I söndags skulle äldsta barnbarnet och jag ha gått på bio. Bestämt sedan länge men när söndagen kom hade grabben ändrat sig - hade varit på filmkväll dagen innan och ville skjuta upp biobesöket en vecka.

I stället åkte jag och mellankillarna (10 och 7) till Vällingby och besökte den fina biografen Fontänen där man visade Paddington. När mina barn var små läste vi ofta om den lilla ensamma björnen från mörkaste Peru - i en s.k. "pop-up bok" - så det blev kärt återseende, delvis i ny tappning.

Filmen handlar om en liten björn som blir ensam i samband en naturkatastrof - han ser inte någon annan utväg än att fly till Europa och London - där han hoppas och tror att han ska bli välkomnad och få ny familj. Men i London är det först ingen som vill ta emot honom. Han vet inte hur han ska bete sig och allt blir så fel. Känns det igen?

Trots det i grunden allvarliga budskapet är Paddington en mycket rolig och välgjord film som man kan leva sig in i. Det är fängslande att se vanliga människor umgås med en "levande" björn och inte blir det sämre av att pappan i familjen Brown, som tar sig an Paddington, är en gammal bekant från Downton Abbey. Den gamle lorden är minst lika bra i rollen som riskkalkylerande pappa.

Vad betyder ordet mack?

Vissa söndagar kan man åka en guidad busstur i Stockholm. Vi bestämde oss för att åka när turen gick genom Liljeholmen, Gröndal, Aspudden och Midsommarkransen. Det kommer att bli mycket folk - tänkte vi - och var där 45 minuter före avgång. Maken och jag var de två sista som fick stiga på bussen - en hel busslast stod kvar på gatan. Otur att de inte fick plats för det blev en intressant resa.

Vi åkte genom Liljeholmen och Gröndal, passerade Skithusviken, Charlottenlunds gård, terasshusen och stjärnhusen, fortsatte förbi Stora Fågelsången (torpställe som en gång tillhört Hägerstens gård men nu ingår i Stadsholmen) till Aspudden och Aspuddsparken - en av Stockholms äldsta idrottsparken.

När Göring vårdades för narkotikaproblem i Sverige vistades han först i Gröna Villan i Aspudden innan han flyttades till Långbro. 1916 tog fyra personer med efternamnen Mathiasson, Andersson, Collin och Key patent på tillverkning av bensinpumpar. De döpte sin nya firma till MACK - efter initialerna i deras efternamn (akronym) - och myntade därmed ett begrepp som fortfarande används dagligdags. Företaget låg i Aspudden. Nu är återigen bokstäverna MACK målade på fasaden.

På 1940-talet byggde LM Ericsson upp sin telefonfabrik i Midsommarkransen. Runt fabriken växte det upp ett modernt brukssamhälle - LM-staden - där man byggde hus efter "löpandebands- principen" men det var byggarna som löpte från ett hus till nästa. Själva husen stod av naturliga skäl still. Under en två-års period färdigställde man ett hus i veckan. Dessa  s.k. smalhusen är i dag K-märkta. De bestod enbart av lägenheter (bostadsrätter) på två rum och kök och hade piskbalkonger men inga vanliga balkonger. Kring Telefonplan byggde man också barnrikehus - "Myrdalshus". I barnrikehusen fick man bara bo om man hade minst tre barn. Hyran baserade sig på antalet barn - riktigt barnrika familjer bodde nästan gratis. På LM tog man också ett socialt ansvar och lät kvinnorna få ledigt två timmar i månaden för att gå till frissan.

På vår väg tillbaka till Hornstull passerade vi det som idag är Stockholms högsta bostadshus.

Förskräcklig

Innan vi åkte till Berlin läste jag en deckare där handlingen utspelades i Tysklands huvudstad. Ganska bra tyckte jag. När jag nu fick se att samme författare Thomas Engström hade gett ut bok nummer två, i den planerade serien om tre böcker med "hjälten" Ludwig Licht, beställde jag den på biblan. Det skulle jag inte ha gjort. Det var en, i mitt tycke, urdålig bok - trots fina omdömen.

"Söder om Helvetet" (*) handlar om Ludwig Lichts stordåd. En ung pojke blir mördad två veckor innan det ska vara kongressval i USA. Skulden läggs på en av kandidaterna från Pennsylvaina. Då kalla man in en gammal Stasiagent för att reda upp det hela. Bara det - USA anlitar en agent från gamla Östtyskland för att lösa sina problem. Nej, jag skulle ha lytt en av mina kamrater i bokklubben som säger: "Återstoden av mitt liv är för kort för att jag ska lägga ned tid på dåliga böcker. Börjar jag läsa en bok jag inte gillar lägger jag undan den och letar reda på en bra bok i stället."

Paris på 40-talet

I går tittade jag på filmen Violette. Violette handlade om författaren Violette Leduc, hennes liv och hennes relation med Simone de Beauvoir. Det var ingen rolig film. Violette hade ett tungt, tufft liv - född utom äktenskap 1907 - ingen utbildning, inget yrke, fattig, delvis homosexuell, svårt med kontakter till andra människor, påträngande och "konstig". Jag måste väl erkänna att jag slumrade till ett tag.

Men filmen var ändå intressant och den speglade både hennes relation med Simone de Beauvoir (vacker, framgångsrik med god ekonomi - en Gicomettistatys på spiselhyllan) och hur det kunde vara att leva i Frankrike på 40-, 50- och 60-talet. Fin filmning och tidstypiska miljöer - så långt jag kunde bedöma. Så småningom når Violette framgång som författare - mycket tack vare det stöd hon får av Simone. När hon flyttar till Provence verkar det också som hon får lite harmoni i sitt liv.

Om man ska söka lugn är nog Provence ett bra ställe att flytta till. Jag uppfattade som hon bosätter sig i Roussillion. Maken och jag promenerade från Bonnieux  till Roussillion, på vår lilla rundresa i Provence 2013, och därför kan jag personligen intyga att dessa trakter kring berget Ventoux är otroligt vackra.

På bästa sätt....

... blev vi bemötta när minsta lilla barnbarnet vart sjukt.

När en liten kille på fyra månader har haft feber i flera dagar, hostar och inte är tillfreds med livet blir både mamma och mormor lite oroliga. Dottern ringde till vårdupplysningen och fick rådet att åka till närakuten eftersom man inte tar emot sjuka barn på vårdcentralen. Vi fick tid direkt. Närakuten i Rinkeby drivs av landstinget och är en del av Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Undersökningen började med vägning och mätning, sen lyssnade, tittade och klämde doktorn på lilleman. Så vidare för kontroll av sänka och syresättning av blodet. Mycket noggrann undersökning som avslutades med "återbesök" hos doktorn för diagnos och instruktioner. Mindre än en timma efter det att vi kommit till sjukhuset kunde vi gå därifrån och känna oss trygga. Hela undersökningen var dessutom gratis.

Behandlar man alla patienter på samma sätt som lilla barbarnet blev omhändertaget i Rinkeby kan man känna sig trygg inför ålderdomen. Men jag undrar om en gammal kvinna på 85 bast, som kommer till sjukhuset för femte gången på ett par veckor, kan förvänta sig likvärdig behandling. Hur som helst är det bra att man prioriterar små, sjuka barn.

Så här fint såg det ut på Astrid Lindgrens barnklinik.

Seder

Min frissa kommer från Vitryssland.  När hon klipper mig brukar vi prata om olikheter mellan våra länder - sist pratade vi om jul- och nyårsfirande. I Vitryssland fick man inte fira jul på 70 år. Därför övergick man till storfirande av nyår istället. Den traditionenen har man fortsatt med.

På nyårsafton träffas man vid sextiden, hemma hos någon, och äter middag - rysk sallad och champagne är obligatoriskt - sen fortsätter man fira hela natten. När grannarna släcker ljuset vid tvåtiden, börjar dansen på det vitryska nyårskalaset. Där festar man ända till klockan sex på morgonen. Då har man hållit i gång i tolv timmar.

I Vitryssland ger man inga nyårslöften, som vi, däremot önskar man sig något. Om vi gjorde så - önskade i stället för lovade - skulle jag slippa leva upp till mina återkommande bantningslöften. Det skulle räcka att jag  önskade mig smal.

Den motvillige kommunisten*

Den andra boken på bokcirkelns tema Indokina var Collin Cotterills bok "Den motvillige kommunisten".

I "Den motvillige kommunisten" är handlingen förlagd till Laos och precis som när vi läste Fröberg Idlings bok "Sång till den tid som ska komma" fick jag mest utbyte av boken genom att googla och lära mig lite om landet. Nu vet jag var Laos ligger och jag har elementära kunskaper om landet och dess historia.

De flesta tyckte nog att boken var "så där". Den kan gå under kategorin lättare underhållning men att kalla den för en deckare/thriller tyckte en av deltagarna var "falsk varubeteckning". Jag uppfattade boken som en skröna med många överdrifter men den var också en "uppgörelse" med kommunism och miljöförstöring.

Nej, "Den motvillige kommunisten" var ingen höjdare, knappt värd de timmar det tog att läsa den.

Varför är fransmännen så franska?

I onsdags när jag satt på bussen, på väg till min Pariskurs, läste jag på telefonen att islamister trängt in på en tidningsredaktion i Paris och skjutit ihjäl flera tecknare och journalister.

Vi börjar alltid våra fransklektioner med att prata om vad som hänt sen förra veckan, om någon klippt ut artiklar om Frankrike och om någon sett en ny fransk film. Vår fransklärarinna pratar franska - sakta och tydligt - ger synonymer och översätter när det krävs. I onsdags var ämnet givet men det var inte lätt att diskutera något så här dramatiskt och fruktansvärt på ett språk vi behärskar så dåligt.

Fransklektionen följdes av en dubbellektion i fransk nutidhistoria. Då blev det lättare att fördjupa diskussionerna. Det  blev en extra intressant lektion eftersom vi hade en "gästlärare", Tomas Lindbom - en riktig frankofil. Han har bott och jobbat i Frankrike och bor fortfarande i Paris en vecka i månaden. Han verkade mer insatt än många i det politiska livet i Frankrike. Det blev en mycket givande lektion med kopplingar bakåt i tiden, som gjorde att jag nu tro mig förstå varför man är så fransk i Frankrike.

Tomas Lindblom har bloggen "Lindbom på franska" - där han berättar om sitt franska liv. Läs den!

Gentlemen

Min "gamla" skolkamrat och jag skulle gå på bio. Jag förordade en av de franska filmer jag blivit rekommenderad på min Pariskurs. Men då de bara visades som matinéfilmer eller tidiga kvällsfilmer föll valet i ställer på Gentlemen - filmatiseringen av Klas Östergrens bok med samma namn.

Gentlemen (**+ (stark tvåa)) handlar om bröderna Morgan, deras inneboende Klas (Klas Östergren) och det udda liv de lever i en lägenhet på Hornsgatan, mitt i Stockholm, i slutet av 70-talet. Hade jag läst boken skulle jag nog förstått filmen bättre än vad jag gjorde. Nu tyckte jag det var svårt att hänga med.

Klas träffar Henry Morgan, följer med honom hem och stannar kvar som inneboende i den stora mörka lägenhet Henry äger tillsammans med sin känslige bror Leo. Allt känns väldigt surrealistiskt. Händer det som händer i filmen eller sker det bara inne i huvudet på Klas? Har den obehaglige finansmannen någon förebild eller är allt bara uppdiktat?

Filmen var fängslande och spännande och, i mitt tycke, fint filmad med realistisk tidsskildring men ändå så konstig. Det var som att allt skulle tryckas in på två timmar - dekadent liv, kärlek, författande, komponerade, husockuperande, "murvlande", knarkande, ja allt. Finns det sådana här människor? Finns det folk som lever sådana här liv eller var allt en enda stor skröna? Jag lämnade biografen med många funderingar i huvudet. Det ska bli spännande att se Gentlemen när den kommer som TV-serie, då måste allt kunna skildras i ett lugnare tempo som ger bättre förståelse för hur saker och ting hänger ihop.

Myntens tid är snart förbi

På Birkagården (Pariskurs) har man kunnat köpa kaffe för fem kronor koppen. Toppenbra. Men vid årsskiftet ändrades allt. Nu ska vi betala i förskott, visa upp kvitto på inbetalningen och hämta ut kaffekuponger. Så krångligt så jag har övergått till att dricka kaffe i termosmugg (julklapp) som jag tar med mig hemifrån. Jag skulle tro att man tyckte det blev för krångligt att hantera alla mynt. I dag när inte ens bankerna tar emot mynt, kan det vara svårt att växla in alla "kaffekoppar".

Någon som inte slutat med mynthantering var kaféet där vi drack en kopp te innan vi skulle se Gentlemen. På en hundralapp fick vi tillbaka 72 kronor i 2- 5- och 10-kronorsmynt. Många slantar blev det och tyngde ned handväskan gjorde det men som kompensation fick vi en kopp gratis och dessutom en papperspåse att stoppa slantarna i.

Är stockholmare oartiga?

Maken och jag promenerade tillsammans med "halva" Stockholms befolkning längs Norr Mälarstrand i går - jättefin promenad i vintersolsken. När vi kom till stadshuset svängde vi upp mot centrala Kungsholmen, tog en kopp kaffe och bestämde oss för att testa om det gick fortare att åka tunnelbana än buss.

Jag satt därför på bussen utan sällskap, när en man satte sig bredvid mig och började prata. Först trodde jag han pratade i telefon men så tittade han rätt på mig och upprepade: "Tänk att folk kan sitta på bussen och gäspa högt och ljudligt utan att hålla handen för munnen". Sen fortsatte han att prata och uttryckte att stockholmare var oartigare än de flesta andra. Han och hans fru besökte regelbundet stora städer på olika platser i världen och inte i någon stad var man så oartig som i Stockholm. Han trodde vi (förmodligen menade han människor över 60) tillhörde en annan dimension (!) .

Men då ryckte jag in till mina "medkommuninvånares" försvar och berättade att i Stockholm reser man sig alltid upp för mig när jag åker buss och tunnelbana och det uppfattar jag som en artighet jag inte fått uppleva någon annan stans.

Vi pratade hela resan och när vi skiljdes åt fick jag tillönskningar om en fortsatt god dag och det får man väl säga var artigt det också. Så jag undrar om han hade rätt. Är stockholmare verkligen oartigare än alla andra?

Intressanta miljöer

Att jag alltid väljer deckare när jag ska börja med en ny bok beror nog på spänningen - jag vill veta hur det går - men det krävs också bra språk, bra intrig, intressanta miljöskildringar och helst också en sidohistora för att jag ska gilla boken. "Jullovet" har jag ägnat åt tre deckare där handlingarna är förlagd till så skilda platser som Island, Kina och Yttre Hebriderna. Jag gillade alla tre.

Araldur Indridssons bok Den stora matchen (***) utspelar sig i Reykjavik 1972 - samtidigt som Bobby Fischer och Boris Spasskij möttes i århundradets schackmatch. Jag tyckte om boken och tyckte handlingen var trovärdig. Roligt att jag kom ihåg det stora mästarmötet men att det även var en kraftmätning mellan två stormakter hade jag inte fattat.

Diane Wei Liangs bok Jadeögat (***) utspelar sig i Kina och har en kvinnlig deckare som huvudperson (precis som "Den stora matchen"). Varje gång jag läser böcker av kinesiska författare, blir jag förundrad över hur annorlunda allt är i Kina och vilken viktig roll kulturen spelar. Liang skiver om de stora sociala orättvisorna som finns i dagens Kina, hur viktigt det är att ha goda kontakter i Partiet och hur de som flyttar in till städerna är totalt rättslösa. Det är bra att miljöskildringarna är intressanta för boken är inte särskilt spännande. Vad som därmot fascinerade mig är de vackra poetiska namn man ger torg och platser i Kina - "De tio tusen källornas väg", "Eviga fridens boulevard", "Vänskapena varuhus" och så "Himmelska Fridens Torg", som vi tyvärr alltid måste förknippa med massakern.

Peter Mays Svarthuset (***) är bra även om jag inte tyckte att upplösningen var trovärdig utan snarare ansträngd och orealistisk. Boken handlar om detektiven Macleod som återvänder till den plats där han växte upp - Yttre Hebriderna - för att lösa mordet på en gammal skolkamrat - en översittare och mobbare. Yttre Hebriderna är en isolerad ö där religiositet, arbetslöshet och alkoholism påverkar mångas liv. En viktig roll i handlingen spelar också den årliga jakten på havssulornas ungar - 12 män ger sig ut på en liten ö för att leva tillsammans i två veckor och ta död på 2000 ungar. Det är aldrig bra när män (eller kvinnor) lever samman på detta sätt, helt isolerade. Intressant bok, väl värd att läsa.

Skål och Gott Nytt År....

... sa en man till mig och gav mig ett plastglas med "champagne".

Detta hände på Skansen dit vi gått för att lyssna på underhållningen, titta på människorna, höra Loa  Falkman läsa "Nyårsklockorna" och möta det nya året.

Det var roligt att vara ute i Stockholmsvimlet mitt i natten, tillsammans med många tusen andra. Men vi upprördes över hur det skräpades ned. Varför måste man kasta alla flaskor på marken? Man kan väl vara glad och "rund under fötterna", dansa på trottoaren och smälla smällare utan att stan ska behöva se ut som "bedrövelse bedrövelse" på nyårsdagen morgon.