Upp och ned

Jag har besökt den plats som varit min hemstad i 35 år - Sundsvall. Stan är fortfarande lika fin, som jag tyckte när jag bodde där, men den känns också öde, nästan övergiven. Tar man en promenad på kvällen är man ganska ensam. Till känslan av  övergivenhet bidrar de pappersklädda skyltfönstren i affärer som slagit igen eller flyttat till det stora affärscentret.

Något som dock är sig likt är hotell Knaust. För första gången bodde jag på det gamla fina hotellet och det kändes så bra. Gammaldags, snyggt och lite överdådigt. På varje våningsplan är väggarna dekorerade med foton av Christos verk. Så trevligt med ett hotell som inte är likt alla andra hotell.

Den berömda trappan

  

Utsikt från hotellfönstret

Foto med reflexer

Samtidigt som Sundsvall känns som en stad på reträtt händer där också en hel del - ny, snygg bro, upprustning av kajerna längs Selångerån, fina lekplatser, vackra blomsterdekorationer, nybyggnation av bostäder med toppenläge mm.

Det trevligast med Sundsvall är dock vännerna från mitt gamla liv. Alltid lika trevligt att åka dit.

Rosa Candida

Vissa böcker uppmärksammas mycket - andra inte alls. När en bok blir omskriven i en tidning, är det mycket troligt att man sen kan läsa om den "överallt". Vore bättre om tidningarna uppmärksammade olika böcker - fler författare skulle få uppmärksamhet och kanske bli framgångsrika.

En bok som jag läst mycket om är Rosa Candida av den isländska författaren Adur Ava Olafsdottir. Hade andra plats på NKs bästsäljarhylla. Fått pris som bästa roman i Franskrike. Jag beställde den på biblioteket och fick den i tid för att ta med den på resan.

Var den då så bra att den var värd all uppmärksamhet? Ja, jag tyckte den var bra.

Den var annorlunda. Skriven på ett korthugget sätt - som jag oftast gillar - ett speciellt, lite högtidligt sätt. Rosa Candida handlar om en ung isländsk man, rosennörd, som ger sig iväg på en lång resa för att börja jobba i "världens mest berömda rosenträdgård"! Hans mamma, som nyligen dött i en bilolycka, var också förtjust i rosor och lyckades med konststycket att odla denna känsliga blomma på Island. Mor och barn hade, under hans uppväxt, läst och tittat på bilder från den vackra klosterträdgården. När mamman dött ger sig sonen i väg till deras gemensamma trädgård. Med sig har han några exemplar av den sällsynta åttabladsrosen, som hans mamma odlade.

Jag har googlat för att få kläm på vart det är han reser (vore trevligt att åka dit) och hur en åttabladsros ser ut - lyckades inte med någotdera. Men så läste jag om Ronny Ambjörnssons bok  "Den hemliga trädgårdden - om trädgårdar i litteratur och verklighet" - nu står mitt hopp till Ronny.

Kejsarinnan Orkidé

Efter att  ha läst böcker från Laos, Vietnam och Kambodja hade turen nu kommit till Kina - i bokcirkels Asientema. Kejsarinnan Orkidé handlade om Kinas sista "regerande" kejsarinna.

Orkidé, eller Cixi som hon egentligen hette, flyttade som tonåring in i den förbjudna staden som konkubin till kejsaren. Det blev tufft - ensamt och utan möjlighet att återgå till ett normalt liv. Hon hade inga riktiga vänner. Mutor var vad som gällde om man skulle uppnå något. Hovetiketten var stenhård - bröt man mot den var det silkessnöret som gällde. Det var en helt ny värld, som vi fick lära känna. Mycket intressant tycket jag och några till. Andra tyckte att det var en förskräcklig bok - en amerikansk pigroman - och orkade inte läsa ut den.

Författaren Anchee Min skriver mycket lättläst men är alldeles för ordrikt (på amerikanskt manér).

Nostalgi

I går tittade jag återigen på "Driving miss Daisy" - som har blivit en av mina favoritfilmer. Den är sååå bra. Jag såg den första gången 1990 innan vi skulle åka till Atlanta (i amerikanska södern). Då tittade jag på den för att komma i rätt "mood". Nu tittade jag på den för jag vet hur bra den här. Vid det här laget har jag sett den många gånger.

Miss Daisy är en rik, äldre, judisk kvinna som uppfattar sig själv som "arbetarklass" (klasstillhörighet sitter i själen). När hon inte längre klarar av att köra bil anställer hennes son en "svart" chaufför åt henne. Miss Daisy vill inte ha någon chaufför och är ytterst tvär och avog mot honom. Men Holst är smart och får successivt en allt större roll i miss Daisys liv men sin position - vit arbetsgivare - behåller Miss Daisy hela livet även om hon till slut klarar av att säga "Hoke du är min allra bästa vän".

Man får följa hur vänskapen växer fram mellan Miss Daisy och hennes chaufför. Men man får också se hur gamla värderingarna finns kvar under ytan - rasismen finns kvar (man kallar fortfarande en gammal man för boy), klasstillhörigheten finns kvar. Jag tycker den tidsanda som skildras, 1950-talet södern, med en framväxande medborgarrättsrörelse och det motstånd som (alltid) finns mot nymodigeter (varför använda dammsugare när det finns sopborste) tillhör filmens höjdpunkter - förutom det fantastiska spelet mellan Miss Daisy, hennes chaufför och Miss Daisys son.

Filmen visas på TV4 film. Morgan Freeman, Jessica Tandy och Dan Aykroyd (sonen) har huvudrollerna. Filmen fick fyra Oscars.

Vad döljer sig djupt nere under marken?

Döttrarna, småttingarna och jag hade stämt träff i Gamla Stan för att umgås en stund. Tyvärr regnade det så ymnigt så vi var tvungna att gå till ett kafé det första vi gjorde. När regnet avtagit gick vi till en lekplats. Mitt i gamla stan, i anslutning till ett dagis, ligger det en riktigt bra lekpark - öppen för alla. När fingrarna blivit för kalla för att gräva med i sand drog vi vidare till Storkyrkobadet - målet för vårt besök i gamla stan.

Det 7-åriga barnbarnet går på intensivkurs för att lära sig simma innan sommaren. Simskolan håller till i källaren på ett hus vid en smal liten gränd i Gamla Stan. När man går förbi huset kan man inte ana att det döljer sig en badanläggning i källare - om man inte råkar se skylten.

Man går in genom porten och fortsätter nedför två trappor. Där hittar man omklädningsrum, tvagningsrum och bassäng (på herrsidan finns det även en bastu). Hur fint och mysigt som helst. Badanläggningen uppfördes ursprungligen för skolbarn - på 1890-talet. Det nuvarande badet byggdes 1932. Tänk så skönt det måste ha varit med en sådan här badanläggning i sin närhet, om man bodde i hus utan bad och dusch. (Min pappa gick alltid till Renströmska badet i Nya Allén i Göteborg för att bada och simma). Badet är fortfarande öppet för allmänheten vissa dagar i veckan. Det kostar 50 kr i inträde och man tar bara emot kontanter - inga kort. Dessutom bedriver man simskola för både barn och vuxna.

Renströmska badet med det nya namnet Hagabadet (SPA), som det ser ut idag.

Fält utan slut***

Vi, i Gröndals bokcirkel, fortsätter vårt Asientema.

Den förra boken, Rismodern av Rani Manicka, hann jag inte läsa klart - började för sent för att hinna med 400 sidor. Jag läste 100 sidor, lånade om den för att läsa klart senare men ändrade mig - var inte längre så lockad av Malaysia. I stället valde jag att läsa min födelsedagsdeckare, och få en känsla för Paris (som jag just skulle besöka). Efter att ha läst 100 sidor av Rismodern kan jag i alla fall säga att den var välskriven och hade fint språk - övriga cirkeldeltagare tyckte den hade för mycket svärta.

Dagens bok, Fält utan slut, var en novellsamling författad av vietnamesiska Nguyen Ngoc Tu. Jag koncentrerade mig på den sista långa novellen, som fått ge namn åt hela boken och tyckte, som vanligt, att den var välskriven med ett vackert språk. Men det var en sorglig bok, tragisk med olycklig kärlek och relationsproblem skildrat som i sagostämning. Det stolta folk, som jag alltid har tyckt att vietnameserna är, såg man inget av. I stället mötte läsaren ensamma människor som hade svårt att uttrycka känslor, var vilsna, otrygga och levde i armod. Fält utan slut var ingen rolig novell. Boken skrevs för tio år sedan men den skulle lika gärna kunnat vara 50 eller 75 år gammal (i alla fall efter TV-ns tillkomst).

Dåliga odds

I år kom jag igång med min vårsådd alldeles för sent. Eftersom nysådda frön ska vattnas regelbundet kunde jag inte så, förrän jag kom tillbaka från New York. Men inte ens då fick jag fingrarna ur -  trött och förkyld som jag var.

Men så en morgon var det läge. Glad i hågen öppnade jag min nyinköpta påse med såjord och sådde mina extra fina tomatfröer (köpta på vårmässan) i raka rader. Sen hade jag tänkt bära i väg lådan till en ljus, varm plats men då hände en liten "katastrofen" - lådan vek sig (plasten hade nog åldrats) och allt for i golvet.

Jag sopade ihop rubbet och hällde över jorden i en annan låda. De små fröerna var omöjliga att spåra. Om inget av dem smitit iväg i fallet, borde de dock ligga kvar i jorden. Jag vattnade och pratade lite uppmuntrande med dem men oddsen är nog, trots det, inte så goda för att det ska bli någon tomatskörd i år. Eventuellt får jag köpa färdiga tomatplantor. Ja, i värsta fall får jag köpa tomater direkt från grönsaksdisken.

Hej då New York!

Sista kvällen besökte vi "Met". Vi trodde det skulle bli en trevlig avslutning på vår resa - och det blev det. Metropolitan är en snygg opera. Där samlas det fina folket. Vi såg operetten "Glada änkan". Lagom för oss - lagom lång, lagom svår - trevlig.  

Innan vi gav oss iväg till flyget hann vi också besök Prospect Park och dess botaniska trädgård i Brooklyn. 

Är vi i Berlin eller i New York? Vi är i Brooklyn!

Det tog oss en timma och tre tunnelbanebyten att åka från parken tillbaka till lägenheten men så skulle Brooklyn också varit USAs fjärde största stad om den inte inte varit en "stadsdel" i New York (enligt min guidebok). Tunnelbanesystemet är stort och omfattande. Det krävs ofta flera byten för att komma från en plats till en annan - uppför trappor och nedför trappor, övergångar och undergångar. Dessutom är det svårt att veta var och hur tågen går - downtown eller uptown - och sällan finns det hissar. Ett evigt kånkande tyckte jag och då var vi ändå bara ute och åkte med barnvagn tre gånger. Stackars de som är flebarnsföräldrar eller har svårt att förflytta sig. Stockholms tunnelbanesystem är en dröm jämfört med New Yorks. 

Vi förvånades över att det inte längre strömmade ut en massa ånga ur marken. Vid tidigare besök har vi förvånats över ångan - nu var det alltså tvärt om - var har ångan tagit vägen, den som blivit lite av ett kännetecken för New York. En annan sak som alltid förvånar mig är att så många jobbar med servicejobb. Kan förklaras av att minimilönerna bara är drygt $7 i timman. Till min förvåning tyckte jag också att allt var dyrare än hemma - mat, restaurangbesök, kläder, resor - ja, allt. Sverige är inte längre ett högkostnadsland.

När vi bodde i Sundsvall och fortfarande jobbade, fantiserade vi om att bo ett åt i New York - när vi blivit pensionärer. Dessa fantasier har vi skrinlagt - vi valde en annan storstad. Men att åka till New York, en vecka nu och då, står fortfarande kvar på programmet.

New York är en häftig stad. Jag tror där finns allt, möjligen med undantag från lugn och ro men söker man lugn ska man välja annat resmål.

Nytt och fint

Vi promenerade runt södra Manhattan och tyckte det blivit fint. Ett rekreationsområde där folk joggade, låg och solade på gräsmattorna och promenerade med barn och hundar. Konstigt att vi inte sett detta tidigare - vi har ju ändå varit där flera gånger. Förklaringen var, enligt en man vi pratade med, att man "byggt ut" Manhattan med de rivningsmassor som bildades när de två tornen rasade ihop och gjort iordning området på detta tilltalande sätt.

På Ground Zero, där Manhattans högsta hus nu står, hade man gjort minnesmärken i form av vattenfall eller fontäner, på de platser där tornen stod förr. Runt fontänerna hade man skrivit in namnen på de som dog när tornen störtade ned. Området kommer också att kompletteras med ett museum och ett köpcentrum.

När vi strosade runt stötte vi på Louise Bourgeois (ständig denna Bourgeois)  Ögon, som låg och tittade ut mot Frihetsgudinnan.

Whitney

Förra gången jag besökte New York var moderna museet, MoMa, stängt för reparation. Då bestämde jag att nästa gång då ........

Nu var det alltså läge. Men den 1 maj  2015 hade man precis öppnat ett nytt Whitney museum, så MoMa får stå kvar på listan ett tag till. Whitney museet grundades på 1930-talet av Gertrude Vanderbilt Whitney men samlingarna hade vuxit och blivit så stora att man byggt ett helt nytt museum för dem. Det nya museet, ritat av Renzo Piano, ligger precis där High Line börjar - i det gamla slakthusområdet. Huset skall ge associationer till amerikanska hus med brandtrappor på utsidan. Det passade bra in i området men var inte särskilt spektakulärt - tyckte jag.

Samlingarna visade modern (twentieth-century and contemporary) amerikansk konst. Jag skulle behövt gått med på en guidad visning eftersom det var många konstnärer jag inte alls kände till. Alla var dock inte obekanta och det var intressant att se amerikansk konst samlad - det är vi ändå inte så vana vid.

Utsikt inifrån mueet

Några av de tavlor jag fastnade för dök också upp som reklam bl.a. i tunnelbanan. Det konstiga var att jag - trots att jag besökt museet och sett dem i "verkligheten"  ändå inte riktigt kände igen dem. När jag berättade detta för dottern fick jag förklaringen. Reklamen var gjord som Trompe d'oeil (lura ögat) - tavlorna hade satts upp på stativ i "rätt miljö" och fotograferats. Intressant.

Alice Neel, även visad på akvarellmuseet i Skärhamn

Edward Hopper; tavla

Samma tavla som ovan men inplacerad i miljö - affisch

George Tooker, Trompe d'oeil

High Line

En nedlagd gammal järnväg - byggd många meter över marken - har omvandlats till ett grönt och blommande gångstråk. Jag hade hört talas om High Line innan jag åkte till USA och blev också rekommenderad att gå dit av personer vi träffade på resan. Parken sträcker sig mellan 14e och 34e gatan och ligger på Mahattans västra sida.

Järnvägen var i drift mellan 1934 och 1980 men byggdes om till park 2009. Härligt att promenera bland träd och blommor, ca 10 meter ovan mark, mitt inne i ett höghusområde och så oerhört skönt för de som jobbar och bor i husen runt omkring att slippa oväsendet från tågtrafiken. 

Oväsen är annars något som är karaktäristiskt för New York. Ljudnivån är konstant mycket hög. Det tutas, skramlas, "sirenas" oupphörligt. Ambulanser och polisbilar far förbi på utryckning. Det låter som jordens undergång var nära. Inte långt från vår "Brooklynlägenhet" passerade en järnväg, även den flera meter över marken. Det är obegripligt att folk kan bo i dess närhet - när tågen passerade gick det inte att göra sig hörd. Vi försökte alltid sätta på barnbarnet hörselskydd när vi hade honom med oss på promenad - dock inte populärt av lilleman, som hela tiden slet dom av sig. Maken var helt förbluffade över oväsendet och spelade in ljudet flera gånger

High Line sett från Whitneymuseet