"Oläkt" handlade om ett rättsfall - en gammal dam erkänner ett brott hon begått och orsaken till att hon handlade som hon gjorde. Intressant upplägg. Handlingen utspelar sig inom det svenska rättsväsendet - också intressant. Men ack och ve - vilket taffligt språk - och åklagarens privatliv med trilskande barn och knäpp man var urtråkigt att läsa om (samma trista stil som Jenny Åkervall hade i "Jag tjänar inte"). Jag la "Oläkt" åt sidan för att istället läsa en av mina favoriter Arnaldur Indridason från Island. Men efter mitt besök på Island fortsatte jag med "Oläkt" och ju mer jag läste desto intressantare tyckte jag boken blev (jag tyckte till och med att språket förbättrades något). Handlingen kändes realistisk och beskrivningen av hur Sverige agerat mot krigförbrytare efter andra världskriget var mycket intressant. Vi har nog en hel del att skämmas för.
Jämförelsen mellan de båda böckerna utföll till Oläkts fördel. Tänk om författarna (Emma och Thomas Häggström) kunde lära sig att skriva, då skulle de kunna bli framgångsrika i sin nisch.