Jämförelse

Jag brukar oftast låna böcker på rekommendation men jag lånar också böcker av författare jag gillar. Varför jag lånade Emma och Thomas Häggströms bok "Oläkt" vet jag inte - kanske för att den var tunn och hade en intressant baksidestext. (Tunna böcker har mer koncentrerad text, är mer genomarbetade än tjocka - om jag ska generalisera).

"Oläkt" handlade om ett rättsfall - en gammal dam erkänner ett brott hon begått och orsaken till att hon handlade som hon gjorde. Intressant upplägg. Handlingen utspelar sig inom det svenska rättsväsendet - också intressant. Men ack och ve - vilket taffligt språk - och åklagarens privatliv med trilskande barn och knäpp man var urtråkigt att läsa om (samma trista stil som Jenny Åkervall hade i "Jag tjänar inte"). Jag la "Oläkt" åt sidan för att istället läsa en av mina favoriter Arnaldur Indridason från Island. Men efter mitt besök på Island fortsatte jag med "Oläkt"  och ju mer jag läste desto intressantare tyckte jag boken blev (jag tyckte till och med att språket förbättrades något). Handlingen kändes realistisk och beskrivningen av hur Sverige agerat mot krigförbrytare efter andra världskriget var mycket intressant. Vi har nog en hel del att skämmas för.

När jag lämnade "Oläkt" för att i stället läsa "Den som glömmer" märktes direkt skillnaden mellan en amatör och en författare - ett helt annat förtätat språk. Men jag blev ändå besviken. Allt kändes bekant - som upprepning av Indridasons tidigare böcker. Boken var inte heller särskilt spännande, inte det minsta överraskande, stundtals till och med seg. Det enda som var av intresse var att läsa om det parallella liv man levde på den amerikanska basen som finns (fanns?) på Island. Den här gången blev jag besviken på Indridason. Kanske dags att överge honom.

Jämförelsen mellan de båda böckerna utföll till Oläkts fördel. Tänk om författarna (Emma och Thomas Häggström) kunde lära sig att skriva, då skulle de kunna bli framgångsrika i sin nisch.

Fåfängan

När vi promenerar omkring i södra Stockholm undrar vi alltid vad det är som finns högst uppe på berget, som ligger längst ut i väst på Södermalm, och har en massa "fyrkantiga träd" på toppen. I söndags bestämde vi oss för att gå dit och undersöka saken.

Vi tog tvärbanan till Sickla udde och promenerade vidare - i riktning mot berget. Det var inte helt lätt att hitta dit. Vi råkade hamna på fel sida av vägen och kunde inte komma över med mindre än att gå tillbaka - aldrig kul. Så vi gjorde en ändring i planeringen och fortsatte rakt fram och hamnade i ett nybyggt bostadsområde - Saltsjöqvarn.

Vi forsatte gå utefter vattnet, passerade ett gammalt sjukhus och ett, tu, tre hade vi kommit till foten av berget som var målet för promenaden. Det var ganska jobbigt att ta sig upp till toppen men väl där hade vi en formidabel utsikt över stan. Berget eller möjligen restaurangen, som finns på toppen heter Fåfängan, och har en gång i tiden tillhört det nedlagda sjukhus vi passerade tidigare. Där, i restaurangen, serverade man skaldjursbrunch men vi som bara var sugna på en kopp kaffe platsade inte inomhus. Vi kunde få en kopp kaffe men var tvugna att sitta ute i blåsen (fullsatt sa man - men flera bord var lediga) och vi kunde inte heller få köpa en enda liten kaka från det dignande bordet! Men utsikten var mangefik!

På hemvägen gick jag och funderade på ordet fåfäng (som jag trodde fåfängan kom från) och kunde inte riktigt förstå varför platsen fått detta namn. När jag googlade fick jag förklaringen: Ordet fåfäng kan betyda både flärdfull och meningslös. Ordet fåfängan, däremot, är ett gammalt namn på paviljong eller lusthus. 

Handgjort

Tredje plats i årets konditortävling gick till en kvinna från Fruängen. Fruängen - där vi gymmar måndagar och fredagar (om vi har tid). Detta måste jag undersöka.

Efter lite googlande kom jag underfund med var affären ligger, tog bilen och åkte dit och köpte några prisbelönta praliner att bjuda på till kaffet. De var verkligen jättegoda och väl värda sin bronsmedalj - tycker jag.

Familjen Wijk

Göteborg lär ha sin egen adel; familjen Wijk tillhör denna adel och den vänsterorienterade författaren Erik Wijk tillhör familjen Wijk.

Erik Wijk har tidigare skrivit en bok om sin pappa Olof, som drog sig undan världen och levde i största misär i en liten skogsstuga, trots sin enorma förmögenhet. Nu har Erik gett sig i kast med sin mammas (Ulla) liv och skrivit en tjock bok om henne. Vi hade valt "Bara de riktiga orden" som månadens bok i bokcirkelns tema, biografier.

Ingen av oss cirkeldeltagare var odelat positiv till boken - någon hade blivit beklämd, någon nästan ledsen och någon uttråkad. Jag tyckte inte heller om den. Men boken var lättläst och hade ett intressant upplägg. Erik belyser sin mammas liv ur olika synvinklar - ett genom hennes egna brev och dikter. I det avslutande avsnitt, som jag tyckte kändes extra konstigt, drar han generella slutsatser och påstår saker som om det vore sanningar. Han beskriver bl.a. överklassen och arbetarklassen som kalla, där det inte finns någon kärlek. Kärleken finns bara i medelklassen - menar Erik Wijk.

Mamma Ulla var en märklig person. Hon hade dåligt självförtroende men kände sig ändå överlägsen andra. Hon skaffade sig inte någon utbildning men kunde, tack vare de pengar hon fick från familjen Wijk, klara sig bra. Jag tror hon skulle levt ett mycket mer harmoniskt liv om hon haft ett jobb. Då skulle hon känt sig behövd, fått arbetskamrater och ingått i en arbetsgemenskap - inte bara ägnat sig åt att ordna fester och flyta omkring (det kan man göra som pensionär). Men hon behövde inte jobba och ansåg sig nog också för fin för det (en period arbetade hon på Beckomberga men gav upp). Jag tyckte Erik Wijk dissekerade sin mamma på ett allt för personligt och närgånget sätt. Boken borde förblivit outgiven då den saknar allmänintresse.

Dödsmässa för jorden

Det finns mycket positivt med Birkagårdens folkhögskola - en bra sak är att vi gemensamt går på operor och teatrar.

I lördags var vi på folkoperan. Vi både tittade och lyssnade på Mozarts Requiem - skulle jag aldrig ha gått på själv.

Man hade gjort föreställningen till en dödsmässa för jorden med barn som uppträdde och uppmanade oss att besinna oss innan det är för sent.

Vacker musik men lite störigt med allt som hände på scenen. Jag blundade för att till fullo kunna njuta av musiken.

Snapseed

Häromdagen var jag helledig!! Då kom dottern och minsta barnbarnet på besök. En dag lämplig för lunch i Winterviken (halv portion för min del) och fotokurs i Gröndals kyrka. 

I Gröndals kyrka, som jag besökte för första gången, hade man ordnat kulturvecka. Under två timmar fick vi lära oss lite av varje om fotografering. För min del blev det för mycket av varje. 

Om man bara har två timmar på sig att lära ut något bör man koncentrera budskapet, annars kommer deltagarna inte att "ha något med sig hem".

Summan av kardemumman, för min del, blev tipset om appen snapseed. Lär vara den bästa appen när man vill redigera bilder i telefonen. Här är resultatet. 

Operabesök

Sveriges bästa operasångare (säger min "klasskamrater") ska sjunga Frank Sinatra på Operan. Jag ska försöka boka biljett men har kommit för tidigt - kassan har ännu inte öppnat.

Väntetiden tillbringar jag och min telefon (vi är de enda gästerna) i Operakaféet. Fint, vacker musik, gott kaffe - hur behagligt som helst. Hoppas bara att det finns biljetter kvar. 

Vad kan dölja sig bakom staketet?

Nu och då tar vi tvärbanan till Hammarby sjöstad och fortsätter sen med färja över till Södermalm. Där  promenerar vi vidare i den ena eller andra riktningen - ganska ofta upp mot Sofia kyrka. Från Vita bergen (där Sofia ligger) har man fin utsikt över stan och över bebyggelsen nedanför berget. Lite norrut ser man en stor trädgård med ett växthus men man kan inte besöka trädgården eftersom den omges av högt staket och stängd port.

Till min förvåning hittade jag i förra numret av tidningen Trädgårdsliv (som jag prenumererar på) ett långt reportage om just denna trädgård. Groens malmgård (som trädgården heter) blev anlagd redan på 1600-talet och är Stockholms äldsta handelsträdgård och, tänka sig, den håller öppet för allmänheten några timmar, några dagar i veckan från mitten av augusti till frosten kommer.

Eftersom det varit kallt flera mornar var det lika bra att göra slag i saken direkt - vem vet när frosten kommer - och bege sig dit. Denna onsdag stod den stora trädporten öppen och där, bakom den, mitt i stan, nära hårt trafikerade gator låg en gammal fin och mysig trädgård. Inte alls lika välskött och ordningsam som "min" trädgård (Vinterviken) men det är inte heller meningen. Verksamheten är byggd på antroposofisk grund och drivs utifrån läkepedagogiska och socialterapeutiska riktlinjer.

Vi hann titta runt och dricka en kopp kaffe innan jag var tvungen att ila vidare till min Brysselkurs. Sen avslutade jag dagen med att gå till ABF-huset och lyssna på ett intressant föredrag om EU och kolonialismen. Det blev, på ett plan, en fullmatad dag men magen var skrikande tom när jag gick mot tunnelbanan klockan åtta på kvällen. Tur att det finns snabbmatställen som börjar på M.

Norrsken över Stora Essingen

I går kväll när vi gick hem från bussen (efter att ha lyssnat på föredrag om EU!) möttes vi av norrsken. Vi noterade inte skenet själva (gick och pratade om föredraget) men vår granne gick ikapp oss och bad oss lyfta blicken.

Det var första gången jag såg norrsken på denna sydliga breddgrad - alltså sedan vi lämnade Norrland. Jag kan inte säga att norrsken är en av de saker jag saknar från Norrland (så ofta såg man det inte i Sundsvall heller) men nog är det fint.

Husmorstips

Sommaren 2015 har varit den sämsta i min karriär som tomatodlare - av flera skäl.

• Vi åkte i väg till New York när det var dags att så.
• När jag väl sådde gick min sålåda i sönder och all jord och alla fröer hamnade på golvet.
• Eftersom starten blev fördröjd blev också omskolningen försenad.
• Mitt växthus hade blåst sönder.
• Hela juli var solfattig och blåsig.
• Vi övergav plantorna några gånger, så de fick stå utan vatten.

När vi lämnade stugan fick jag därför ta med mig hem tomatplantor med göna tomater. En dag när jag tittade på morgontv (min största källa till kunskap) fick jag tipset att plocka in tomaterna (de slutar utvecklas när temperaturen sjunker under 10 grader) och lägga dem inomhus i en mörk låda.

Och se det funkade! Nu plockar jag in mina tomaterna undan för undan och lägger dem i översta lådan. Varje gång jag drar ut lådan är det några nya tomater som har mognat. Lärdom? Förakta aldrig husmödrar och deras erfarenheter.

Ännu mera Taikon

Höstens första bok i Gröndals bokcirkel handlade om Katarina Taikon. När vi bestämde oss för boken om Katarina visste vi inte att den också legat till grund för en film om hennes liv. Filmen skulle ha premiär ett par veckor efter det att vi diskuterat boken och det föll sig därför naturligt att vi, några stycken bokcirklare, traskade i väg till Bio Rio och tittade på den. Men trots att filmen blivit mycket omtalad och fått mycket förhandsreklam var vi inte många i salongen. 

Jag gillade filmen Taikon - tyckte den var mycket intressantare än boken. Det är inte utan att man blir imponerad av en kvinna som är så engagerad och satsar så mycket av sin tid och sin kraft för något hon tycker är viktigt. Och vilken utstrålning hon hade! Men ett sådant engagemang sliter både på personen (Katarina) och familjen.

När hon, på politisk väg, inte lyckades nå de framgångar hon ville ändrade hon taktik och inriktade sig i stället på barnen. Hon skrev en serie självbiografiska barnböcker om zigenarlivet för att försöka motverka att fördomar lever vidare. 

Jag tror det var intervjuerna med Katarinas dotter, Angelica Ström, syster, Rosa Taikon, och andra släktingar som gjorde att Katarinas liv blev mer levande och personligt i filmen än i boken. Jag tycker också att det är roligt att se filmer (gamla filmer) från tider jag själv har upplevt och har egna minnen ifrån.

Det går inte att låta bli att fundera över hur Katarina Taikon skulle agerat om hon hade varit ung i dagens Sverige med alla tiggande romer på våra gator.

Nummer ett

Dottern,  lilla barnbarnet och jag gjorde en repa på Söder - fikade och gick runt och provgrävde diverse lekparker.

Och ganska snart hamnade vi i Ivar Los park. Dottern hade varit där tidigare och styrde stegen.

Själva parken var ganska ordinär men utsikten var outstanding. Parken ligger på Bastugatan på Mariabergen och är väl värd ett besök.

Tips

Varje gång jag varit hos frissan tycker jag att mitt  hår är snyggt. Men det håller bara till första tvätten - då faller allt ihop. Därför frågade jag min ryska frisörska hur jag skulle bete mig för att själv få till hyfsad frisyr. Jag fick följande råd: "Det enklaste och bästa är att vara gift med sin frisör!"

Men eftersom det inte låter sig göras bytte jag samtalsämne och berättade att jag jag läst en bok om rysk matlagning och fick reda på att ravioli på ryska och potatisflätor var favoriträtterna i hennes hem. Någon rysk restaurang finns det inte längre i Stockholm, så det blir svårt att pröva på. Synd - men jag kan ju alltid satsa på rysk kaviar!!

Lite snålt

I fredags damp det ned ett inbjudningskort till vernissage på Waldemarsudde. Så trevligt. Det var utställningen "Symbolismen och dekadensen" som skulle öppna. Vi gick naturligtvis dit.

I sitt öppningstal berättade en kvinna (kanske museets chef) om symbolismen. Det var inte helt lätt att förstå vad hon sa. Jag tittade på Waldemarsuddes hemsidan för att få lite mer info och fann följande förklaring: "Symbolismen kan beskrivas som en radikal, internationell konstfilosofi med fokus på konstskapandets djupare syften, på konstnärsrollen och på eftersträvansvärda förhållningssätt till en yttre och inre värld." Inte lätt att förstå det heller. Det kanske var inledningstalaren som skrivit infon.

När invigningen var avklarad fick vi gå runt och titta på tavlorna och dom gillade jag. Men vart tog champagnen vägen?

Här kommer ett axplock av tavlor från utställningen dock utan konstnärernas namn.

En chansning

På Birkagårdens folkhögskola (där jag går på kurs två dagar i veckan) kan man hitta annonser till diverse intressanta evenemang. Förra veckan hittade jag en blänkare om konstvisning i Folksamhuset, Jag missade att föranmäla mig men jag gjorde en chansning och kom med på visningen ändå (några som föranmält sig kom inte).

Huset ritades av arkitekterna Nils Einar Eriksson och Yngve Tegnér i slutet av 50 talet och invigdes 1960 av Tage Erlander. Höghuset är 28 våningar högt och byggt som ett så kallat skivhus med två rektangulära hus som har viss förskjutning. Fasaden är av blästrad vit Ekebergsmarmor och blå emaljplattor.

Ekebergsmarmor bryts norr om Örebro. Trots att det är makens födelsebygd hade han aldrig hört talas om denna marmor!

Av byggkostnaderna på 45 miljoner använde man 1 procent för utsmyckning. Jag har nog aldrig sett en så snygg arbetsplats (såg dock inga arbetsrum) med så mycket fin konst. Vi träffades i entréhallen och möttes av en man om guidade som runt till matsalar, representationsvåning, sammanträdesrum och korridorer.

Utsmyckningen var tidstypiskt 50-tal, till största delen utförd av unga, svenska konstnärer. Mycket trevlig och intressant visning. Vi fick åka i vackra hissar upp till 28e våningen för att beundra utsikten.

Gruppen beundrar ett golv

Nu,  några foton som jag tog under vår rundvandring inne i Folksamhuset.

Vår guide Stig Karels och staty av Stig Lindberg 

Valv som ska associera till Italien

"Lida och svanen", målad av Grunerwald 

Representationsvåningen smyckas av en italiensk tapet 

Staty av Eldh, bredvid telefonhytt!

En hel vägg med Olle Baertling

Snygga hiss

Glasmosaik av X-et Eriksson

Midgårdsormen som golvdekoration