Skördedags

Äntligen börjar vi få glädje av våra odlingsmödor. I går var vi sju personer som kunde dela på den här - vår första tomat.

Tigertomat

Och idag började vi middagen med:

t 

Det tar tid och kräver tålamod att vara grönsaksodlare. Varje dag går jag ned till växthuset med min röda vattenkanna, öppnar dörren, vattnar plantorna ordentligt, ser vad som hänt sen föregående dag och tar hand om eventuella "tjuvar".

Utvecklingen går långsamt, det är knappt så den syns - men sakta, sakta kommer det tomater, gurkor och paprikor på grenarna. Skulle vi bara äta det vi kan skörda i det egna växthuset skulle det dock bli ganska grönsaksfattiga luncher och middagar.

Hur har vi då lyckats få till egenodlade tomater?

Det började med att jag köpte ett begagnat växthus hos "bonden". Maken satte ihop det förra sommaren och försåg det med "glasväggar" i våras. I dag, dagen innan vår planerade semester i semestern, har det också försetts med automatiskt bevattningssystem.

Mitt bidrag var att så lite frön, som jag sedan vattnade och planterade om några gånger för att till slut låta dem växa till sig i lilla glashuset.

Detta, våra mödor med glashus och odlingar, kan man kalla ett växande samarbete.

Historiskt perspektiv

Fjärde delen, i Jan Guillous serie "Det stora århundradet" blev seg - för mycket omtugg. Men ändå tyckte jag den var intressant.

"Hjältarna" i Guillous böcker är så otroligt duktiga och rättrådiga. Gör inga fel och gör de, trots allt, fel är det för de kan se vad som är moraliskt rätt.

Det var dock glädjande att hjälten i "Blå stjärnan" var en hjältinna. En superduper hjältinna.

Är inne på tanken att historielektioner i skolan borde kompletteras med romaner där handlingen är förlagd till den tidsperiod man pratar om. Romaner gör historien så mycket mer levande och förståelig.

Själv tyckte jag, som sagt, att boken var intressant. Skriven på det journalistiska sätt jag gillar. Men varför så många upprepningar och varför inte mänskliga människor? Det som förvånade mig mest var att vi (större delen av befolkningen) var så tyskvänliga före och under andra världskriget. Churchills uppfattning om att Sverige i praktiken var en stödstat till Tyskland kanske var mer rätt än jag hittills trott.

Efter två Guillouböcker på rad - får fortsätta med de resterande böckerna i serien en annan gång - var det dags för en deckare och då valde jag en av mina favoriter Tove Alsterdal och "Låt mig ta din hand".

Tove Alsterdals böcker liknar Guillous så till vida att de också har en historisk vinkling. I hennes tidigare böcker har hon tagit upp ämnen som fördrivningen av tyskar från Sudetenland, romernas situation och hur det gick för svenskarna som lockades att flytta till forna Sovjetunionen för att få bo och leva i det "ultimata" landet men hamnade i djup misär.

I den här boken skriver hon om militärjuntans härjningar i Argentina på 70-talet. Inte jättespännande men fängslande. En något snårig och föga realistisk historia som gjorde att diktaturens hemskheter kom läsaren in på livet.

Jag bekämpade själv diktaturen i Argentina på 70-talet. Hade personlig köpbojkott mot argentinska äpple. Det hjälpte! Diktaturen föll.

34

Man kan inte få för många parasoll tänkte jag och köpte ett tredje.

Det skulle blivit ett rött. Men många hade tänkt som jag. Vi kunde välja bland gråa i olika skiftningar. Vi valde ett med "rullande" fot.

Parasoll med "rullande" fot.

När parasollet kommit på plats kände värmen att den kunde knacka på och det var inte vilken värme som helst utan tropisk.

Vi har haft en grad varmare i år än vi hade den varmaste dagen i fjol (den sommaren som var den varmaste i kvinnominne) - kvicksilvret har gått upp till 34-strecket.

Tur att vi har så nära till vatten och svalka - skönt att låta den överhettade kroppen kylas ned i 24 gradigt vatten.

Denna fantastiska värme, som verkar återkomma år efter år, måste utnyttjas tyckte våra släktingar och gav oss en vinranka. Undrar om man kan räkna med skörd redan nästa år?

Ovälkomna gäster

Nya dynor och huset fullt med kladdisar. Det finns bara en sak att göra; förbjuda allt drickande och ätande i fåtöljerna. Fungerade bra - mitt påbud respekterades. Alla (inklusive jag själv) intog all föda vid matbordet.

I stugan står dörrarna öppna för jämnan - dag som natt - och vi har aldrig haft några påhälsningar, inga ovälkomna gäster.

Men så gav jag mig iväg till affären, de yngre generationerna hade åkt till simskolan och maken var (som vanligt) vid nybygget - alltså ingen hemma men trots det stod dörren på vid gavel.

Eftersom det är varmt och svettigt att bygga hus - även mycket små hus - blev maken törstig och gick upp till huset för att dricka. Där möttes han av en förfärlig syn.

Fyra skator flaxade runt i rummet. Flög på och rev ned det ena och det andra bl.a. vår indianvas som vi köpte på rundresan i USA 1990. Men inte nog med det - de skitade ned å det bedrövligaste.

När jag kom hem, möttes jag av en sönderslagen vas. Misstänkte genast och helt felaktigt två vilda 5-åringar för skadegörelsen. När jag kom in i rummet fick jag nästa chock - någon var i full färd med att skura golv och torka bort fläckar från de nyomklädda stolarna och den något schangserade soffan. Jag flydde fältet.

Min farhåga att det ljusa tyget inte skulle klara en säsong var befogad men jag hade aldrig trott att det skulle vara skator som utgjorde hotet.

Direktkontakt?

Jag har fått ont i mitt högra knä! Går numera nedför backar på sidan (som en krabba) eftersom det då gör mindre ont.

Har försökt olika metoder för att bli bra; övning, vila, värktabletter (av olika sort) allt utan kännbart resultat. Men oj, oj vad detta onda knä påverkar mitt liv.

Efter att ha varit inne i Göteborg och promenerat en hel dag fick jag så ont att jag ringde vårdcentralen. I avvaktan på "läkarbesöket" höll jag mig stilla - lämnade inte altanen (hade googlat fram att vila skulle vara bra). Tomater och grönsaksland lämnade jag i makens vård.

Så kom då den efterlängtade dagen när jag skulle till sjukgymnasten. Tog bilen och körde iväg. När jag åkt en stund ringde dottern och sa att hon ville följa med. Tyvärr försent, hade redan åkt. Hon ställde sig, med all rätt, frågande till mitt svar. Det visade sig att jag åkt en timma för tidigt (kunde väl inte få hjälp fort nog).

Jag är i skrivande stund mycket nöjd med både undersökningen och de råd jag fick. Blev mycket väl mottagen och fick en kortisonspruta. Den ska förhoppningsvis göra så att jag blir rörlig igen och få inflammationen att läka. 40 minuters konsultation och en kortisonspruta kostade 100 kr! Jag är supernöjd.

Lite lustigt var det dock att jag blev behandlad som jag vore gammal och hade problem även med huvudet. Först frågade sjukgymnasten, som både pratade högt och tydligt, om jag kunde höra vad hon sa. Sen vände hon sig till dottern när hon skulle förklara något. Är detta något vi kommer att få erfara framgent? Detta att man inte talar direkt till oss över 70.

Förnyelse

Det strålande året 1986 (Tjernobylåret) köpte vi fem stycken rottingstolar till vår "nya" sommarstuga.

Har alltid gillat rottingmöbler. Att vi skulle ha sådana i stugan var liksom självklart. I min fantasi hade stolarna vita dynor.

Men försäljaren, i affären vid Pustervik, tyckte inte vi skulle satsa på vitt. "Vitt blir fort solkigt och de här stolarna kommer ni att ha år ut och år in. Sen, när dynorna är utslitna, kommer ni tillbaka hit för att köpa nya" - sa han. Det blev blommigt tyg - tåligt och bra (men kanske inte lika snyggt).

Efter 30 somrar började dynorna kännas tunna och nedsuttna. Hade blivit hårda att sitta på. Tyget hade spruckit sönder och stoppningen av polyesterbitar låg överallt. Men när vi åkte tillbaka till affären för att förnya våra stolar med tjocka fylliga dynor fanns det inte längre någon affär att handla i. Dynorna höll längre än själva affären!

Då började letandet efter nytt tyg. Oj, oj, oj så många tyger vi har tittat på och valt bort. Till slut hade vi bestämt oss för ett tyg som vi trodde skulle passa i en sommarstuga.

Sen gällde det att få tag på fyllning - inte lätt det heller men efter sökande och letande var även det fixat.

Sex stora förpackningar med fyllning

Så var det dags för mig att sy dynorna - slutade med att jag gick till sömmerskan i Gröndal.

Därefter skulle dynorna fyllas med "skumgummi". En halv kväll ägnade vi åt att försöka få in det ostyriga skumgummit i fodralen. När vi var klara hade vi skumgummibitar över hela huset - flyktigt och elektriskt.

Därefter var det bara en sak som återstod - se till att skumgummit hölls på plats och inte samlades i en stor hög längst ned. Särskild nål och tråd inköptes. Men det gick åt mycket tråd. Mycket mer än jag trott. Efter kompletteringsinköp kunde vi göra klart alla fem dynorna och ett, tu, tre hade vi nya stolar.

Dyna stoppad som en korv 

Vilket jobb!

Dyna före och efter ihopsyning

Vilket lyft!

Hela projektet avslutades med en tripp till Sveriges vackraste tipp.

Något fortsatt liv för våra dynor är nog inte att räkna med eftersom de skulle dumpas i containern för "Brännbart" - men 30 år är ändå 30 år.

Förändring av godo?

I Göteborg finns en affär som ser likadan som den "alltid" har gjort. Så trevligt med något som förblir vad det varit - något tidlöst.

Jag pratar om Knapp-Carlsson på Kyrkogatan.

Jag har minnen från Knapp-Carlsson som snart sträcker sig 70 år tillbaka i tiden. Redan när jag gick klädd i knästrumpor tyckte jag det var roligt att följa med min mamma till denna fantastiska affären där man säljer knappar i alla modeller, färger och storlekar.

Till och med nummerlapparna är av den gamla hederliga sorten. De hänger, helt enkelt, på en pinne - inte gömda i en märkvärdig apparat som alltid hakar upp sig.

Vi hade tagit bussen från stugan till Göteborg för att köpa tråd till de dynor jag försöker få till. Lång resa för att få lite tråd men också en trevlig resa - alltid lika roligt att komma till "min" stad.

När jag skulle betala frågade jag om det hade gått bra att skicka efter tråden och tänk, i den affär som sett lika dan ut och där ingen förändring skett sen 1910, har det trots allt skett utveckling.

De har gjort en hemsida och tar emot beställningar som de kan skicka över hela världen. Nästa steg blir väl en webbshop! Det är bara att hoppas att inte Internet tar död på fina gamla Knapp-Carlsson.