Livet i karantän är annorlunda men ändå inte helt sysslolöst och jag tror allt kommer att kännas som vanligt igen så fort flunsan är besegrad. Vi lyckas trots allt upprätthålla ett mått av sociala kontakter. I dag hade jag t.ex. dubbla nätträffar. Först bridgespel med hjälp av "bbo.com" sen zoom-möte för filmsnack. Men två saker på en och samma dag är i mesta laget, särskilt som jag samtidigt är fångad av en spännande deckare.
Vår lilla filmgrupp övergick tidigt i våras till att se på streamade filmer och träffas utomhus - gick bra så länge det var hyfsat väder. Under hösten, när smittspridningen var låg, höll vi distans och träffades inomhus. Men så kom den inrullande - "den andra vågen" och då övergick vi till att träffas via Zoom. Snacka om kreativa äldre-äldre! Den här månaden hann vi till och med titta på två filmer - dels "Med livet framför sig", dels "Till min dotter".Den andra filmen "Till min dotter" var en dokumentärfilm från krigets Aleppo i Syrien. Vi får följa med i en fimares dagliga liv och se vad krig ställer till med, vilket helvete det är att leva och bo i en krigszon. Hela livet påverkas. Filmaren Waad Al-Kateab dokumeterade livet på den revolterande sidan, den förlorande sidan i Aleppo. En gripande film från en krigszon, där man hela tiden hör bomber falla, ser sina vänner lemlästas och dö. Till slut blir även Waads familj tvungen att lämna sitt hem eftersom regeringstrupperna belägrar stan. Filmen slutar när Waad Al-Kateab flyr. Man får aldrig veta vart hon flyr och hur hennes liv blir efter det att hon lämnat den del av Aleppo som intogs av regeringssidan. "Till min dotter" är en film som borde ses av makthavare och krigshetsare, ja av alla.