Fler deckare

Efter Liselott Willéns Islekar läste jag i snabb takt två deckare - Leif GW Perssons Den sanna historien om Piocchios näsa och Anne Holts Död i skugga. Båda lättlästa och underhållande.

Jag brukar vara mycket förtjust i GWs böcker men denna tyckte jag inte tillhörde hans bättre - visst var den humoristisk och dråplig men den var alldeles för lång och seg. Dessutom tyckte jag det var alldeles för mycket upprepningar.

Anne Holt har alltid varit en favorit. Död i skugga har ett seriöst tema - barnmisshandel. Genom att behandla ämnet i en deckare når hon ut till en helt annan läsekrets än de som normalt läser böcker med detta tema.

Nu kommer jag att minnas dig

Jag ringde inte, utan gick dit direkt - till min tandläkare i Gröndal. Jag behövde bara vänta en halvtimma sen fick jag komma in.

Min tandläkare frågade om jag hade varit där förut. När hon fick klart för sig att jag var en av hennes patienter försökte hon förklara sig med att jag inte hade utmärkt mig. Sen gav hon sig i kast med min halva tand. Hon jobbade och slet och jag gnydde och kved. Det var en pers.

När allt var klart och jag på darrande ben skulle gå därifrån, sa min tandläkare: "Nu kommer jag att minnas dig."

Min tandläkares logga - verkar hoppfullt

Skruttiga - det är vad de är

Redan två dagar före julafton prövade jag den - julknäcken. Det skulle jag inte ha gjort!

På måndag har nog min "kompis" i Gröndal öppnat sin mottagning igen. Om inte, får jag väl vänta till på onsdag. Ju senare desto bättre - eller?

God Jul

Idag har jag, precis som jag gjorde varje julafton när jag var liten, promenerat runt i Göteborg. Då var det mycket folk i rörelse och alla affärer var öppna - så är det inte längre. Idag var det bara en hattaffär(!) och en kaffebar som förväntade sig kunder. Vi försökte köpa bröd i kaffebaren men de sålde inget på julafton utan bjöd i stället sina kunder på kaffe.

En sak förblir dock sig likt även i Göteborg - regnet!

GOD JUL!

Julstädning

Vi flyttade för ett drygt år sedan från en stor lägenhet med dubbla förråd till halva boytan och bara ett förråd. Innan flytten ägnade jag veckor åt att rensa och köra till tippen. Sen la jag ned massor med tid åt att plocka ned allt som återstod i kartonger på ett systematiskt sätt. Det blev hundratals kartonger.

Väl framme i Stockholm flyttade vi in i en kartonglägenhet. Varje dag ägnades åt att plocka upp, rensa bort, köra till tippen och fylla vårt nya förråd med kartonger. När allt var klart såg vårt förråd ut så här:

Nu, ett år senare, var jag mogen för nästa steg. Rensning nummer tre och systematisering. Ned i källaren och ut med alla kartonger. När vi tömt vårt förråd såg källargången ut på det här sättet:

Jag gick igenom varje kartong, (när jag höll på med detta kom det in en granne i källare och upplyste mig om att jag inte skulle ha en chans att få plats med alla kartonger i vårt utrymme) rensade bort sådant jag inte behövde, numrerade kartongerna i fyra olika nummerserier, skrev in kartongnummer, kartonginnehåll och placering i ett Excelark.

Detta kunde jag göra mig av med:

När allt var klart såg jag, trots alla vedermödor, ingen påtaglig förändring. Förrådet såg ut så här:

Jag hade rensat för dåligt - men det blev en förbättring. Om dottern, mot förmoda, skulle komma och frågar: "Var har du det där vita överkastet som mormor virkade?" - kan jag gå in i mitt Excelark söka på överkast och svara: Det ligger i kartong 111, som står i tredje raden näst längst ned!"

Äpplen

En del bakar fantasifulla och roliga pepparkakshus ...

 ... men inte jag.

Jag bakade plåt efter plåt med äpplen. Förra året när det var sådan debatt om Lilla Hjärtat valde jag att baka helt neutrala pepparkakor - inga pepparkaksgubbar eller gummor hos oss inte. Jag fortsatte min neutralitetslinje även i år. Men nästa år ska jag inte vara så PK (blir lite trist). Då ska jag återgå till bruna gubbar och gummor.

Nu gäller det att tugga i sig alla äpplen också.

Julkaramell

Julmarknaderna avlöser varandra eller rättare sagt de äger ofta rum samtidigt. Jag var med och förberedde Vintervikens julmarknad men jag kunde inte vara med på själva marknadsdagarna eftersom jag i år hade valt att åka till Sandhamn. (Ligger lite sent i bloggandet.)

När jag var med och förberedde marknaden (Vintervikens) såg jag att det fantastiska risstaket - som var på planeringsstadiet förra gången jag träffade mina "arbetskamrater" - nu var klart. Pinnar uppsatta med jämna mellanrum och mellan pinnarna hade man stoppat in nedklippta grenar. Snyggt, funktionellt (man får en bra avgränsning mot baksidan av cafét) och praktiskt (man får en plats där man kan lägga alla bortklippta grenar). God idé som jag tror kan användas lite var som helst - en otroligt enkel konstruktion.

Lagom till jul fick föreningen ett bidrag på 1 648 000 kr för att bygga "framtidens plantskola och framtidens utbildnings- och kulturscen". Vilken julkaramell! 

Har vi gjort bort oss nu igen?

Det var länge sedan jag var på julavslutning - i alla fall min egen - det närmar sig väl 50 år.

Men nu går jag i skola igen - Berlinkurs på Birkagårdens folkhögskola - och då får man jullov. Jag tycker det är en mycket trevlig kurs. Jag har blivit så intresserad av Tyskand; poliktik, Angela Merkel, Euron, sammanslagninen av väst och öst, filmer - sist såg vi Maria Brauns äketenskap - konstnärer, arkitektektur, histora - allt ur ett tyskt perspektiv och allt är intressant. Jag tror jag har varit den flitigaste eleven. Har bara varit borta en gång - när vi var i Paris.

Som sagt, jullovet stod för dörren och vi skulle ha avslutning. På morgonen funderade jag på om jag skulle ta med mig något - men så lät jag saken falla. Hela stora salen var uppdukad. Det fanns en flagga på varje bord (så man visste var man skulle sätta sig) och det bjöds på kaffe, bulle och pepparkakor. Lärarna gjorde små framträdanden. När detta var klart gick elever från varje grupp fram och sa några väl valda samt lämnade över en liten julgåva till var och en av lärarna.

Det var allt tur att tyskbordet stod längst bak. Vi sa inget, vi gav inget och vi kände oss lite dumma men till sommaravslutningen kommer vi igen!

Liselott Willén; Islekar***

I bokcirkelns tema "Nordiska författare" hade vi nu kommit till Åland och Liselott Willéns bok Islekar.

Islekar var en besynnerlig bok. Jag skulle aldrig ha läst ut den om det inte hade varit en bokcirkelbok. Det var obehagligt att läsa Islekar och jag funderade flera gånger på att sluta. Men när jag hade läst klart omvärderade jag den och tyckte den var bra. Den var välskriven och lättläst och handlade om rädsla, om vårt behov att vara med i gemenskapen, att få kärlek, att slippa vara ensamma och längst ned i hierarkin. En bok som alla lärare bör läsa.

Bland ett antal 11-åriga barn, i Ålands skärgård, pågår en ständig kamp. Alla sparkar nedåt. Så hemska barn kan vara och så lite de vuxna ser. Varför pratar man inte mer med varandra? Varför tar man inte reda på hur ens barn och elever mår?

Jag tror det var första gången alla cirkeldeltagarna var överens om en bok - ingen hade gillat att läsa den men vi tyckte alla att den behandlade ett mycket angelägenhet ämne och fick oss att tänka bakåt. Vad hade vi sett och låtit passera, under vår egen uppväxt?

Ung eller oung?

Ett av barnbarnen hade med sig en kompis hem efter skolan. När han (barnbarnet) pratade med mig kunde jag inte höra vad han sa utan fick fråga om. Då sa kompisen: "Din mormor kanske inte hör så bra - hon är ju inte oung precis".

Jag var tvungen att fråga om - en gång till. Sa han verkligen oung? Jo, det hade han sagt. Men hur blev det då med både negation och o-prefix? Lite komplicerat blev det men jag tror han menade att jag var gammal.

Någon som däremot är ung är vårt nya lilla barnbarn - vi har fått ytterligare en Göteborgare  i familjen. Han är bara en vecka gammal.

Mandela

En fördel med att vara Tidlös är att jag kan tillbringa en hel förmiddag framför TVn och vara med när det skrivs nutidshistoria.

Mandelas begravning direktsändes och jag satt som klistrat framför apparaten - visserligen bloggande - men till 75 procent deltagande. Till slut fick jag slita mig för att kunna sköta mina åtaganden - hämta lillkillen på dagis.

Mandela är en man som jag beundrar mycket, en man vars gloria inte glidit på sned - jag hoppas den aldrig kommer att göra det.

Vad jag fann lite märkligt var att jag inte längre kände igen Winnie Mandela,

Skärgårdsidyll

Sandön, som ligger i Stockholms södra skärgård, har inte fått sitt namn utan anledning.

Jag har alltid tyckt mycket om det halländska landskapet - på Sandön kände jag mig förflyttad till Halland. Stora delar av ön är bevuxen av tallskog, som jag gissar är planterad för att binda ihop sanden, och överallt kan man skymta havet. Vid de fantastiska sandstränderna möts man av öppet hav även om det är öar och inte horisonten som bryter linjen mellan himmel och hav. Ön är så liten att man kan nå metropolen Sandhamn på en halvtimma. Men ön har ytterligare ett stort plus - den är bilfri.

Vi hann med mycket under det dygn vi var på Sandön. Vi vandrade runt i bitande kall storm, satt inomhus och smuttade på glögg och åt en god middag under livliga diskussioner om avfallshantering!! med våra värdar och deras grannar.

På hemresan, som vi gjorde med Waxholmsbolaget flaggskepp (25 kr) fick vi både sittplats och kaffe med bulle.

Håkan Nesser; Levande och döda i Winsford ****

Jag läser en seriös bok (bokcirkeln) i månad. I övrigt blir det bara deckare. Min ambition - att skriva några rader i bloggen om de böcker jag läser (för att komma ihåg vad jag läst) - har fallit platt. Skriver jag inte dirket är det kört. Boken har fallit ur minnet - jag kommer inte ihåg vare sig titel eller handling. Därför har jag ändrat strategi och skriver nu bara om deckare jag tycker är bra.

Och de senaste dagarna har jag läst en riktigt bra deckare. Det är Håkan Nessers "Levande och döda i Winsford". Boken är kuslig och obehaglig men fullt realistisk. Ibland vill jag sluta läsa - det här kommer inte att gå bra. Ett roligt grepp är att det är mördaren som driver handlingen framåt (inte en polis eller deckare). Välskriven, lättläst, realistisk och spännande - vad mer kan man begära. Dessutom innehåller den en riktigt fin skildring av Exmoor - så bra att jag får lust att åka till detta enahanda, gråa och ödsliga hedlandskap. En av de bästa deckare jag läst!

När jag sena kvällar, efter en hel dags promenerande i Paris, kröp ned i min sköna säng på hotell Esmeralda var det jättemysigt att förflyttas till Johan Theorins Öland och hans deckare/rysar - "Rörgast". Handlingen utspelar sig både på Öland och i Stalins Sovjet. Lägren i Sovjetunionen är så förskräckliga så man har svårt att tro att det är en sann beskrivning (men är det förmodligen). Jag tycker inte Rörgast kan jämföras med Nessers Levande och döda i Winsford, men den var ändå så fängslande att jag sträckläste den.