Torsten Renqvist - igen

2016 tittade vi på en utställning med alster av Torsten Renqvist. Både maken och jag gillade utställningen. Jag köpte till och med en liten bok om Torsten Rs verk. Hade tänkt att vi skulle ge oss ut på stan och titta på hans  alster i "rätt" miljö. Tanken finns kvar liksom alla osedda verk.

Nu visar Konstakademien den retrospektiva utställningen ”Fragment i jord och tid” för att hedra 100-årsminnet av Torsten Renqvist (1924 – 2007). "Under sju decennier var han tongivande i svenskt och internationellt konstliv. Med absolut formgehör och existentiellt tilltal gestaltade Renqvist samtidens undersida i teckning, grafik, måleri och skulptur. År 2000 tilldelades han Konstakademiens Sergelpris" - kan man läsa.

Karl VII

Vi började titta på en film som visade hur Torsten R jobbade när han mejslade fram sina skulpturer. När en figur var klar kunde han fortsätta och, som det tycktes, förstöra den - allt för att få fram det rätta uttrycket. "Konstfilmer" som ofta visas i anslutning till utställningar är alltid intressanta. De ger "kött på benen".

När vi tittar klart fortsatte vi och våra gamla Sundsvallskompisar till Bagdad Café på Medelhavsmuseet för att äta deras goda lammfärsbullar till lunch.

Utsikt mot Gustav Adolfs torg från Bagdad Café.

Tänkvärda filmer

När jag för 10 år sedan gick Berlinkursen på Birkagården hade vi en ung och mycket bra lärare i nutidshistoria. Han hade lagt upp undervisningen efter olika teman och i anslutning till varje tema visade han ofta en film. Jag minns speciellt filmerna "De andras liv", "Good Bye Lenin!" och "Katharina Blums förlorade heder". Jättebra filmer. De två första visas nu på TV. När jag ser om dem efter tio år, tycker jag fortfarande de är bra - minst lika bra som förra gånger.

Vi började med "De andras liv" som visar hur ett angiverisamhälle fungerar och hur makt korrumperar. Det är inte utan att tankarna går till de lärare och den sjukvårdspersonal som i framtiden ska anmäla barn som är "papperslösa" i Sverige -  35 år efter murens fall.

Nästa dag tittade vi på "Good Bye Lenin!", som ur en familjs synvinkel, visar DDRs övergång från kommunism till kapitalism, på ett roligt och annorlunda sätt. Även den filmen ger tankeställare om vårt samhälles avigsidor.

Gillar när SVT visar sådana här toppenfilmer

Medborgarhus

För si så där 7 veckor sedan ramlade jag och slog i ryggen samtidigt som jag vred till den. Fick en muskelskada som varit ytterst plågsam men nu ska jag, så sakteliga, börja röra på mig igen - doktorns ordination.

Vad passar då bättre än att ta tunnelbanan till Hägerstensåsen - tre hållplatset bort - och titta på en utställning av Britta Marakatt Labba.

Britta M Labba fick ställa ut sin textila samekonst på Venedigbiennalen - inte fy skam. När en så berömd konstnär ställer ut i vår del av stan måste vi åka dit. Roligt med kultursatsningar i förorten.

Vi tog alltså tunnelbanan till Hägerstensåsen och promenerade till Medborgarhuset. Gillar att det finns särskilda hus för kommunmedborgarna (medborgarhus) där man kan ordna utställningar och olika aktiviteter.

Väl inne i Medborgarhuset började vi leta -det fanns inget som hintade att det ens fanns en utställning där. Efter lite sökande visade det sig att tavlorna fanns i bibliotek - totalt 7 stycken tryck. Fina tavlor men en aning anspråkslös utställning.

Sen  var det bara att knalla hemåt igen - tog tunnelbanan från Telefonplan, som lämpligt nog smyckats med en byst av Lars Magnus Ericsson och en fin gammal telefonkiosk utan telefon.

Märkligaste boken

När vi under vår Englandsresa besökte   Monk's house (Virginia Woolfs "sommarstuga")  kunde vi titta in i hennes skrivarstuga. Den låg lite för sig själv långt in i trädgården. Jag kan föreställa mig hur trevligt det måste ha varit att varje morgon ta sin kaffekopp, gå ned till stuga och sätta sig och fabulera ihop historien om Orlando.

Orlando är en skröna men en välskriven och rolig skröna. Jag tror den vill visa att allt inte måste vara så perfekt och fyrkantigt i livet.

Boken handlar om ynglingen Orlando som blir 400 år gammal och under sitt långa liv (där han inte åldras särskilt mycket) hinner vara både man och kvinna. Han blir förälskad i en rysk prinsessa, börjar hata poeten Greene, möblerar de 365 rummen i sitt stora hus där han sen håller otaliga fester och möter en kvinna som ser ut som en hare. Så här gick mötet med kvinnan till: "Först bad hon honom med en korrekt men klumpig nigning att ursäkta hennes intrång. Sen reste hon sig i sin fulla längd, som måste ha varit lite drygt en och åttio, och började förklara - men med ett sådant kackel av nervösa skratt och så mycket fnitter och fniss att Orlando trodde hon hade rymt från ett dårhus - att hon var ärkehertiginnan  Harriet Giesela av Finster-Aarhorn och Scand-op-Bloom i de rumänska landamärerna." Så håller det på sida efter sida och hela tiden fortsätter Orlando skriva på sin bok "Ode till en ek". Sen suddar han ut vad han skrivit så att han efter flera timmars skrivande har mindre text kvar än han hade när han började skriva.

När jag började läsa boken tyckte jag den var underlig men jag kom att gilla den mer och mer och kunde roas av alla dessa ord och all denna fantasi. Boken är en detaljerad och humoristisk skildring av ett udda fantasiliv utan annan handling än just Orlandos liv.

Bild från filmen Orlando

Jag började lyssna på Orlando, sen tittade jag på filmatiseringen från 1993 och slutligen läste jag boken och insåg att Orlando är en berättelse som ska läsas.

Vita Sackvill-West

Viginia Woolf kan skriva och hon kan skapa berättelser som ingen annan, med detaljer i det oändliga och långa invecklade meningar med många paranteser. Om jag hade känt till Englands historia och engelsk litteratur skulle jag nog ha uppskattat boken än mer för jag tror den är full av blinkningar åt olika håll. Orlando är både man och kvinna och boken har långa resonemang om likheter och skillnader mellan könen. Läste att boken handlar om författarens vän Vita Sackvill-West (som Virginia W lär ha haft en relation med) - att den ska vara en kärleksberättelse till henne. Det var inget jag fattade men VSWs liv var också ett udda liv som inte heller passade in i vanliga mallar. Det är kanske det Virginia Woolf vill prisa i sin bok Orlando, som gavs ut 1928.

Vita Sackvill-Wests hus

När jag läst ut boken, hyrde jag filmen "Vita och Virginia" som handlade om deras relation. Där framgår det tydligt hur VW använde Vita som förebild till sin hjälte Orlando.

Bok5an hade åkt till ett toppenställe för att diskutera Orlando - till Ulrikadals fina trädgårdscafé.

"Gitarren har jag haft..".

... med denna kända sång av Karlstadsbandet Sven-Ingvars inleddes begravningsakten för min svägerska.

Först blev jag förvånad, sen tyckte jag det var passande att börja begravningen med en sång som vi alla förknippade med svägerskan från Karlstad. Prästen pratade fint. Han berättade lite om Kerstins liv, sen sjöng vi några psalmer och så avslutades ceremonin med "Lilla söta fröken fräken ifrån Fryken".

Vi, maken, dottern och jag, hade åkt till Nora i Bergslagen för att ta farväl av vår svägerska. Förra gången, för två år sedan, när vi sist besökte Nora vandrade vi runt stan i makens fotspår. Den här gången gick vi till begravningskapellet och fortsatte sen till församlingshemmet där vi åt smörgåstårta.  

På kvällen träffades släkten och åt gemensam middag och grattade svågern på 80-års dagen.

När man är på begravning är det omöjligt att inte tänka på hur fort ett liv ändå passerar. Man tycker man har all tid i världen men rätt som det är, är ens tid slut. Det gäller att inse det och ta vara på sina dagar som prästen sa i sitt tal.

Orgelmacka

Två av våra barnbarn går på Adolf Fredriks musikskola (AF) och sjunger titt som oftast inför publik. Jag åker och lyssnar så ofta jag kan.

I dag skulle de sjunga i Kungsholms kyrka och alla var inbjudna på konsert med orgelmacka. Jag tog båten sju minuter över elva och var framme vid kyrkan i god tid före tolv. Där kunde man köpa jättegod äggmacka, kaka och kaffe till det facila priset av 70 kr.

Lagom till att jag ätit upp smörgåsen stegade två fjäreklasser fram och sjöng jättefint för den näst intill fullsatta kyrkan.

En utmärkt idé att hålla konsert mitt på dan och locka med en god, billig lunchmacka - orgelmacka. Men jag förstår inte hur orgeln kom in i sammanhanget - det var ju piano man spelade.

Motala

Vad är Motala känt för?

Är det för att Göta kanal korsar stan? I alla fall står kanalens byggherre Balzar von Platen staty på torget.

Är det för att de som cyklar Vätternrundan passerar stan? I alla fall finns det en fin cykelstaty vid Vättern.

Är det för att de serverar semlor redan i november. I alla fall gjorde de det där vi drack kaffe.

eller

Är det för att ett barnbarn klarade sin uppkörning i stan? För oss är det naturligtvis hans körkort vi förknippar med Motala.

Vi åkte hemifrån redan halv sju för att hinna till Motala i god tid och vi var på plats så tidigt att vi till och med hann dricka en kopp kaffe innan det var dags - dock ingen semla för oss.

Sen vankade vi nervöst runt stan medan provtagaren körde bil. Motala är en liten stad utan bokhandel där det blåste småsnålt men en stad vi nu förknippar med något roligt.

Högst upp

Mitt bridgespel är volatilt - som man säger nu gör tiden, när något går upp och ner.

Förra veckan kändes det som jag var nere i en djup svacka - kom inte ihåg någonting. Så när klubben skulle ha ha sitt oktoberspel och ett vandringspris låg i potten gällde det att skärpa sig.

Vi höll till högt upp i det blå, i  Hägersten

Kvällen innan tävlingen läste jag igenom några av mina bridgeböcker. Det och en duktig partner räckte för att vi skulle bärga pokalen. För första gången kom vi högst upp på resultatlistan.

Vilken stilig pokal!

Dramatik

Vi var sju stycken som satt runt bordet i uterummet. Gasolkaminen gick för högtryck och det blev allt varmare. Någon måste skruva ned värmen men det var lättare sagt än gjort.

Vid andra försöket lossnade slangen från gasolflaskan och gasolen strömmade ut. Direkt slog det upp en lågan. Sen brann det för fullt med meterhöga lågor.

Här gällde det att vara handlingskraftig. Fram med brandfilt och brandsläckare.

Men gasen fortsatte att strömmade ut. Elden var omöjlig att släcka. Vi ringde efter brandkåren och offrade den ena äkta mattan efter den andra. Öste spann på spann med vatten över kaminen. Elden måste släckas - hela huset var i fara.

Brandförsvaret var snabbt på plats. Ryckte ut med brandsläckare och stora slangen. Drog ut kaminen på gräsmattan. Det var så skönt när proffsen var på plats även om vi till slut hade lyckats släcka elden.

Efteråt plåstrade vi om våra "sår" och pratade igenom vad som hänt. Det hela hade, trots allt, gått ganska bra. Kamin och mattor förstördes men huset stod kvar.

Sen var det äntligen dags att äta den middag som blivit så abrupt avbruten. Till veckan ska vi köpa hem två brandfiltar.

Detta har en gång varit en gasolkamin