Dårskaper i Brooklyn

Huvudkaraktären Nathan, i Paul Austers bok "Dårskaper i Brooklyn", har fått cancer och vill leva sina sista år i Brooklyn, där han bodde som ung. Han har slutat jobba, skiljt sig och köpt lägenhet i stan. På sin nya plats i livet vandrar han omkring på dagarna. Han äter på samma restaurang varje dag och blir förälskad i en servitris från Pueroto Rico.

En söndag går han in i en smörgåsaffär och beställer en bagel med kanel och reagan (skulle varit kanel och russin) och expediten svarar "Tyvärr vi har inga sådana. Vad sägs om pumpernixon i stället?" Detta roliga och briljanta svar gav vår huvudperson idén till "Den mänskliga dårskapens bok". Boken ska bli hans pensionärsprojekt. Där ska han skriva upp varje dumhet, varje fadäs, varje pinsamhet, varje idioti, varje blunder, varje klantighet han begått under sin långa och brokiga karriär som människa. Nathans bokprojekt tycker jag kan jämföras med mitt lilla pensionärsprojekt - att blogga även om det (bloggandet) inte blir lika roligt.

Prospect parc

Lägenheten vår huvudperson köpt ligger invid Prospect Parc där vi tillbringade en dag när vi bodde i Brooklyn. Jag känner mig nästan lite familjär både med parken och med Brooklyn efter att ha bott i området flera dar.

Brooklyn bridge

Vår Brooklynbo har kommit på kant med sin dotter. Trots att han tycker om henne irriteras han på att hon har sin mors sätt att "uttrycka sig med enbart plattityder - alla dessa utslitna fraser och begagnade idéer som fyller den samtida visdomens avskrädeshögar."

En dag stöter han på sin systerson i en bokhandel och livet vänder till det bättre. Han har fått en vän att äta lunch med, han har sitt bokprojekt och hans cancer har läkt ut. Undan för undan utvidgas hans vänskapskrets och livet blir på nytt värt att leva. Ja, livet blir ett stort äventyr i denna roliga, spännande, välskrivna politiska roman.

Vad vill då Paul Auster säga med sin skröna - för han vill väl något mer än att bara roa sina läsare för stunden. Jag tror hans budskap är: "Ge inte upp!" Även i det mörka finns ett ljus. Allt kan ändras till det bättre men frågan "om det är det goda eller det onda som vinner" kvarstår.

Vi träffades på Moderna museet en soliga men kyliga dag i april och diskuterade "Dårskaper i Brooklyn". Moderna var ett utmärkt kafé för bokcirkelsamtal. 

Alla cirkeldeltagarna gillade boken. Vi tyckte den var både rolig och tankeväckande. Några av oss tyckte den slutade i moll men på den punkten var vi inte ense.

Ps
Här kommer ytterligare ett citat från "Dårskaperna" som kan vara bra att känna till om och ifall någon vill resa västerut.
"Man får aldrig erkänna sig skyldig till en offentlig prutt. Det är den oskrivna regeln, den strängaste av alla inom den amerikanska etiketten".

När jag skrivit klart om "Dårskaper i Brooklyn" läste jag att Paul Auster avlidit i cancer. 

Sorolla

Vår sista Madriddag fick vi disponera efter eget skön. Då tog vi, några stycken, tunnelbanan till det lilla fina Sorollamuséet, inrymt i  konstnärens Joaquín Sorollas forna hem.

Vi började med trädgården. Tänk att ha en så fin trädgård mitt i en storstad.

Sen blev det husets tur.

Innocentius X
som vi träffade i Rom

Snyggt sätt att säga "Sitt inte här, tack."

Och så några fantastiska målningar.

När vi kom till muséet var det bara att gå in men när vi lämnade huset möttes vi av en gigantisk kö. 

På återvägen hade vi tänkt titta på utsikten från det gamla postkontoret ...

....men vi blev inte insläppta. För inträdet (som jag inte betalade) kunde jag istället köpa en souvenir. 

All mat smakar så gott när man är utomlands och fastän jag vet att samma mat inte smakar lika bra hemma, måste man ändå försöka. Jag köpte ett fint litet fat till oliver och skinka medan maken köpte ibericoskinka.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att minnet från Spanien var tillverkat i Portugal (men det ska väl ändå duga till oliver).

 Här är hela skolklasser samlad framför Madrids "Björnen och smultronträdet"

Toledo

Hela fredagen ägnades åt Toledo - Spaniens huvudstad fram till 1606.

 

Toledo är en gammal stad med mer än 2000 år "på nacken". Numera är den upptagen på Unescos världsarvslista precis som Segovia.

Hela stan klättrar bokstavligen uppför ett berg. För att underlätta livet för oss turister men även för den bofasta befolkningen har det installerats rulltrappor.

Väl uppe i den vackra, gamla stan tittade vi på helgedomar från de tre abrahamitiska religionerna - kristendom, judendom och islam.

Vi började med en kyrka...

 

...fortsatte med en moské...

Samma lyktor som på
arkeologiska museet

...och avslutade med att besöka en synagoga som de serfardiska judarna använt.

Men vi hann också promenera runt i stan, titta på de svärd Toledo är så känt för och äta resans enda paella.

Samma pose som jag hade
när vi besökte Sevilla 2016