Tunnelbanebibliotek

Vid Östermalms tunnelbanestation - om man går ned från Birger Jarlsgatan - finns ett litet trevligt bibliotek som man kan slinka in i. De har tyvärr inte böckerna sorterade efter kategori utan man får fråga någon av bibliotekarierna efter en bra deckare - för det är mest deckare jag spontanlånar. När jag var där i fredags blev jag rekommenderad "En osynlig" av Pontus Ljunghill. Bra rekommendation.

"En osynlig" är egentligen ingen deckare utan karaktäriseras som en spänningsroman. Handlingen spänner över många år - från 1928 till 1953 - och utspelar sig i Stockholm. 1928 blir en liten flicka mördad på det redan då nedlagda Djurgårdsvarvet och en intensiv jakt drar i gång. Jakten på mördaren äter sig in i kommissarien, som har hand om fallet. Man får följa hur jakten går till och hur den sakta bryter ned honom. Handlingen är förlagd till Stockholm bl.a. Vasastan, Kungsholmen och Djurgården. Jag tyckte "En osynlig" var mycket bra - välskriven, intressant och spännande. Vad mer kan man begära?

Det skulle i så fall vara att man också får lära sig något och även det kriteriet uppfyller "En osynlig". Eftersom handlingen utspelar sig i Stockholm så tidigt som 1928 får man en känsla för hur stan förändras. Man får följa hur mördaren jagas i olika delar av stan och när det dyker upp en gata, som jag inte känner till, googlar jag på den och lär mig sakta hitta bättre.

Men den här gången nöjde jag mig inte med att googla. Jag begav mig också till platsen för brottet - den lilla flickan mördades på Djurgårdsvarvet. Vi tog därför färjan från Slussen till Gröna Lund. Sen promenerade vi vidare runt Beckholmen, ett gammalt varvsområde där det inte finns mindre än  tre torrdockor - ett roligt och intressant område att gå runt och titta i. Efter ett tag stötte vi också på den gata där mördarens bil en gång stod parkerad, Nordenskiöldsgatan, och Djurgårdsvarvet som har återuppstått under namnet Nya Djurgårdsvarvet. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte bara är roligt att läsa deckare utan också utvecklande.

Modiga och rädda

En del människor är modiga och orädda medan andra är så rädda, så rädda.

De modiga tänker inte på vad kampen kan innebära för egen del, i alla fall låter de inte dessa tankarna hindra dem, eftersom de jobbar för en sak de tror på. Det kan man förstå. Vad som däremot är väldigt svårt att förstå är den rädsla andra känner. Vad är de rädda för?

I går såg jag filmen Sufragette. Sufragetterna stred för kvinnlig rösträtt. De motarbetades av alla - även sina medsystrar. De blev av med sina jobb, misshandlades, sattes i fängelse men inget hejdade dem.

Sufragette handlade i första hand om en kvinnas strid för likaberättigande. Vi fick följa hur Maud  kom med i kampen och utvecklades till en kämpe. Genom Maud kom sufragetternas uppoffringar betraktaren in på livet. Filmen avslutades med att man visade vilket år kvinnor fick eller beräknas få rösträtt i olika länder - för än i dag har inte kvinnor rösträtt överallt.

Förutom de modiga kvinnorna fick vi också möta de rädda männen. Mauds man vågade eller ville inte ens titta på henne, låste ut henne från deras hem och tog i från henne hennes son. Vad var det han var så rädd för - ville han inte att hans fru skulle få rösträtt eller trodde han att hon skulle lämna honom om hon också fick lite rättigheter eller var han bara rädd för vad grannarna skulle tycka?

Fortfarande återstår mycket arbete, så kampen går vidare - på många olika plan, på många olika ställen.

Pojken med cykeln

När vi höll på med Frankrike på min Birkagårdskurs, rekommenderade vår fransklärarinna oss att titta på "fransktalande" filmer. En av de filmer vi då såg var "Två dagar och en natt" en jättebra film gjord av de belgiska bröderna Dardenne, Jean-Pierre och Luc.

Nu håller vi på med Belgien och då passar de ju bra att se ännu en film av dessa belgiska regissörer. Den här gången såg vi "Pojken med cykeln" även den jättebra.

När jag hörde att vi skulle se "Pojken med cykeln" tänkte jag på den italienska filmen "Cykeltjuven", som jag såg på filmstudion i Sundsvall för många år sedan. Cykeltjuven handlade om en pappa, en pojke och en cykel men det här var som sagt en belgisk film som utspelar sig i nutid. Men nog fanns det likheter mellan de två filmerna - så min association var inte helt fel.

I "Pojken och cykeln" blir en pojke övergiven av sin far. Pappan till och med säljer grabbens käraste ägodel - hans cykel. Men pojken försöker hela tiden finna ursäkter för faderns agerande som i mitt tycke är oförlåtligt. Den här grabben har tur och får en vän som hjälper honom, en vän som väljer honom men hur ofta händer det i verkligen?

Maken

Nu har jag läst två böcker som jag gillar skarpt dels Hugo Lagercrantz Mitt medvetande, dels Gun-Britt Sundströms Maken.

Tänk att jag inte läst Maken för länge sedan. Den skrevs redan på 70-talet och blev mycket omtalad. Så trevlig, rolig och tänkvärd. Bokens huvudperson, Martina, vill leva med sin stora kärlek, Gustav, men inte bara med honom. Hon vill även leva med andra, inte vara mer bunden än att hon samtidigt kan vara fri - fast bunden. De gifter sig, skiljer sig, gifter sig igen och skiljer sig (Stockholmsäktenskap) - kan inte leva med varandra och inte vara utan varandra. Man vill ha kakan och man vill äta upp den. Varför är normen att leva i tvåsamhet så stark? Varför blir man så ensam om man inte gör det?

Boken är så välskriven och så rolig att läsa. För mig, som var ung på 70-talet (i a f ganska ung), var det också igenkännandets glädje i alla tidstypiska detaljer. Jag njöt hela tiden. Tyvärr råkade ett brutet ben göra att jag inte kunde vara med på bokcirkeldiskussionerna men deltagarna hade överlag varit positiva.

Gun-Britt Sundström är en språkekvilibrist. Det är inte många böcker jag läst som haft så fantastiska och fyndiga dialoger. Många ord kände jag inte ens till men nu när man kan googla fram dem i sin telefon är de bara berikande. Jag slog till exempel upp ordet coitär och fann ordet förklarat med ett utdrag ur Maken "Bland eskimåerna, påstod Torsten en gång, är tofflor en symbol som man i det mellankönliga umgänget fäster större avseende vid än vid colitär trohet: ligga med folk kan man göra åt höger och vänster men när en kvinna ger ett par tofflor till någon är det en unik utmärkelse". Hade ingen aning om symbolvärdet i ett par tofflor.

En gång blev jag karaktäriserad (i en jobbundersökning) som världsmedborgare. Det har jag levt högt på sen dess. Jag gillar naturligtvis Sverige (även om jag är världsmedborgare) - ett av de bästa länder man kan leva i - men man kan ju gilla Sverige utan en massa symboler som flagga, dag, kläder osv. När Martina (huvudpersonen) uttrycker det så här - fosterlandskärlek är tolerabel bara om den får vara underförstådd - inser jag att det är precis så jag känner även om jag aldrig skulle kunnat uttrycka det så bra själv.

På ett ögonblick...

... kan livet förändras för sex långa veckor - om man råkar trampa på en isfläck.

Först gäller det att påkalla hjälp sen gäller det att ta sig till sjukhuset. Väl där gäller det att ha tålamod. Sen får man åka hem med benet i gipsbandage och uppmaning att inte stödja på det under resten av vintern samtidigt som man ser Vasaloppet försvinna bort i en hägring.

Det är heller inte enkelt att leva ett liv på kryckor. Trösklar är iväg, kaffet står för högt upp och otränade muskler blir trötta.

Tur att jag tog broddar på mig när jag gick ut, så jag slapp det här eländet.

Resan går norrut

Började lördagen med en tre och en halv timma lång tågresa. Jag reste med lätt bagage - macka och bok - fast mackan blev klar hemma i kylen. 

När vi satt oss tillrätta i tåget talade en högtalarröst om att det skulle kosta 1.200 kr att köpa biljett på tåget. 1.200 kr!!  Man undrar (i sitt stilla sinne) hur mycket det skulle kostat om monopolet varit kvar.

Sen löpte allt på. Jag läste Maken - min bokcirkelbok - tills jag fick "telegram" från svärdottern som undrade om jag var på tjejhelg, tanthelg, kompishelg eller möjligen vännhelg men - "eftersom vännhelg ligger dåligt i munnen undrar man om det har med vänort att göra - dvs de inblandade personerna är inte alls vänner privat utanför arrangemanget. Det bästa skulle nog vara att bara säga helg?" tyckte hon.

Därefter började Zlatan prata sig varm för cafeterian - då gick jag dit och köpte lite snacks. Men jag såg inte skymten av Z - enligt konduktören åkte han första klass.

Så ringde det till min "granne". Om jag förstod saken rätt (tjuvlyssnade inte men kunde inte heller be honom prata tystare) var det hans flickvän som ringde från Indonesien till vårt norrlandståg.

Hela färden roade jag mig med Maken under ackompanjemang av hostandet från en (troligen) lungsjuk dam, smaskande på ekologiskt godis som jag köpt i cafeterian.

Allt var småtrivsamt och killevich hade jag förflyttats från vår till vinter.

Mitt medvetande

Jag har läst en riktigt intressant och bra bok som heter "Mitt medvetande" - barnläkaren Hugo Lagercrantz memoarer.

Det är roligt att läsa memoarer. Om författarna inte blir alltför ordrika och utsvävande är de ofta intressanta. Det blir inte Hugo Lagercranz. Han skriver mycket enkelt. Jag gillar hans lätta språk.

Jag gillar också hans grepp att förklara ett beteende eller skeende med vad som händer i hjärnan. Han återger t.ex. sin mammas berättelse om en titt-ut-lek hon och Hugo hade när han var ett halvår. Varje gång mamman stack fram huvudet och sa titt-ut skrattade den lille Hugo. Efteråt, när berättelsen är klar, kommer förklaringen till att Hugo blev så road "Mitt arbetsminne hade börjat utvecklas. Även om mamma gömde sitt ansikte visste jag att hon fanns bakom gömstället. När man är yngre kan man inte hålla kvar en mental bild av personen eller föremålet".

Boken handlar om hans barndom, uppväxt och yrkesliv. Han berättar om sin fina familj där så många av kvinnorna blivit psykiskt sjuka. Hugo berättar också om resor han gjort och är förundrad över hur mycket han minns från sin ungdom och så kommer förklaringen. "Det är i 20-års åldern som hjärnan är som mest uppkopplad. Intryck och erfarenheter verkar lagras i synapserna, delvis för resten av livet, medan minnen från den tidiga barndomen till stor del försvinner".

Hugo beskriver hur barnsjukvården har förändrats, hur gamla sanningar fått stryka på foten för nya forskningsrön. Man tror t.ex inte längre att det nyfödda barnets hjärna "är ett tomt blad". Svenska barn har redan i fosterlivet lärt sig u-ljudet bättre än i-ljudet medan det är tvärtom för amerikanska barn.

Men han är i många stycken kritisk både när det gäller svensk sjukvårdspolitik och svensk forskningspolitik. I slutet av boken blir han nästan filosofisk. Han förordar inte dödshjälp men hoppas att någon ska hjälpa honom över tröskeln med frikostig extra smärtlindring och sederande (lugnande) medicin när det blir dags. Whisky är inte heller så dumt när livet håller på att ta slut. Ett liv utan medvetande är inte värt att leva.

Fel svar

Ibland tycker jag livet blir lite onödigt krångligt - eller är det vår moderna it-teknik som krånglar till det?

När jag fick en padda i julklapp ingick en adapter till kamerans minneskort. Fungerar bra till min kamera. Men ganska ofta tar jag kort med telefon (av märket Sony). Då funkar inte adaptern.

För att kunna använda telefonens kort köpte jag därför en ny adapter när ni var i NY. Den passar till kamerans och till telefonens minneskort men går ändå inte att använda - drar för mycket ström!

I specialaffären för paddor (ingen zoologisk affär) fick jag följande besked när jag ville ha hjälp: "Du kan aldrig föra över kort från din telefon till paddan".

Jag kände mig inte nöjd med svaret utan fortsatte att fråga tills det kom fram en annan expedit och sa att jag kunde köpa ytterligare en adapter till mitt minneskort och sätta in den nya apaptern i min gamla adapter - då skulle jag kunna fota med telefonen. Bra svar - jag var nöjd - och köpte adapter nummer tre för 46 kr.

Men varför svarar man så kategoriskt på något man inte känner till?

 

Nu gäller det att adaptera adaptrarnas möjligheter. Här är beviset att jag kan!

Missen blev lönsam

Jag har länge tänkt skaffa mig en ny ryggsäck. Har varit inne och tittat i en och samma affär flera gånger. När det nu blev rea tog jag med en "klasskamrat" som smakråd och gick tillbaka till affären för fjärde gången.

"Snygg ryggsäck, köp den" - löd omdömet. Jag var fortfarande tveksam. Var den, trots allt, ändå inte för liten? Men så slog jag till. Jag behövde ju bara betala 50%.

Lite senare, när gick jag in i en annan affär (för att lära mig hur man kan föra över kort från telefonen till paddan) pep det om mig. När jag gick ut ur affären pep det igen. Väl hemma upptäckte jag att stöldskyddet fanns kvar i väskan.

I morse åkte jag tillbaka till väskaffären - man vill ju inte gå omkring och pipa - och upptäckte att man satt ned priset ytterligare 30 %. Det blev en lönsam glömska för min del (fick den extra rabatten) eller kanske inte ändå, för jag handlade ju för mer än jag fick tillbaka.

När jag visade ryggsäcken för maken blev kommentaren "Varför köpte du så liten väska?"  Nu blir det till att ge sig ut på jakt igen.

Rekord

Jag har blivit en idog WF-spelare (Wordfeud). Spelar varje dag och förlorar ganska, för att inte säga väldigt, ofta.

En gång fick jag dock hela 93 poäng. Då trodde jag att det var lugnt och den gången lyckades jag faktiskt vinna spelet men mitt försprång knappades in, drag för drag. Säker kan man aldrig känna sig men roligt är det - för det mesta. 

Spelandet tar dock mycket tid och det är ju allmänt känt hur ont om tid alla pensionärer har (livet är inte oändligt). Men det är bra att man passar in bland alla telefonknappande människor på tunnelbanan - nästan så man känner sig som stockholmare.

Ledigt

Sista dagen hade vi ledigt och vi fick disponera den efter eget skön. De allra flesta stannade kvar på hotellet och slappade men inte vi.

Efter lite letande hittade vi en buss som kunde ta oss till Antalya. Innan vi kom fram hade vi fått byta buss två gånger. Det blev en spännande resa. Vi åkte genom små byar där kor, höns och getter gick omkring bland husen. Där gubbar satt i grupper och drack turkiskt kaffe på trottoarens uteserveringar trots att hus och byggnader höll på att falla samman. Innan vi kom fram till Antalya hade bussen blivit mer än fullsatt.

Inne i Antalya kom vi för första gången i "kontakt" med turkar. Vi promenerade på gator med myllrande folkliv, åt kebab och gott turkiskt bröd, var inne i en moské och tittade och så köpte vi med oss lite smått och gott.

 

Kvinnornas plats i moskén - bakom galler 

Många kvinnor, långt mindre än hälften, bar slöja men jag såg inte en enda kvinna som hade täckt ansiktet. Alla var mycket hjälpsamma men inte ens unga människor kan prata hygglig engelska trots att engelska nu är andra språk i alla skolor - enligt vår guide.

Hus med varmvattenberedare såg man överallt

In- eller utflyttning

På väg in till Antalya åkte vi förbi det stora område där man håller på att bygga upp Expo 2016 - en hortikulturell utställning som ska pågå mellan april och oktober 2016. Det verkar bli något alldeles extra. Man bygger inte bara upp ett stor expo utan håller också på att anlägga järnväg ut till området. Det återstår otroligt mycket arbete och hur man ska hinna bli klar med allt jobb till slutet av april kan jag inte förstå. 

Bild på Expo 2016 reklamen - tagen inifrån bussen

Halvfärdigt järnvägsbygge

Sammantaget blev det en riktigt bra resa som avslutades med en trevlig, solig dag (+16 grader) på egen hand i en storstad.

Stadsmuren inifrån gamla staden i Antalya