Frankrikes historia

Den här terminen är det Frankrike som är medelpunkten i mitt liv - det land allt snurrar kring. I alla fall är det så fram till vår resa till Uzbekistan, som är en uppföljning av förra årets tema - Sidenvägarna.

Jag har alltså börjat på ännu en kurs på Birkagården - har tappat bort vilken i ordningen - och ska nu fördjupa mig i fransk nutidshistoria. Det ska bli så trevligt.

Redan innan kursen började skickade vår lärare och tillika bloggare Thomas Lindbom brev till oss och tipsade om en ny film om Frankrikes store president Charles de Gaulle. I går tog maken och jag båten till stan och gick till biografen Sture.

Men när jag två och en halv timma senare lämnade biografen kände jag mig besviken. Jag hade inte alls fått se den film jag trodde jag skulle få se. Hade förväntat mig en film om den franske presidentens hela liv men fått se en krigsfilm om andra världskriget.

Filmen handlar om Frankrikes kamp för att åter bli ett fritt land och slippa leva under tysk förtryck. När Frankrike blir ockuperat flyr de Gaulle till England för att därifrån leda oppositionen. de Gaulle framställs som både uppblåst och självgod och anser sig var synonym med landet Frankrike. Enda gången han visar några känslor är när han får återse sin lilla dotter.

Det är tur att filmen också har en bihistoria som i alla fall antyder att det inne i landet växte fram ett allt starkare motstånd mot det tyska förtrycket. En bihistoria där kärleken spirar och visar människor som är vanliga människor inte stela, fyrkantiga robotar. Tyvärr handlade filmen mest om krig på olika slagfält, en kamp mellan de goda och de onda - inte alls om de Gaulles inre kamp.

När vi lämnat andra världskriget bakom oss, korsade vi Birger Jarlsgatan och satte oss på en asiatisk restaurang och åt vår söndagsmiddag.

Våran pojke

En fin sensommardag träffades bokcirkeln "Bok5an" hos "Lasse i parken" för att diskutera "Våran pojke" av Mikael Yvesand. Det var ett utmärkt ställe att träffas på - lugnt och tyst, gott om plats och god mat. Det blev därför en riktigt lång träff med många tankar kring en svårtolkad bok.

 

Boken "Våran pojke" inleds med en beskrivning av hur planeterna och jorden skapades - en annorlunda beskrivning. Allt hände för länge sen, just när Vintergatan fått gatubelysning. Tack vare en stark magnet i Karlavagnens handtag började planeterna sen rotera runt solen.

På denna planet bor bokens huvudperson Johan. Johan känner sig vilsen och minns inte mycket från sin barndom men när familjen flyttat till ett radhus börjar han minnas mer och mer. Johan har inga vänner förutom sin undulat Jonna.

Efter ett tag dyker det upp ännu en Jonna i berättelsen. Denna Jonna flyttar ihop med sin pojkvän Jocke i ett nybyggt hus. Jonna tror att det händer något mystiskt i ett grannhus och när hon går runt i området får hon dessutom för sig att det ligger en död man i ett annat hus. Jag förstod aldrig vem Jonna var eller vad hon hade för roll men eftersom hon hade samma namn som undulaten fick jag för mig att det kanske var Johans alter ego (en andra "jag-person" i boken). En dag dyker Glenn Bensino upp hemma hos Jonna för att utreda vad som händer. 

Johan är ett ensamt barn men efter ett tag träffar han några grabbar och kommer med i deras gäng. På nätterna upplever han underliga saker och ser människor som inga andra ser. Är han schizofren eller drömmer han eller är han kanske från en annan planet?

Det är en sorglig bok om en nördig huvudperson som är ensam och ledsen och förmodligen också klent begåvad. Johan är en pojke som inte klarar av sitt liv och inte vill leva när hans kompisgäng splittras. Hans föräldrar verkar inte inse hur illa det står till.

En dag när Johan driver omkring i stan möter han en liten pojke. Då tar han fram en kniv ur fickan och hugger ihjäl grabben. Strax efter dyker det upp en flicka. Då dödar han henne också. Efter dådet står Johan still och tänker "Varför gjorde jag så?" sen springer han iväg och tar bussen hem.

Johan är så olycklig. Varför kan han inte bara få sitta inomhus? Helst vill han dö och då skulle han skriva ett avskedsbrev till föräldrarna.

"Mamma och pappa, det är mycket ni inte förstår av mig. Varje morgon måste jag vakna. Jag är ledsen och orolig för allt. Vill bara vara hemma men det går inte tyvärr. Kanske i himlen."

Livet går vidare och morden förblir ouppklarade.

Hemma hos Jonna tar Glenn Bensino över rollen som Jonnas kille och hennes gamle pojkvän Jocke omvandlas till deras baby för att sen bli hund.

När Johans kompisar försvinner är det något som går sönder i honom men det märker ingen. Ingen märker heller hur ensam och störd han är - därför går det som det går. Det finns ingen yttre förklaring till att Johan dödar två barn - det bara blir så.

Boken "Våran pojke" nominerades till Augustpriset så den måste väl vara bra!? Den var på samma gång både sorglig och rolig, hade ett fint, nyanserat och träffsäkert språk. Även om det var en underlig bok var det också en bok som gav insikt i hur det kan vara att inte passa in, att inte ha några vänner och att bara vilja sitta hemma vid sin dator. Det krävdes två lyssningar (boken var mycket bra uppläst av Sven Björklund) för att jag skulle tycka att den var hyfsat bra men två lyssningar räckte inte för att jag skulle förstå Jonnas roll.

När Johan slutligen berättar vad han gjort går världen under - så tolkade jag slutet på en av de mest skruvade böcker jag läst.

Sommaravslutning

Sommaren 2026 har varit fin - på västkusten. Visserligen har det blåst mycket men det har varit soligt och varmt både i luften och i vattnet. Så trots att det blir allt mörkare på kvällarna skulle jag gärna stannat kvar några veckor till men stan och Norrland kallade.

När vi hade tagit ett sista farväl av en av våra stockholmsvänner begav vi oss norrut men vi åkte bara till Uppsala. Där stannade vi för att titta på Sean Henrys utställning i domkyrkan.

Konstnären Sean Henry gör människostatyer genom att blanda olika former av keramiskt hantverk med traditionell skulptur. Några människor är stora, andra små. En av hans statyer står alltid och hälsar oss välkomna till Blå Porten. I domkyrkan fanns en hel hoper av hans fina, uttrycksfulla figurer.

Vi lämnade Uppsala efter någon timma och fotsatte till Armsjön, där vi hälsade på några gamla vänner i deras nya sommarstuga. Sen var det dags för kära gamla Alnön.

2026-års "regatta" var förlagd till Alnöns östra sida. Vi ägnade oss åt lekar, prat och god mat men tyvärr blev det inte heller i år någon segling. Kanske nästa år?

Vi hade i alla fall tilltugg i form av segelbåtar

Jag lämnade inte ön när regattan var slut utan stannade ytterligare två dagar hos min "gamla" arbetskamrat - hade ännu ett viktigt åtagande.

På Spikarna, längst ut på Alnön, har man öppnat en ny "restaurang" som vi skulle "proväta" men trots att google lovade att det skulle vara öppet, denna måndag i slutet av augusti, var det inte ett kotte där - vare sig personal eller gäster. Då gjorde vi ett försök med Tunet men med samma nedslående resultat. Det fick bli en lunchmacka.

Mitt Sundsvallsbeök avslutades på bästa sätt - med en rafflande plumpmatch. Sen återstod bara att sätta sig på tåget, som visade sig vara buss till Hudik, och återvända till vardagen och en väntande höst och vinter.

Värmland

Andra dagen på vår tvådagarsresa i vackra Värmland skulle vi åka till Mårbacka och bekanta oss med författaren till Liljecronas hem - salig Selma.

När Selma Lagerlöf fick nobelpris i litteratur (drygt nio miljoner i dagens penningvärde) köpte hon tillbaka sitt barndomshem Mårbacka. Sen drev hon gården fram till sin död men med dåligt resultat. Selma fick hela tiden skjuta till pengar. Hon lär ha sagt: "Det är inte Mårbacka som försörjer mig utan jag som försörjer Mårbacka".

Vi fick en fin visning av Mårbacka och den duktiga guiden berättade om Selmas liv. Tyvärr fick vi inte fota inomhus. Jag stör mig alltid på dessa fåniga fotograferingsförbud som ofta finns på små ställen - helt onödiga.

Selma var mycket stolt över sin Agaspis

Trots att Selma L hade sin fina gård Mårbacka reste hon ofta till huset i Falun när hon skulle skriva. Mårbacka gav inte den ro som författandet krävde.

Efter Mårbacka väntade Alma Löv på besök av oss.

En gång när Karin Broos ställde ut på Sven-Harrys konsthall visade man en film om Alma Lövs begravning. Men Alma har väckts till liv igen och lever i dag i högönsklig välmåga några mil öster om Mårbacka

Dit ställde vi kosan när vi var klara med Selma.

Göteborgspaviljongen

Alma Löv är ett avantgardistiskt konstprojekt som i många år drevs av Marc Broos. Numera är det dottern Stella Broos som ansvarar för projektet.

Jan Håfström m.fl.

Utställningen består av en större huvudbyggnad, Paleis Oranjestraat, och många mindre "konstnärshus" runt om. Tanken är att visa verk av konstnärer från olika länder, såväl etablerade som unga nyutbildade.

Tror aldrig jag varit på en liknande utställning men glad att vi åkte dit. Mycket speciell men i grunden en sorgsen utställning där döden tog stor plats men trots det en bra avslutning på vår Värmlandsresa.

Alma Löv

Men en fråga återstår: "Vem var Alma Löf?"

Om man googlar får man det här svaret: "Alma Löv född 1866 i Korpa i Finland var en torparhustru och sexbarnsmamma som levde på Åland. Hon var inte känd under sin livstid men har som död fått ge namn åt det omtalade samtidskonstmuseet Alma Löv Museum of Unexpected Art i Östra Äntevik i Värmland.

Liljecronas hem

I den gigantiskt stora lada, som en gång tillhört Rottneros herrgård, huserar nu Västanå teater -  målet för vår resa.

När vi lämnade Rottneros park åkte vi till Ulvsby herrgård och installerade oss för natten. Sen väntade buss som körde oss till teatern.

Vår övernattningslya
låg i det här sneda och vinda huset

Allt var så välordnat. Medan vi väntade på att klockan skulle bli sex och kvällens föreställning skulle börja fick vi instruktioner av skådespelarna var vi skulle sitta och hur vi skulle gå in i ladan.

Över ingången till teatern stod devisen "Vi har inget nytt att berätta, endast det som är gammalt och nästan bortglömt" men vad gör det att det är gammalt bara det är en bra berättelse.

Om jag förstått saken rätt dramatiserar man varje år en av Selma Lagerlöfs många berättelser för Västanå teater. 

Årets pjäs hette alltså Liljecronas hem och handlar om prästen Lyselius och livet i Lövdala i Svartsjö socken. Prosten Lyselius är änkeman och bor på Lövdala med sin vackra dotter Maja Lisa. 

När Maja Lisa åker med sin mormor för att dricka brunn passar prosten på att gifta om sig med hembiträdet Raklitz. Sen är inget längre sig likt för Maja Lisa. Det uppstår en massa förvecklingar, speciellt när den melankoliske och hemlöse violinisten Liljecrona dyker upp. 

Liljecronas hem är en föreställning med fin musik och högt tempo rakt igenom. Så bra. Jag blev särskilt imponerad av styvodern och hennes fantastiska agerande. Rollen som jungfru Raklitz spelades av Hanna Kulle.

Så kul att vi tog oss för att åka hit.

När föreställningen var slut väntade bussen som skulle körde oss tillbaka till vår herrgård där en ostbricka väntade. Vi fick smaka på åtta olika ostar. Alla föll inte på läppen men den som kom från Wrångebäck på Tjörn var en av favoriterna.