Rosendals trädgård

Vi, som reste till  Madrid i samlad trupp för två år sedan, fortsätter att träffas ett par gånger om året. Den här gången var det min tur att vara arrangör. Valde Rosendals trädgård på Djurgården med tillägget - promenad i den skulpturpark som håller på att växa fram i närheten av trädgården.

Jag lyckades inte förboka bord, så maken och jag åkte på recongnoseringstur dan före träffen. När vi hämtat vårt fika och fått veta att man inte kan förboka platser (vilket vi misstänkt hela tiden) upptäckte vi dottern vid ett av borden. Hon hade gäster från USA på besök och visade fina platser i stan. Kul att även vi fick hälsa på deras kompisar från tiden i Boston.

Sen gällde det att bestämma var vi skulle sitta när "Madridarna" skulle träffas. Efter noggranna studier bestämde vi oss för Äppelträdgården - med förbehåll att vädret var på vår sida.

Nästa dag sken solen och vi kunde återsamlas vid ett ledigt bord under blommande äppelträd - allt blev perfekt.

När vi ätit och pratat färdigt gick några av oss vidare till skulpturparken.

Vad tittar dom på?

Jo, denna skulptur

Ute i förorten

Vi åker nästan alltid in till stan när vi vill gå ut och äta. Men nu har det öppnat en ny bistro och vinbar i Midsommarkransen som dottern tyckte vi skulle prova på. När kunde ett premiärbesök passa bättre än på hennes födelsedag. Så två dagar före den stora dan träffades vi och ytterligare två familjemedlemmar i Midsommarkransen.

Midsommarkransen är en trevlig stadsdel som inte ligger långt från Gröndal - nästan gångavstånd, men inte riktigt.

Det var inte bara en ny restaurang vi fick prova på utan också en massa ny mat - i alla fall var maten ny för mig. Var tvungen att fråga vad ramslökschurros, crudité av vårprimörer och råmarinerad hamachi var. Till slut bestämde vi oss för att dela på sex olika förrätter men ...

.... till huvudrätt vågade ingen av oss chansa. Alla valde bräserad lammbog, potatispuré, ramslök och grillade vårlökar från Skilleby trädgård. Lät gott och var gott. Lamm är alltid ett säkert kort.

Trevligt att de öppnar små restauranger ute i förorten - tror vår hade ramslök som specialitet för det var något grönt i nästan varje rätt.

SM

 Vem ska få alla dessa pokaler?

I helgen var det Skollags-SM i schack. Då kom det ungar från lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet åkande, från när och fjärran, till Åkersberga för att tävla.

Jag hade åtagit mig att skjutsa familjens schackspelare dit första dan och köra honom hem den andra. Åkersberga ligger halvvägs till Norrtälje så det blev en ganska lång åktur men ändå kort jämfört med de som kom från Småland.

Inför hemresan kom jag i så god tid så jag fick vara med på prisutdelningen - kul eftersom Adolf Fredrikslaget vann mellanstadietävlingen.

Alla som fick åka hem med pokal får ställa upp i Nordiska mästerskapet i september men då ställer inte jag upp. Orkar inte köra till Helsingborg - tyckte ju det var långt till Åkersberga.

Ännu mera Bloomsbury

När jag läst ut Virgina Woolfs bok "Mrs. Dalloway", ville jag veta mer om Bloomsburygruppen. Lånade därför boken "Ta sig frihet" som Ingela Lind skrev till utställningen "Bloomsbury spirit" på Artipelag 2018.

Jag läste boken innan jag besökte utställningen men eftersom det gått 8 år sen dess hade jag humnit glömma det mesta (undrar vart sånt man glömmer tar vägen). Det var tid för omläsning.

"Ta sig frihet" är en bok om  Bloomsburygruppen som sådan men också och de enskilda medlemmarna - mycket intressant och informativ. Jättebra skriven. Det var så roligt att läsa den igen - blev mycket imponerad både av Ingela Linds sätt att skriva och av hennes analyser.

Målning av Duncan Grant

Bloomsburygruppen var en löst sammansatt grupp av intellektuella och konstnärliga människor vars geografiska mittpunkt var stadsdelen Bloomsbury i London. De levde ett "fritt" liv som jag skulle kalla bohemiskt men Ingela Lind hävdade att dom inte var bohemer - kanske för att dom alla arbetade hårt. De tillhörde samhällets elit och var duktiga på det mesta men det praktiska, som matlagning och städning, fick anställda sköta om. Maten lagades i källaren och personalen fick sova på vinden där det var kallt på vintern men kokhett på sommaren.

Många ägnade sig åt filosofiska frågor, några var konstnärer, flera var författare och en var ekonom (J M Keynes) - nästan alla var passifister.

Virginia Woolf och Clive Bell

Clive Bell, som var gift med Virginia Ws syster Vanessa, menade att livet handlar om att söka sanningen och fastslå "sanningen" (Civilisation 1928):

Endast förnuftet kan övertyga oss om de tre grundläggande sanningar utan vars erkännande det inte kan förekomma en verklig frihet:
att det som vi tror inte nödvändigtvis är sant
att det som vi gillar inte nödvändigtvis är gott
att alla frågor är öppna.

"Alla' gillade de Ryska teatern

Så här såg Ingela Lind på Bloomsburygruppen 100 år efter dess storhetstid. Långsamt försvinner nästan allt som Bloomsburygruppen stod för. Det körs över av reklamen, råkapitalismen, populismen, fundamentslismen.
Bloomsberries sanningsideal har dränkts i en störtflod av troll och fejk news. På andra sätt påminner Bloomsburygruppens tid om vår. Våra rapporter om terror, krigshot  och bulnande nationalism liknar rapporter före första världskriget. Men gruppen släppte aldrig sina mål - friheten, upplysningen, den lekande människan och det civiliserade samhället.

Återstod att låna en bok om "Monk's house" och se filmen "Carrington" - igen, sen var jag redo att gå vidare till maj månads bokcirkelbok.

Samma sak i år igen!

I år gick allt som på räls när vi öppnade stugan - tror det var första gången vi inte hade något vattenläckage. Även inomhus såg allt fint ut - inga objudna gäster hade varit på besök. Jag drog en lättnadens suck.

Men det skulle jag inte ha gjort.

När vi skulle sätta på vattnet till lillstuga, där vårt Göteborgsbarnbarn skulle sova, sprutade det vatten rätt upp ur marken. Den nedgrävda vattenledningen måste ha spruckit under vintern. 

Här har vi läckage

Årets sommarstugeöppning var, med andra ord, likadan som alla andra års - vatteneländet slog till igen. Nu blir det till att än en gång kontakta "vår" rörmokare. Hoppas han inte gått i pension.

Men inte nog med det. När vi tittade runt såg vi vad Dave hade ställt till med. Stormen Dave som drog fram här på påskdagen hade härjat fritt, vilket satt sina spår.

Parasollen hade blåst av, av växthuset återstod bara skrot, cykeltältet fanns inte länge och en tall hade blivit knäckt.

En före detta parasoll

Återstoden av mitt växthus

  

Men allt det här får vi ta tag i till sommaren när det är mer än 9⁰ i vattnet.

En del badar i 9-gradigt vatten!

Sakralt kortspel

I höstas, när maken och jag besökte Sigtuna, fann jag det perfekta utflyktsmål för plumpgänget - nästan lika bra som Sandhamn. Så kul att alla hängde på när jag föreslog att vi skulle sammanstråla på Sigtunastiftelsen för en kortspelshelg.

Vi kom från nord och syd och träffades på Stora Gatan mitt i stan. 

Sen promenerade vi i samlad trupp till stiftelsen - tog kanske en kvart att gå. När vi installerat oss på våra rum tittade vi runt i stiftelsens många prång och gångar där man lätt skulle kunna villa bort sig.

Rådssalen

Biblioteket

Halv sex återsamlades vi i matsalen och åt en superb trerätters.

Sen var det dags för det allvarliga - att besegra sina kamrater i en ärofull match. Kände mig osäker på om vi skulle få sitta i de gemensamma utrymmena med spelkort men när jag, efter stor tvekan, frågade så visade det sig inte vara några problem alls. Vi blev hänvisade till mellanrummet - rummet mellan första och andra våningen.

När vi både spelat och snackat klart var det dags att lägga sig på örat. Nästa morgon åt vi en rejäl frukost och tittadet runt i omgivningarna, innan vi begav oss hemåt igen.

Redo för hemförd

.

Skandiaorgeln

1954 startade man en kärnreaktor på KTH. Reaktorn var placerad i ett bergrum långt ned under jordytan och drevs fram till 1970 då den stängdes. Senare flyttade man dit den orgeln som då fanns på biografen Skandia  - den s.k. Skandiaorgeln. Nu använder man lokalen för konserter mm.

Det var inte länge sen jag fick klart för mig att det funnits en kärnreaktor mitt i stan och strax efter läste jag att man kunde besöka lokalen under kulturnatten. Eftersom reaktorhallen annars är stängd för allmänheten var det bäst att passa på. Vi var inte ensamma om denna tanke.

En gigantisk kö sträckte sig uppför Drottning Kristinas gata. Det var inte görligt för oss med knackig rygg och problem med benen att stå och vänta i en kö som det säkert skulle ta en timma att klara av.

Vi fortsatte därför vidare på direkten för att i stället titta in i Carl Elds atteljé. Gick och gick. Till slut hamnade vid Ruddammen och det var ju lite roligt för i Göteborg bodde jag nära Ruddalen. Varje gång jag har sett en buss med destination Ruddammen har jag associerat till platsen med "samma" namn i Götet och funderat på var denna damm kan ligga. Nu vet jag.

Långt om länge kom vi på darriga ben tillbaka till utgångsläget och kunde ta tunnelbanan hem. Vår tanke att gå til Carl Elds ateljé hade fallit långt tidigare.

Trots att kulturnatta blev ganska misslyckad, för vår del, kom vi ut i en livfull och rolig stad. Vi får göra ett nytt försök nästa år. Tror det kan vara bättre att starta lite senare på kvällen - har ett år på mig att fundera på saken.