Murakami

Huvudperson i Haruki Murakamis bok "Norwegian wood" är Toru Wantanabi, en ung man på 19 år som studerar på universitetet i Tokyo.

När den 37-årige Wantanabi ska kliva av ett flygplan spelar man Beatleslåten Norwegian wood (klicka och lyssna) i planets högtalare. När Wantanabi hör sin ungdoms "soundtrack" flyttas han tillbaka i tiden och minns hur hans bäste vän Kizuki, endast 17 år gammal, begick självmord, hur han mötte Ks flickvän Naoko, hur de började umgås och blev kära, hur Naoko fick nervsammanbrott och hamnde på mentalsjukhus högt uppe i bergen.

Boken är mycket lättläst. Det är flyt i språket som till stor del är uppbyggt kring dialoger och miljöskildringar. Hela handlingen kretsar kring Turo Wantanabi, hans nittonårsliv på universitetet, hans vänner, hans relation till Naoko och till klasskamraten Midori som är så olik Naoro. Toru är kär i både Naoko och Midori. Studentupproren, som Turo inte gillar och inte vill delta i, sätter tidsstämpel på berättelsen till 1986.

Norwegian Wood är en underhållande, melankolisk bok med många erotiska inslag. Den är spännande och har ett oväntat slut som är upp till läsaren att tolka. Många av personerna har psykiska problem som leder till självmord. Tror aldrig att jag tidigare läst en bok där fyra personer begår självmord. Kan alla dessa självmord ha något med den japanska kulturen att göra? Japan är känt för att ha höga självmordstal (numera minskar de dock år från år) - kanske var boken ett inlägg i debatten om psykiatrivård.

När Turo och Naoko träffas, ger de sig iväg på långa promenader såväl när de är i Tokyo som när de är uppe i bergen. Dessa ändlösa promenader tror jag måste vara en omskrivning för att visa tidens gång.

Norwegian Wood är en fängslande och speciell bok som jag tyckte om att läsa. När jag läst ut den tittade jag på en filmatisering. Tyvärr hittade jag ingen svensktextad film så det blev nästan som att se en stumfilm med hoppande engelsk text men eftersom jag läst boken var det ganska lätt att hänga med. En sceniskt mycket fin film men man bör ha läst boken innan man ser den.

Jag tror att Murakamis syfte med boken är att visa hur sköra unga människor kan vara och vad detta kan leda till. Så här uttryckte  Wantanabi sin sorg när hans bästa vän dött:  "Döden var inte längre livets motsats. Den fanns redan där, inuti mig, den hade alltid funnits där och den sanningen skulle jag aldrig kunna glömma hur jag än försökte. När döden tog den sjuttonårige Kizuki den där natten i maj tog den mig med".

När vi diskuterade Murakamis bok satt vi runt ett bord i Enskede. Samtidigt som vi pratade om Toru Wantanabi och hans vänner åt vi soppa och mackor. En mycket trevligt bokträff.

Plov

Den sista kvällen fick vi åka hem till en av resebyråns chaufförer och äta avskedsmiddag. Uzbekerna är ett mycket gästvänligt folk - säger vår guide. De plockar fram allt de har när de får besök.

Allt var förberett när vi kom - grönsakerna var hackade, kryddorna uppmätta och köttet hade redan kokat en stund.

Hela familjen, med barn och barnbarn, var samlad på gården. Frun i huset lagade maten och vår uzbekiske guide berättade på engelska vad hon gjorde och ...

... vilka kryddorna hon la i grytan.

Allt kokas i samma gryta men det är mycket viktigt att man lägger i ingredienserna i rätt ordning.

Sist la hon i det tvättade riset. Sen skulle allt stå och koka tills riset var klart.

Medan vi väntade på att grytan skulle bli färdig fick vi gå in i matsalen. Där stod ett bord uppdukat med allehanda godsaker som vi skulle tugga på medan vi väntade. Det var sallader, frukter, nötter mm.

Efter en halvtimma serverade en av döttrarna maten.

Mycket trevligt att de hade ordnat avslutningsmiddag hemma hos en uzbekisk familj och att de bjöd på nationalrätten plov med vaktelägg.

Hej då Uzbekistan och tack för en trevlig resa. Vi fick se mycket - många moskéer, madrasar, minareter och mausoléer men tyvärr fick vi inte se så mycket av en uzbeks vanliga liv. Det var därför väldigt lyckat att resan avslutades med ett "hemma-hos" besök. 

Till min förvåning tyckte jag att det, i detta centralasiatiska land, var mycket som var som det är hos oss - gott om bilar, många stora hyreshus i städerna, ett folk som såg lite annorlunda ut men var artiga och tillmötesgående. Landet har lägre levnadsstandard än vi har men ändå hyftad (i alla fall på ytan), inga tiggare eftersom det är förbjudet att tigga och många moskéer. 

I Uzbekistan väljer man statschef men valmöjligheterna är begränsade så, i vår mening, är landet ingen demokrati. Hur det är med yttrandefriheten kan man som turistst inte säga något om men, som sagt, det har varit trevligt att resa runt i detta gamla kulturland med alla sina fina byggnader och det fantastiska Savitskymuseet i Nukus.

Nekropol och koranställ

Efter observatoriet var det dags för nekropolen (gravkammare) Shakhi-Zinda.

Sen återstod bara lunch och Bibi Khonym-moskén med sitt jättestora koranställ i marmor. Bibi Khonym moskén är uppkallad efter Timu Lenks första fru.

Ett gigantiskt koranställ av sten

På kvällen skulle vi ha gemensam avslutningsmiddag hemma hos en av resebyråns chaufförer men innan vi åkte dit fick vi gå runt och handla på marknaden.

När jag skulle köpa te pekade jag på en stor låda med löst te samtidigt som jag tittade på mannen som stod bakom disken. Tänkte att han skulle förstå vad jag menade. Han svarade genom att peke upp i himlen, hålla fram sina händer och böja sig ned. Jag hade råkat störa honom mitt under bönen - han hade verkligen inte tid att sälja te till mig.

Observatorium

I Samarkand fanns det på 1400-talet ett berömt observatorium. Vi kollade upp vad som fanns kvar och fick en föreläsning om hur det hade fungerat.

Ulug Beg

Timur Lenk hade en sonson, Ulug Beg, som var vetenskapsman. Han ansågs vara sin tids bäste astrolog. Ulug Beg betyder "store prins". Eftersom Ulug Beg valt att bli vetenskapsman och inte krigare gjorde hans son uppror mot honom - ett uppror som ledde till Ulug Begs död. Enligt vår guide skulle varje stor man, på den tiden, vara krigare och eftersom Ulug Beg valt att bli vetenskapsman fick han sota för det med sitt liv.

Idag finns bara delar av observatoriet kvar men inne i museet fanns en modell som visade hur det sett ut.

Det var svårt att förstå hur observatoriet hade fungerat men det var gjort med så stor noggrannhet så resultaten de kom fram till står sig med några minuters avvikelse än i dag. Man förstod bl.a. att jorden var rund.

Museibyggnad vid observatoriet

Inne i museibyggnaden fanns modeller av observatoriet och bilder på andra berömda astrologer bl a. svensken Thyco Brahe (som hade sitt observatorium på Ven).

Observatoriebyggnaden
med en sextant på taket

Så här gör du ditt eget papper

Det ingick i programmet att få en lektion i konsten att framställa handgjort papper. Vi begav oss därför iväg till en mycket liten "pappersfabrik".

Det första momentet i processen var att plocka ut det inre ur mullbärsträdens grenar (kan jämföras med att plocka ut vaniljfrön ur en vaniljstång).

Sen kom fasen kokning...

... följt av fasen bearbetning.

Ett vattenhjul drev några stockar fram och tillbaka så att fibrerna krossades.

Lite manuell hjälp behövdes för att få bra resultat.

̀

Sen silades massan genom något som kan liknas vid ramar med finmaskigt nät.

Därefter skulle massan, som fanns kvar i ramarna, torka och sen läggas under press för att slutligen glättas med hjälp av en snäcka. Simsalabim så hade man skapat ett ark blankt papper.

 

Sen var det dags för en kopp te i tehuset...

...och så upp i bussen igen för nu väntade ett observatorium.