Misslyckat

I snitt går jag på bio varannan månad - har följe med tre "skolkamrater" från Birkagården. Vi går alltid till - Grand, Zita eller Viktoria - dels för att biograferna ligger centralt, dels för att alla filmer de visar är bra.

Förra veckan när alla platser var slutsålda till "Ett privat liv" valde vi i stället Amrum och kunde gå hem nöjda. Tyvärr blev det inte lika bra när vi till slut såg "Ett privat liv", som vi för säkerhets skull hade förbokat biljetter till.

"Ett privat liv" handlar om en psykiatriker (Jodie Foster) vars patient dör. Dödsfallet skruvar till psykiatrikern mentalt och hon flippar ur - precis som hela filmen. Allt blir en enda röra som det är svårt att hänga med i. Sen, måste jag säga, att den också hade sina ljusa ögonblick som när psykiatrikern kommer hem till sin son för att be om förlåtelse och sonen svarar "Jag tror du tagit fel på våning. Min mamma ber aldrig förlåtelse".

Nej, "Ett privat liv" blev ingen succé. Inte ens Jodie Foster kunde göra den till en bra film och jag måste inse att alla filmer som visas på Grand faktiskt inte är toppenfilmer. Däremot blev vi mycket nöjda med den asiatiska restaurang där vi åt middag. Bibimbap har blivit en av mina en favoriträtter.

Bror Hjorth

När dottern och jag skulle träffas en söndag för att hitta på något tillsammans uppstod naturligtvis frågan: "Vad ska vi göra?"

Jag hade två förslag. Antingen åka till Gustavsberg och titta på en utställning eller åka till Uppsala och besöka Bror Hjorths hus. Vi valde det första alternativet tog bilen till Gustavsberg och letade rätt på biblioteket där en av lärarna på Birkagården ställde ut. Många av Birkagårdens lärare har dubbla verksamheter - är t.ex lärare på halvtid och konstnärer för resten.

Det var vår lärare i konsthistoria Thomas Magnusson som ställde ut.

Sen åkte vi vidare till Artipelag för att äta lunch. Vi valde gulasch till huvudrätt och chokladbakelse till efterrätt. 

Det fanns ingen utställning att titta på men medan jag satt och åt föll ögonen på två figurer som hängde på väggen. 

Det var ett verk av Bror Hjorth. Vi lyckades med konststycket att få lite "Bror Hjortkänsla" även på vår Gustavsbergsutflykt.

Solar Egg har gömt sig bakom en tall

På tillbakavägen tog vi  skulpturpromenaden. Artipelag ligger så vackert inne bland tallskog, alldeles vid Hålludden - väl värt ett besök även när det är mellan utställningar.

Amrum

Amrum är en liten tysk ö i Nordsjön strax utanför Danmarks västkust.

När vi skulle se den omtalade filmen "Ett privat liv", där Jodie Foster talar franska, möttes vi av det oväntade beskedet att allt var slutsålt. Vi blev så snopna - blev sittande kvar utan att veta vad vi skulle göra.

När vi samlat oss, började vi titta på alla filmaffischer som hängde på väggen framför oss och insåg att det visades många andra filmer som säkert också var bra. Vi bestämde oss för Amrum.

På Amrum bor, i andra världskrigets slutskede, pojken Nanning tillsammans med sin mamma, sina syskon och sin moster. De hade tvingats lämna Hamburg där deras hus blivit sönderbombat. Nannings pappa är hög officer i Hitlers armé och håller till vid fronten. Nanning hör inte längre hemma någonstans - inget hem kvar i Hamburg och platsar inte heller riktig in i på Amrumar eftersom han pratar Hamburgdialekt. Han kläms dessutom mellan sin nazistsympatiserande mamma och de fredslängtande öborna. Samtidigt som vi får "se oss omkring" på vackra Amrum får vi leva oss in i hur det är att inse att ens föräldrar och släktingar, som man tycker så mycket om, har gjort hemska saker. Att vilja vara lojal med sin mamma men innerst inne veta att hon har handlat fel är tufft för en liten kille.

Trots att vi inte fick se den film vi tänkt, fick vi se en, i mitt tycke, fin film med vackert foto, lugnt temp och mycket känslor. En film där allt ses ur ett barns perspektiv.

Dessutom har vi "Ett privat liv" kvar att se - det gör vi på måndag.

Resan till Rom

Om en dryg vecka ska jag resa till Rom - ska ansluta när makens resa med Birkagården är avslutad. Vi ska bara stanna i fem dagar men jag hoppas få uppleva själva stan - inte bara besöka kyrkor, som jag tyckte min Birkagårdsresa gick ut på.

För att komma i stämning har jag lånat några böcker bl.a. en av Hjalmar Söderberg som heter just "Resan till Rom". Den visade sig dock inte handla ett dugg om staden Rom utan, precis som rubriken säger, om resan dit.

När den unge prästen Lennart reser till Rom, skriver han dagbok så att hans fästmö hemma i Sverige ska kunna göra samma resa i efterhand och uppleva det han upplevt.

På vägen till Rom träffar Lennart sin ungdomskärlek Ellen och inser att det inte är sin fästmö Stella han älskar. Den Ellen han träffar är en gift överklasskvinna - en mycket olyckligt kvinna. När han blir hembjuden till hennes fina sommarhem blir en av gästerna anklagad för falskspel varvid värdinnan Ellen svimmar.

Några dagar senare besöker Lennart en kyrkogård med en expositionslokal (i expositionslokaler visas döda människor, som tillhör överklassen, upp) och där ser han sin Ellen för sista gången. Lennart omvärderar då sitt liv, bryter sin förlovning, konverterar och blir katolsk munk.

Hjalmar Söderberg kan sin sak. "Resan till Rom" är vackert skriven och trots att det är länge sen den skrevs är den fortfarande engagerande. Frågan är vad Hjalmar Söderberg vill säga med sin novell? Jag tror budskapet är att man måste vara sann mot sig själv.

När jag läst ut boken googlade jag och hittade en lång artikel om novell "Resan till Rom". Artiken var illustrerad med Ernst Josephsons målning "Skandal i sociteten" även kallad "Falskspelaren". Samma målning som vi en gång sett och pratat om på Waldemarsudde och som jag associerade till när jag läste novellen. Jag tror det var "Falskspelaren" som inspirerade Söderberg till "Resan till Rom".

Sidenvägarna

En gång i veckan vill jag "gå på kurs" och det är som vanligt Birkagårdens stiftelse som är arrangör när jag väljer vad jag vill fördjupa mig i.

Varje måndag beger jag mig därför till Karlbergsvägen för att inhämta ny kunskap - i år är det "Sidenvägarna" som står på schemat.

Årets kurs, som egentligen är en studiecirkel, är svår att greppa men mycket intressant. Vi följer Peter Frankopans ganska ogenomträngliga bok "Sidenvägarna en ny världshistori" . Vi läser ett eller två kapitel sen träffas vi och diskuterar innehållet. Jag får lära mig massor men begriper, trots våra diskussioner, inte alltid hur olika skeden i historien hänger ihop.

Så här står det i kursbeskrivningen: "När västvärldens inflytande minskar och Asien åter kommer att utgöra världens centrum, sker det längs samma vägar som för tusen år sedan. Det var i öst den mänskliga civilisationen tog sin början. Det var där världens stora religioner föddes och fick fäste, varor utväxlades, språk och idéer började spridas. Det var där imperier byggdes upp och gick under".

När vi pratade om vad som hände i Mellanöstern kring sekelskiftet 1800-1900 och tiden före och efter första världskriget fick vi tips om två filmer som hade koppling till perioden - "Lawrens av Arabien" och "Queen of the desert". Eftersom båda filmerna gick att hyra, lätt som en plätt, fick vi två trevliga kvällar.

Vi började med den gamla klassikern "Lawrens of Arabia" med Peter O"Toole i huvudrollen. Trots att jag sett filmen förut tyckte jag den var intressant och bra - gav liv åt det vi läst om. Vi hade fått tips om att lägga märke till den järnväg som hade så stor betydelse för handeln österut.

Några dagar senare var det dags för "Queen of the desert"  där Nicole Kidman spelade rollen som Gertrude Bell.

Gertrude Bell hade mycket stort inflytande i samband med tillblivelse av staterna Irak och Jordanien. Mycket intressant och helt nytt för mig - kände inte ens till att Gertrude Bell existerat.

Den stora frågan är - kommer vi att kunna göra en resa till Uzbeckistan när kursen är slut, för att på plats få en känsla för Sidenvägen.

Övergivenheten

I sin bok Övergivenheten söker författaren Elisabeth Åsbrink efter sina judiska rötter. Hon söker sig tillbaka ända till 1492.

Boken handlar om hennes familj - mamma Sally, mormor Rita och morfar Vidal Coenca. Åsbrinks pappa, som kom till Sverige som judisk flykting 1956, omnämns bara i förbigående.

Hennes mormor Rita var engelska och levde i London medan hennes morfar Vidal Coenca kom till England som flykting. Morfarderns familj var sefardiska judar som i samband med inkvisitionen i Spanien blivit fördrivna till Grekland och senare därifrån vidare till England.

Det gick inte an för Vidal att ta med en kristen flicka hem till sitt sefardiska hem så Rita och Vidal fick leva som gifta, fast ogifta, tills hans mamma dog. De fick två barn Sally och Yvonne. Vidal var arbetsam, språkbegåvad och mycket skicklig tillverkare av pipmunstycken. Han försörjde sin familj och skrev fina brev till Rita på sina resor men Rita var hela tiden missnöjd.

Boken handlar dels om Ritas och Sallys liv i England, dels om Sallys liv tillsammsns med sin dotter i Sverige. Men den handlar också om dottern Katherines (K) resa till Thessaloniki för att söka sina rötter. När K berättar om sin resa ger hon oss samtidigt en historielektion om Balkans många konflikter.

Redan som mycket liten kände K av den ensamhet som rådde i hennes familj - en ensamhet som separerade familjemedlemmarna inifrån. "Centrum för min barndoms ensamhetsuniversum var min mor Sally. Jag dyrkade henne, min far dyrkade henne och hon var verkligen dyrkansvärd". Ks mamma Sally var sprudlande och sällskaplig men det var en mycket tunn yta. I själva verket kände hon sig alltid illa och orättvist  behandlad. När hon i ungdomen blev utsatt för ett grymt skämt av sina skolkamrater ville hon att pappan skulle ge henne upprättelse men pappan vägrade. Han sa bara: "Så gör inte en jude" och menade att om man inte anpassar sig blir man knäckt. Sally förlät aldrig sin pappa.

Sally lämnde England som ung och flyttade till Sverige, där fick hon tre flickor - dottern K (bokens berättarröst) var yngst. När Ks pappa gett upp alla försök att leva med sin familj blev det Ks uppgift att ta hand om sin labila mamma. Hon använde t.ex. aldrig ord som kunde "trigga" igång henne och få henne att tänka på pappan - ord som sjuk, sjukhus och judar var förbjudna.

Övergivenheten är intressant och har ett vackert och poetiskt språk. Jag tyckte om att följa K när hon sökte sina rötter och kände med Sally när hon upplevde sig förföljd men samtidigt kände jag en viss trötthet över allt detta "judiska" som tar så stor plats i en människas liv och i samhället. K blev, trots sin uppväxt i ett sekulärt hem, mer eller mindre besatt av sin morfars judiska bakgrund och att familjen tvingats fly. Det blev för mycket. När hon avslutar boken med orden "Jag förlåter inget." tänkte jag på dagens situation där det judiska landet Israel praktiskt taget utplånat sitt grannland och fortsätter fördriva folk från sina hem på Västbanken. K verkar tro att alla oförrätter, alla motgångar hon råkat utför enbart har en orsak - hennes judiska bakgrund. Jag uppskattade det vackra språket i Övergivenheten men tyckte i övrigt inte om boken, tyckte det blev för mycket ältande av allt judiskt och att boken var för "enögd". Varför skriver ingen om storheten i att förlåta, att glömma och gå vidare? Jag tror det måste till såväl förlåtelse som glömska för att vi ska slippa krig och få slut på förföljelser. Tänk om K i stället  hade avslutat boken med orden "Jag förlåter" - så mycket vackrare och hoppfullare allt skulle ha känts.

Vi höll till i Grillska huset vid Stortorget när vi diskuterade judendomens roll i samhället och vi hade, i det stora hela, en likartad syn på boken.

På hemvägen passade jag på att titta på Helene Billgrens fina tavlor på Galleri Hammar, där hon ställer ut.

Gustavsberg

Något eller några år efter det att vi 1986 hade köpt sommarstuga, var jag i Göteborg på tjänsteresa. Där råkade jag gå in i en affär som hade stor utförsäljning av porslin. Hittade den perfekta sommarstugeservisen - vita tallrikar dekorerade med Bohusläns blomma kaprifol.

Jag köpte alla tallrikar som fanns kvar i serien, betalade och fick allt nerpackat i stora bärkassar. Kände mig så nöjd ända tills jag insåg att jag inte orkade bära kassarna. Lämnade kvar porslinet i affären med löfte att få hämta det nån månad senare, när vi skulle till Göteborg med bil.

När jag kom hem, sa maken att jag nog gjort bort mig. Affären med den stora utförsäljningen skulle förmodligen stänga - hade kanske konkat - och då skulle jag aldrig se mina fina tallrikar igen.

En månad senare kom jag tillbaka till affären och lyckligtvis fanns både den och tallrikarna kvar. Hade jag väntat ytterligare nån månad hade jag fått "bita i det sura äpplet" för då hade affären, precis som maken förutsett, gått i konkurs.

Nu, efter att ha ätit på tallrikarna i 35 år, har antalet blivit decimerat och det är läge för komplettering. Caprifolium tillverkas inte längre så det blir till att söka på andra sätt.

Vi tog buss, tunnelbana och buss till Gustavsberg, utanför Stockholm, där det i anslutning till porslinsfabriken finns en secondhandaffär (antikaffär) som säljer gammalt porslin.

Tyvärr var affären stängd men vi pratade med en dam, som också skulle dit. Hon berättade att herr Jetson (som innehavaren hette) kommer och går lite som han vill.

För att ge antikhandlaren en andra chans gick vi till tornvillan och fikade. Vi var inte ensamma - halva Gustsvsberg satt redan där och åt semlor. Den extra tid vi gav antikhandlaren hjälpte dock inte. Affären förblev stängd så det var bara att åka hem med oförrättat ärende. Jag får fortsätta att hålla ögonen öppna efter mina tallrikar men har också bett herr Jepson skriva upp mig på väntelista eftersom han brukar få in mina Caprifolium då och då.