Främlingen

Vår lilla filmgrupp har svårt att hitta dagar när vi är lediga samtidigt men i måndags passade det alla. Vi skulle ses utanför biografen Viktoria kvart över två för att se "Främlingen".

Jag var ute i god tid - kom en halvtimma för tidigt. Medan jag väntade gick jag runt och kollade in restauranger där vi kunde sitta och diskutera filmen.

Dagen passade oss alla men det var ingen passande dag för tågåkning - en av oss satt fast. Svårt läge - vi kunde ju inte låta en kompis missa filmen. Det löste vi genom att byta biograf. Åkte in till stan och biografen Zita som också visade "Främlingen". Där satte vi oss med var sitt glas vin och väntade på vår kamrat. När hon kom insåg vi att vi läst fel - det gick ingen "Främling" på Zita. Det blev tunnelbana tillbaka till Viktoria igen och den sena föreställningen.

Men hur var då filmatiseringen av Camus bok. Boken vi alla hade läst. Jag tre gånger.

Jag tyckte om filmen - bokens hela  handling återberättades i långsamt tempo. Gillade också att filmen var i svartvit - tyckte det passade in i tidsandan. Men jag tyckte den var lika svår att  begripa som boken. Huvudpersonen "råkar" skjuta ihjäl en algerier - med fyra skott! Men han bryr sig inte. Är totalt likgiltig. Varför är han så avtrubbad? Är det något fel på honom? Är han själlös eller har han kanske en okänd bokstavskombination?

Det är inte utan att tankarna går till alla unga pojkar som idag skjuter ihjäl folk de inte känner. I Camus bok blir Meursault dömd till döden men inte för att han skjutit ihjäl en namnlös arab utan för att han inte hade känt något när hans mamma dog. Hans likgiltighet inför mammans död straffades med döden.

Allt detta skulle vi ha diskuterat när vi sett filmen men nu hade vi ju redan druckit vårt vin och ätit våra vårrullar så det blev att skiljas och fortsätta fundera på egen hand.

Skeppsholmen

Den här höstterminen är vi, maken och jag, inte lediga samtidigt en enda vardag förutom när vi har lov och det råkade vi ha en strålande fin sensommartorsdag. Då passade vi på att åka in till stan och ta Djurgårdsfärjan över till Skeppsholmen.

Skeppsholmen är mysig liten ö med många små fik och flera museer. Vi bestämde oss för att äta lunch nånstans på vägen medan vi gick runt ön motsols.

Först tittade vi på Moderna museets nya konstverk - rutschkanan - och på Gustsv Kraitz verk "Närkontakt".

Uppe på berget såg vi något "konstigt" som jag inte vet något om.

Sen gick vi till det nyrenoverade Östasiatiska museet för att se på deras kafé. Jag ville kolla om det kunde passa för en bokcirkelträff. Samtidigt passade vi på att provsmaka deras kardemummabullar.

Efter museet gick vi förbi det gamla vandrarhemmet af Chapman (där vi en gång bodde under ett Stockholmsbesök) och fortsatte sen till ännu ett kafé - det nyöppnade Tapphuset.

Där slog vi oss ned i solen med varsin macka och blev sittande både länge och väl. Det var kanske några av årets sista soltimmar. Så härligt. Sen var det dags att vända hemåt igen. Jag önskar ett oändligt antal soliga sensommardagar att njuta av - väl så härligt som högsommardagar.

Ett nytt fall

Det är så lätt att ramla (jag har gjort det massor med gånger) och ju äldre man är desto allvarligare kan det bli. Man ska helt enkelt låta bli att ramla - gäller både inomhus och utomhus.

Häromdagen när jag satt i min favoritsoffa hörde jag ett väldigt brak inifrån sovrummet. Trodde det var en av de väggfast bokhyllorna som ramlat ned. Men när jag kom in i sovrummet hittade jag maken liggande raklång på golvet. Han hade klivit upp på en stol för att hämta något i överskåpen och fallit rätt baklänges. Kunde gått riktigt illa men slutade med att han kände sig stel och öm.

Så här kan vi inte ha det. Något måste göras.

Satte genast igång och googla på stegar och idag tog vi båten till stan. Vi promenerade via Gamla stan till Slussen för att se om den utsedda stegen var tillräckligt bra. På Mälartorget åt vi lunch (delade på en strömmingsmacka) och fick samtidigt se en karavan med veterancyklister dra förbi.

Vi hittade och köpte den perfekta stegen, bar hem den och hängde upp den på väggen där den satt som gjuten.

Min röst

En gång vart fjärde år är min röst viktig.

Fastän jag hela tiden vetat hur jag skulle rösta lyssnade jag ändå på varenda valdebatt innan jag på själva valdagen gav mig i väg för att rösta. Det var ingen kö utanför vallokalen utan jag kunde gå rätt in, ta mina valsedlar och kryssa för den person jag bestämt mig för - trodde jag.

När "min" person inte fanns med på riksdagslistan blev jag dock lite brydd. Jag frågade en av valförrättarna om orsaken men hon visste inte vad det kom sig.  Det var bara att "ta skeden i vacker hand" och ge någon annan sitt kryss.

Sen gick vi vidare till Vintervikens höstmarknad, delade på en korvlunch, handlade lammkorv av en bonde och fortsatte hem för att invänta valvakan och äta korvmiddag

Vinterviken

Frankrikes historia

Den här terminen är det Frankrike som är medelpunkten i mitt liv - det land allt ska snurra kring. I alla fall blir det så fram tills vi ska följa upp förra årets kurs om, Sidenvägarna, med en resa till Uzbekistan.

Jag har alltså börjat på ännu en kurs på Birkagården - har tappat bort vilken i ordningen - och ska nu fördjupa mig i fransk nutidshistoria. Det ska bli så trevligt.

Redan innan kursen började skickade vår lärare och tillika bloggare, Tomas Lindbom, brev till oss och tipsade om en ny film om Frankrikes store president Charles de Gaulle. I går tog maken och jag båten till stan och gick till biografen Sture.

Men när jag två och en halv timma senare lämnade biografen kände jag mig besviken. Jag hade inte alls fått se den film jag trodde jag skulle få se. Hade förväntat mig en film om den franske presidentens hela liv men fått se en krigsfilm om andra världskriget.

Filmen handlar om Frankrikes kamp för att åter bli ett fritt land och slippa leva under tyskt förtryck. När Frankrike blir ockuperat flyr de Gaulle till England för att därifrån leda oppositionen. de Gaulle framställs som både uppblåst och självgod och anser sig var synonym med landet Frankrike. Enda gången han visar några känslor är när han får återse sin lilla dotter.

Det är tur att filmen också har en bihistoria som i alla fall antyder att det inne i Frankrike växte fram ett allt starkare motstånd mot det tyska förtrycket. En bihistoria där kärleken spirar och visar människor som är vanliga människor inte stela, fyrkantiga robotar. Tyvärr handlade filmen mest om krig och olika slag, en kamp mellan de goda och de onda - inte alls om de Gaulles inre kamp.

När vi lämnat andra världskriget bakom oss, korsade vi Birger Jarlsgatan och satte oss på en asiatisk restaurang och åt vår söndagsmiddag.

Våran pojke

En fin sensommardag träffades bokcirkeln "Bok5an" hos "Lasse i parken" för att diskutera "Våran pojke" av Mikael Yvesand. Det var ett utmärkt ställe att träffas på - lugnt och tyst, gott om plats och god mat. Det blev därför en riktigt lång träff med många tankar kring en svårtolkad bok.

 

Boken "Våran pojke" inleds med en beskrivning av hur planeterna och jorden skapades - en annorlunda beskrivning. Allt hände för länge sen, just när Vintergatan fått gatubelysning. Tack vare en stark magnet i Karlavagnens handtag började planeterna sen rotera runt solen.

På denna planet bor bokens huvudperson Johan. Johan känner sig vilsen och minns inte mycket från sin barndom men när familjen flyttat till ett radhus börjar han minnas mer och mer. Johan har inga vänner förutom sin undulat Jonna.

Efter ett tag dyker det upp ännu en Jonna i berättelsen. Denna Jonna flyttar ihop med sin pojkvän Jocke i ett nybyggt hus. Jonna tror att det händer något mystiskt i ett grannhus och när hon går runt i området får hon dessutom för sig att det ligger en död man i ett annat hus. Jag förstod aldrig vem Jonna var eller vad hon hade för roll men eftersom hon hade samma namn som undulaten fick jag för mig att det kanske var Johans alter ego (en andra "jag-person" i boken). En dag dyker Glenn Bensino upp hemma hos Jonna för att utreda vad som händer. 

Johan är ett ensamt barn men efter ett tag träffar han några grabbar och kommer med i deras gäng. På nätterna upplever han underliga saker och ser människor som inga andra ser. Är han schizofren eller drömmer han eller är han kanske från en annan planet?

Det är en sorglig bok om en nördig huvudperson som är ensam och ledsen och förmodligen också klent begåvad. Johan är en pojke som inte klarar av sitt liv och inte vill leva när hans kompisgäng splittras. Hans föräldrar verkar inte inse hur illa det står till.

En dag när Johan driver omkring i stan möter han en liten pojke. Då tar han fram en kniv ur fickan och hugger ihjäl grabben. Strax efter dyker det upp en flicka. Då dödar han henne också. Efter dådet står Johan still och tänker "Varför gjorde jag så?" sen springer han iväg och tar bussen hem.

Johan är så olycklig. Varför kan han inte bara få sitta inomhus? Helst vill han dö och då skulle han skriva ett avskedsbrev till föräldrarna.

"Mamma och pappa, det är mycket ni inte förstår av mig. Varje morgon måste jag vakna. Jag är ledsen och orolig för allt. Vill bara vara hemma men det går inte tyvärr. Kanske i himlen."

Livet går vidare och morden förblir ouppklarade.

Hemma hos Jonna tar Glenn Bensino över rollen som Jonnas kille och hennes gamle pojkvän Jocke omvandlas till deras baby för att sen bli hund.

När Johans kompisar försvinner är det något som går sönder i honom men det märker ingen. Ingen märker heller hur ensam och störd han är - därför går det som det går. Det finns ingen yttre förklaring till att Johan dödar två barn - det bara blir så.

Boken "Våran pojke" nominerades till Augustpriset så den måste väl vara bra!? Den var på samma gång både sorglig och rolig, hade ett fint, nyanserat och träffsäkert språk. Även om det var en underlig bok var det också en bok som gav insikt i hur det kan vara att inte passa in, att inte ha några vänner och att bara vilja sitta hemma vid sin dator. Det krävdes två lyssningar (boken var mycket bra uppläst av Sven Björklund) för att jag skulle tycka att den var hyfsat bra men två lyssningar räckte inte för att jag skulle förstå Jonnas roll.

När Johan slutligen berättar vad han gjort går världen under - så tolkade jag slutet på en av de mest skruvade böcker jag läst.

Sommaravslutning

Sommaren 2026 har varit fin - på västkusten. Visserligen har det blåst mycket men det har varit soligt och varmt både i luften och i vattnet. Så trots att det blir allt mörkare på kvällarna skulle jag gärna stannat kvar några veckor till men stan och Norrland kallade.

När vi hade tagit ett sista farväl av en av våra stockholmsvänner begav vi oss norrut men vi åkte bara till Uppsala. Där stannade vi för att titta på Sean Henrys utställning i domkyrkan.

Konstnären Sean Henry gör människostatyer genom att blanda olika former av keramiskt hantverk med traditionell skulptur. Några människor är stora, andra små. En av hans statyer står alltid och hälsar oss välkomna till Blå Porten. I domkyrkan fanns en hel hoper av hans fina, uttrycksfulla figurer.

Vi lämnade Uppsala efter någon timma och fotsatte till Armsjön, där vi hälsade på några gamla vänner i deras nya sommarstuga. Sen var det dags för kära gamla Alnön.

2026-års "regatta" var förlagd till Alnöns östra sida. Vi ägnade oss åt lekar, prat och god mat men tyvärr blev det inte heller i år någon segling. Kanske nästa år?

Vi hade i alla fall tilltugg i form av segelbåtar

Jag lämnade inte ön när regattan var slut utan stannade ytterligare två dagar hos min "gamla" arbetskamrat - hade ännu ett viktigt åtagande.

På Spikarna, längst ut på Alnön, har man öppnat en ny "restaurang" som vi skulle "proväta" men trots att google lovade att det skulle vara öppet, denna måndag i slutet av augusti, var det inte ett kotte där - vare sig personal eller gäster. Då gjorde vi ett försök med Tunet men med samma nedslående resultat. Det fick bli en lunchmacka.

Mitt Sundsvallsbeök avslutades på bästa sätt - med en rafflande plumpmatch. Sen återstod bara att sätta sig på tåget, som visade sig vara buss till Hudik, och återvända till vardagen och en väntande höst och vinter.