Övergivenheten

I sin bok Övergivenheten söker författaren Elisabeth Åsbrink efter sina judiska rötter. Hon söker sig tillbaka ända till 1492.

Boken handlar om hennes familj - mamma Sally, mormor Rita och morfar Vidal Coenca. Åsbrinks pappa, som kom till Sverige som judisk flykting 1956, omnämns bara i förbigående.

Hennes mormor Rita var engelska och levde i London medan hennes morfar Vidal Coenca kom till England som flykting. Morfarderns familj var sefardiska judar som i samband med inkvisitionen i Spanien blivit fördrivna till Grekland och senare därifrån vidare till England.

Det gick inte an för Vidal att ta med en kristen flicka hem till sitt sefardiska hem så Rita och Vidal fick leva som gifta, fast ogifta, tills hans mamma dog. De fick två barn Sally och Yvonne. Vidal var arbetsam, språkbegåvad och mycket skicklig tillverkare av pipmunstycken. Han försörjde sin familj och skrev fina brev till Rita på sina resor men Rita var hela tiden missnöjd.

Boken handlar dels om Ritas och Sallys liv i England, dels om Sallys liv tillsammsns med sin dotter i Sverige. Men den handlar också om dottern Kristhines (K) resa till Thessaloniki för att söka sina rötter. När K berättar om sin resa ger hon oss samtidigt en historielektion om Balkans många konflikter.

Redan som mycket liten kände K av den ensamhet som rådde i hennes familj - en ensamhet som separerade familjemedlemmarna inifrån. "Centrum för min barndoms ensamhetsuniversum var min mor Sally. Jag dyrkade henne, min far dyrkade henne och hon var verkligen dyrkansvärd". Ks mamma Sally var sprudlande och duktig men denna yta var mycket tunn. I själva verket kände hon sig alltid illa behandlad och utsatt för orättvisor. Hon lämnde England som ung och flyttade till Sverige, där fick hon tre flickor - dottern K (bokens berättarröst) var yngst. När Ks pappa gett upp alla försök att leva med sin familj blev det Ks uppgift att ta hand om sin labila mamma. Hon använde aldrig ord som kunde "trigga" igång henne och få henne att tänka på pappan - ord som sjuk, sjukhus och judar var förbjudna.

Övergivenheten är intressant och har ett vackert och poetiskt språk. Jag tyckte om att följa K när hon sökte sina rötter och kände med henne när hon upplevde sig förföljd men samtidigt kände jag en viss trötthet över allt detta "judiska" som tar så stor plats i en människas liv och i samhället. K blev, trots sin uppväxt i ett sekulärt hem, mer eller mindre besatt av sin morfars judiska bakgrund och att familjen tvingats fly. Det blev för mycket. När hon avslutar boken med orden "Jag förlåter inget." kunde jag inte låta bli att tänka på dagens situation där det judiska landet Israel praktiskt taget utplånat sitt grannland och fortsätter fördriva folk från sina hem på Västbanken. K verkar tro att alla oförrätter, alla motgångar hon råkat utför enbart har en orsak - hennes judiska bakgrund. Jag uppskattade det vackra språket i Övergivenheten men tyckte inte om boken, tyckte det blev för mycket ältande av allt judiskt och att boken var för "enögd".

Gustavsberg

Något eller några år efter det att vi 1986 hade köpt sommarstuga, var jag i Göteborg på tjänsteresa. Där råkade jag gå in i en affär som hade stor utförsäljning av porslin. Hittade den perfekta sommarstugeservisen - vita tallrikar dekorerade med Bohusläns blomma kaprifol.

Jag köpte alla tallrikar som fanns kvar i serien, betalade och fick allt nerpackat i stora bärkassar. Kände mig så nöjd ända tills jag insåg att jag inte orkade bära kassarna. Lämnade kvar porslinet i affären med löfte att få hämta det nån månad senare, när vi skulle till Göteborg med bil.

När jag kom hem, sa maken att jag nog gjort bort mig. Affären med den stora utförsäljningen skulle förmodligen stänga - hade kanske konkat - och då skulle jag aldrig se mina fina tallrikar igen.

En månad senare kom jag tillbaka till affären och lyckligtvis fanns både den och tallrikarna kvar. Hade jag väntat ytterligare nån månad hade jag fått "bita i det sura äpplet" för då hade affären, precis som maken förutsett, gått i konkurs.

Nu, efter att ha ätit på tallrikarna i 35 år, har antalet blivit decimerat och det är läge för komplettering. Caprifolium tillverkas inte längre så det blir till att söka på andra sätt.

Vi tog buss, tunnelbana och buss till Gustavsberg, utanför Stockholm, där det i anslutning till porslinsfabriken finns en secondhandaffär (antikaffär) som säljer gammalt porslin.

Tyvärr var affären stängd men vi pratade med en dam, som också skulle dit. Hon berättade att herr Jetson (som innehavaren hette) kommer och går lite som han vill.

För att ge antikhandlaren en andra chans gick vi till tornvillan och fikade. Vi var inte ensamma - halva Gustsvsberg satt redan där och åt semlor. Den extra tid vi gav antikhandlaren hjälpte dock inte. Affären förblev stängd så det var bara att åka hem med oförrättat ärende. Jag får fortsätta att hålla ögonen öppna efter mina tallrikar men har också bett herr Jepson skriva upp mig på väntelista eftersom han brukar få in mina Caprifolium då och då.

12 miljarder

1950 bodde det ca 2.5 miljarder människor på jorden. 75 år år senare hade befolkningen tredubblats och uppgick till över 8 miljarder. Men när folkmängden kommer upp till 12 miljarder inträder ett trendbrott och tillväxten planar ut - skriver Hans Rosling i sin bok  Factfullness. Sen kommer antalet människor att bli färre och färre, år från år. 2200 kommer befolkningen att vara nere på 6 miljarder för att sen sjunka ytterligare till 3 miljarder 2300 och 1,5 år 2400.

För att jordens befolkning ska stanna stabilt på 12 miljarder krävs att 10 par föder 21 barn. I dag föder 10 par i Europa 15 barn. Europas befolkning minskar. Stämmer denna prognos kommer vi i en inte alltför avlägsen framtid, att ha överskott på byggnader.

Om man vill bli arkitekt i Sverige går man på en teknisk högskola. I Danmark fokusersr man mer på den konstnärlig delen och har  obligatoriska praktiska inslag och mentorskap. Är det därför man är mer framgångsrik i Danmark?

Allt detta kan man läsa om i Sveriges mest kände arkitekts, Gert Wingårdh, memoarer "Gula fläcken". Befolkningsutvecklingen är vital för en arkitekt - ingen befolkningstillväxt, inga nya hus.

Gert Wingårdh har skrivit en mycket trevlig bok om sitt arbete, sitt privatliv och lite annat smått och gott. Boken är lättläst och har ett trevligt, flyhänt språk. Vi förflyttas från det ena projektet till det andra, från framgång till motgång, från hans ungdom fram till idag.

Gula fläcken är mycket trevlig läsning.

Ligan

Ligan bestod av ett gäng (10-12) unga kvinnorna som älskade att skriva. De tillhörde alla överklassen, var välutbildade, smarta, djärva och ambitiösa och kom att hålla ihop hela livet. När de skulle träffas och äta middag tillsammans sa de "Flickorna kommer på middag idag" även när det var mycket länge sen de var flickor.

De drömde alla om att kunna jobba som journalister och försörja sig själva. 

Kärnan i gruppen bestod av:
Célie Cleve Brunius
Ellen Rydelius (Rydelia)
Agnes Byström Lindhagen (Bysis)
Gerda Marcus (Marcussan)
Elin Wägner
Elin Brandell (Brandell)
Elisabeth Krey (Kreyan)
Ester Blenda Nordström
Vera von Kræmer
Ellen Landquist (Murre)

Några av dem började sin journalistbana med att jobba som korrekturläsare på Nordstedts förlag. Det var ett tufft jobb där allt måste vara rätt och dessutom måste de behärska flera olika kommateringsregler eftersom olika regler gällde för olika typer av texter. Månadslönen för detta svåra jobb var 75 kr men varje jul fick korrektutläsarna 100 kr extra. Även på den tiden var det omöjligt att leva på 75 kr i månaden särskilt om man betänker att hyran för en etta med kök var 300 kr - enl författaren.

Vi får lära känna Sveriges första kvinnliga journalister i Fatima Bremmers bok Ligan (samma namn som gruppen). Bremmer berättar hur det var att vara kvinna och journalist i början av förra seklet och kompletterar sin berättelse med utdrag från vad medlemmarna själva tyckte såväl när de var unga som senare i livet. Bremmer visar hur viktigt det är med "systerskap", speciellt när man har det svårt och blir kränkt i den könsmaktsordning som råder. Jag gillade Ligan och fascinerades av hur kosmopolitiska och företagsamma medlemmarna var. Boken var välskriven och detaljrik, hade ett fint, enkelt språk och bra miljöskildringar. Stundtals kunde den dock kännas lite enformig trots att det var så intressant att få "titta in" i dessa kvinnornas liv och följa dem genom åren.

Bremmer beskriver hur livet kunde vara för kvinnor i början av 1900-talet, då alla "fruntimmer" måste gå klädda i kjol. När Célie Cleve gifte sig 1908 fick hon inte behålla några av de rättighet hon hade haft som ogift. Hon blir en omyndig hustru utan juridiska rättigheter men kunde trots det fortsätta att arbeta som avdelningsansvarig på en stor dagstidning. För att gå iland med detta krävdes att man hade hembiträde som skötte allt praktiskt.

Söderbergs konditori (som inte längre finns kvar) blev träffpunkt för de unga journalisterna. En annan träffpunkt var Stockens klocka utanför Stockholms-Tidningens lokaler. Stockens klocka är det enda som finns kvar efter rivningen av stadsdelen Klara. Eftersom jag, som relativt nyinflyttad i Stockholm, aldrig fick se "Gamla Klara" passade jag på att åka till hörnet av Vattugränd och Klara Södra kyrkogata och titta på den rest som ännu återstår från de kvarter där "våra" journalister jobbade för 100 år sedan.

Atlas bär klockan på sin rygg

Några av kvinnorna har jag "mött" tidigare men de flesta är i dag bortglömda trots att de genom sitt pionjärarbete banade väg för många.

Jag visste att Elin Wägner, "Ligans" inofficiella ledare, var medlem av Svenska akademien, "står staty" på St Eriksplan och är författare till den, i mitt tycke, underbara boken Norrtullsligan. 

När Elin Wägner fick "De nios pris" byggde hon sig ett eget hus. Hon kallade sitt hem "Lilla Björka". På "Lilla Björka" hade hon ett likadant skrivbord som maken hade i sitt s.k. pojkrum.

Fint gammalt skrivbord.
Vårt står nu i ett studentrum i Göteborg

Ester Blenda Nordströms "lärde jag känna" både när jag läste hennes bok "En piga bland pigor" och i Fatima Bremmers bok Ett jävla solsken.

Ellen Rydelius skrev många guideböcker, bl.a. "Rom på 8 dagar". Nu har jag, inför ett kommande Rombesök, lånat både Ellen Rydelius bok om Rom och Carina Burmans bok där hon går i Rydelius fotspår. Tänk att Ellen Rydelius, 130 år efter sin födelse, ligger till grund för nya böcker.

När vi diskuterade "Ligan", träffades vi i Enskede hemma hos en av deltagana. Alla gillade inte boken helt och fullt. Vi var flera som tyckte den blev lite tjatig och någon tyckte den försökte omfamna allt för mycket och därför blev spretig. Det blir därför bara två stjärnor men med ett litet plus för Ligan.

3000 år

Det är svindlande att tänka på vilka otroliga skatter som fått ligga orörda i Tutankhamons grav i nästan 3000 år. Men nu är de upptäckta - även av oss.

Tutankhamon blev bara 19 år (1341-1323 fKr). Han levde i Egypten och tillhörde den artonde dynastin. Han var son till Akhenaton och en av hans bihustrur. Akhenatons första hustru Nefertiti var därför hans styvmor.

Engelsmannen, arkeologen och egyptologen Howard Carter ledde under 15 år sökandet efter Tutankhamons grav i Konungarnas dal, nära Luxor. 1922 fann han dörren till gravkammaren. När han öppnade den lär han ha sagt "Jag ser underbara ting".

Nu kan vi via en "magisk upplevelse", i en gammal lagerlokal i frihamnen, förflytta oss tillbaka till Tutanhkamons tid och liv. Det gjorde vi tillsammans med delar av familjen en kall och blåsigt dag i januari.

Utställningen inleddes med att vi via bilder, föremål och tydliga, lättlästa texter fick lära oss grunderna om Tutanhkamons liv.

Ts tron

När vi lärt oss dessa grunder fick vi gå in ett rum och se ett 30 minuter långt bildspel. Fantastiskt imponerande och roligt. Man kände nästan hur ödlorna, som fanns i bildspelet, sprang uppefter våra ben.

Sen fick vi ta på oss 3d glasögon, sätta oss på en stol och uppleva hur det såg ut inifrån gravkammaren.

I den sista stationen fick vi med 3d glasögon på huvudet gå runt nere i Tutankhamons grav lyfta på kistlock och bära lyktor mm. Ibland kom Mr Carter ivägen för oss. Det betydde att vi höll på att gå på en annan glasögonförsedd människa. Det var första gången jag provade denna typ av glasögon - roligt och lite läskigt.

Sen tog vi självporträtt...

...innan vi gick till Kairo och åt lunch.

... ännu fler porträtt

När vi hade tittat på alla porträtt från Gripsholms porträttsamling och ätit en god lunch tog vi nationalmuseets stora hiss till sjätte våningen och Hanna Hirsch Pauli utställningen. Där möttes vi av hennes vackra och mest kända målning "Frukostdags"....

... kompletterad med ett stort foto på den plats som var förebild till målningen.

Nästa tavla, som också är välkänd, föreställer hennes väninna Vanny Soldan-Brofeldt, sittande på golvet med en halvfärdig målning framför sig.

Så produktiv hon var - Hanna Pauli. Hon målade porträtt på porträtt men hon målade också andra motiv som en "levande" ringmur runt Visby....

... en promenad i Grebbestad ...

... modellstudier av en bondflicka ...

... och grupporträtt med vänner där Ellen Key är i centrum.

Jag tycker det ska vara gratis att gå på museum så att alla fina utställningar får många besök. Nu drar jag mig ibland för att betala för något jag bara är halvintresserad av men den här gånger fick jag verkligen valuta för mina 130 kr.

Först porträtt sedan...

Jag får inte missa Nationalmuseums utställning över Hanna Hirsch Pauli - har jag tänkt utan att kommit iväg. Så när några vänner föreslog att vi skulle träffas på just Nationalmuseum tyckte jag det var en bra idé. Att de ville se Gripsholms porträttsamling och inte Hanna Pauli gjorde inget - förstod direkt att vi skulle klara båda.

Porträttsamlingen var en rolig utställning med stor bredd. Den visade både hur en person vill bli uppfattad och hur en konstnär uppfattar den som ska avbildas.

Där fanns många kända svenskar men även en helt okänd hemmansägare.

P A Söderström i sitt hem i Ytterby

Där fanns "officiella" porträtt av män i kostym, avporträtterade på sina arbetsplatser ...

John Ericsson, VD för Vin- & sprit

... och konstnärer i sina miljöer ...

Konstnären  Britta Marakatt Labba

... och framför sina mest kända verk.

Den "blå" målaren Eugén Jansson

Gustaf Cedertröm framför sina målning
"Karl XIIs likfärd" 

Där fanns en drömmande Astrid Lindgren ...

... och en "sprallig" nobelpristagare ...

Svante Pääbo

... och en sångerska som vill visa sin personlighet på annat sätt än via sitt ansikte och sin musik.

Robyn Carlsson

Konstnären Peter Dahl ser sig själv som tidlös - målade sitt porträtt både som ung och gammal.

När jag såg Elisabeth Ohlsons målningen av advokat Erik Wassén med familj...

... mindes jag den gång vi körde en lång omväg via Gripsholms slott för att titta på John-E Franzén omtalade målning av kungafamiljen.

Det fanns också vackra målningar och foton av, för mig, helt okända människor som den här fina målningen av Märtha Gahn.

Märtha Gahn, textilkonstnär

Porträttsamlingen var inte bara rolig att titta på, den var också lagom stor. När vi var nöjda var det dags för lunch sedan vi kunde gå vidare till ...