lördag 29 april 2023

Sommarboken

När dotterns julklapp - ett teaterbesök - skulle matrialiseras blev det en biljett till "Brott och straff". Men dottern hade "tur", blev sjuk och slapp se den bedrövliga teaterpjäs jag fick se. I stället kunde hon i går njuta av "Sommarboken".

Tove Janssons bok "Sommarboken" har dramatiserats och satts upp som  pjäs på Stadsteatern. Nu liksom förra gången, då jag skulle se "Brott och straff", förberedda jag mig genom att lyssna på originalet - den här gången Tove Janssons fina bok.

Innan teaterbesöket började skulle vi äta något enkelt. Vi valde, efter viss tvekan, ett udda ställe som hade snabb servering och hyfsad god mat.

Vad är det som ligger i vänstra hörnet?

Sommarboken handlar om flickan Sofia och hennes farmor. De bor på en ö längst ut i den finska skärgården tillsammans med Sofias pappa (troligen författare som sitter inne och skriver hela dagarna men också jobbar som ljudillustratör). 


Farmodern är 85 år och lite sträv, barnbarnet Sofia är egensinnigt, trotsigt och allmänt jobbigt. Den gamla kvinnan  försöker lära sitt barnbarn lite av sin levnadsvisdom och ber henne var rädd om mossan: "Trampar man på mossa en gång reser den sig, trampar man på mossa två gånger reser den sig inte och trampar man tre gånger dör den". 

Tyvärr fanns det ingen "story" som drev handlingen framåt. Hela föreställningen handlade om hur Sofia och hennes farmor agerade var för sig och tillsammans, vilket gjorde att pjäsen, i mitt tycke, blev för lång. Den skulle vunnit på om man uteslutet vissa delar av boken - om den "förtätats".

Scenografin var enkel - byggde på att man flyttade omkring lådor - och kompletterades med jättebra ljudillustrationer. Även om jag tyckte föreställningen blev lång, tyckte jag om den. Ljudillustrationerna var fantastiska.

Härligt när man kan lämna en mörk teater och komma ut i dagsljus - halv nio på kvällen.

Efter föreställningen åkte vi hem till var sin del av stan - jag med tunnelbana, dottern med "lynnigt" pendeltåg.  När jag kom hem blev jag mottagen med väntande teatersuppé.

onsdag 26 april 2023

Inte min grej - längre

Nu har jag snart gått klart ännu ett år på Birkagården och lärt mig massor om Italien, dess historia och dess kultur.

Kulturdelen har huvudsakligen ägnats åt konst men två timmar i veckan har varit avsatta för musik. Det finns massor med italienska kompositörer att lära känna - en av dem är Puccini, han med Tosca.


Först berättade vår lärare om Ps liv, sen tittade vi på en filmatisering av operan Tosca (inspelad på plats Rom vid rätt tidpunkt på dygnet) och i går var vi på operan och tittade på Tosca "live".


Vi satt högst upp, precis under taket. I blickfånget fanns en stor pampig ljuskronan men till scenen var det mycket långt.


Det var inget fel på akustiken. Jag hörde hur bra som helst och imponerades av all sång men benen satt som i ett skruvstäd. Oj, så trångt det var och oj, så ledbruten jag blev.

Bestämde mig för att aldrig mer gå på opera om jag måste sitta så illa som jag satt igår. När hela kroppen domnar bort och nacken värken blir det inget utrymme kvar till att njuta av musik. I fortsättningen får det bli parkett - kosta vad det kosta vill.

söndag 23 april 2023

Om det inte vore för dig

Jag började läsa aprils läsecirkelbok i god tid men så kom påsken och läsa "fanns inte länge på den berömda kartan". 

Plötsligt återstod bara lördag och söndag innan cirkeln skulle träffas. Lördagen skulle ägnads åt gemensamhetsstädning i bostadsrättsföreningen och kulturnatt på stan. Söndagen var vikt åt bridgespel. Men är man många som städar går det undan och kulturnatten skulle inte börja förrän vid sexsnåret. Mellan lördagens två inbokade "uppdrag" kunde jag därför slå mig ner i soffan med "Om det inte vore för dig" och i god tid innan vi skulle ta båten till stan hade jag kommit till sista sidan och läst ut en tänkvärd bok som vi skulle prata om Thelins konditori på St Eriksgatan.


Delphine de Vigans "Om det inte vore för dig" var en föredömligt kort bladvändare med ett lätt, flytande språk, stora bokstäver och endast tre personer att hålla ordning på - Michka, Marie och Jérôme.

Huvudperson är den gamla damen Michka som har afasi. Hon tappar orden och hon säger fel. För att få hjälp med sin afasi träffar hon varje vecka logopeden Jérôme. Jérôme blir hennes vän. Michka har också Marie. När Marie växte upp var det Michka hon fick stöd av. Michka var hennes reservmamma. Nu "betalar" Marie tillbaka.

Bokens huvudbudskap är att man ska tacka medan man kan och har tid. Man ska förbereda sig för att allt kan ta slut och göra det man tänkt göra, säga det man tänkt säga innan det är för sent.

Allt äger rum under Michkas sista år i livet när hon flyttat till ålderdomshem. Hon är ganska förvirrad och har ofta mardrömmar. En tanke återkommer ständigt "Varför hade hon inte tagit kontakt och tackat de som tog hand om henne när hennes föräldrar sattes i koncentrationsläger"? Men Michka har tur. Hon har sina två vänner som hjälper sig.

Michka blir allt tröttare och allt tystare men hon har också ljusa stunder och när hon i slutet av boken dansar med Jérôme till musik av Jacque Brel vet hon inte om det är dröm eller verklighet.


Vi, bokcirkeln Bok5an, träffas en gång i månaden på ett konditori någonstans i stan. Vi prövar oss fram - än har vi inte funnit det optimala bokcirkelfiket. Aprilkaféet på St Eriksgatan var det bästa hittills men nästa gång ska vi träffas utomhus på ett trädgårdskafé - kan bli succé.

Gruppens samlade omdöme om "Om det i te vore för dig" blev nästan tre stjärnor **(*) på vår fyragradiga skala.

fredag 21 april 2023

Den tysta flickan

Nu har jag suttit utomhus på restaurang för första gången i år. När mina biokompisar och jag hade sett filmen "Den tysta flicka" på Filmstaden Söder korsade vi Medborgarplatsen och slog oss ned i solen på en uteservering - åt och analyserade filmen.

Handlingen i "Den tysta flicka" är förlagd till den irländska landsbygden. Allt kändes gammaldags. Jag trodde det var på 50-talet som flickan Cáit fick flytta till fosterhem men i själva verket var det på 1980-talet.

Cáit växer upp i en familj med många barn där det gäller att kunna "ta för sig". Är man en liten blyg, tyst flicka blir man lätt knuffad åt sidan och trampad på. Man blir osynlig, får inga kramar.


Räddningen kommer när Cáit får flytta till en fosterfamilj, till ett medelålders par utan egna barn. Ett par som lever tyngda av en stor sorg. Fosterföräldrarna sköter om Càit och ger henne kärlek. Hon får uppleva en annan verklighet än den hon är van vid. I fosterhemmet möts hon med respekt och fosterföräldrarna gör allt för att få henne att trivas. De låter henne få den tid hon behöver för att vänja sig vid dem och de skämmer bort henne. Både Càit och fosterföräldrarna vill att hon ska bo kvar men det är inte dom som bestämmer.

"Den tysta flickan" låter oss se livet både ur barnets och ur fosterföräldrarnas  perspektiv. Det är en vacker och känslomässig film som visar hur kärlek och omtanke kan påverkar våra liv.

måndag 17 april 2023

Chilla

Jag läser bloggar. De flesta är skrivna av personer som är mycket yngre än jag och (som man säger) på en helt annan plats i livet. Men trots alla olikheter har vi, i vissa stycken, gemensam syn på hur livet ska levas.

"Drömmen är att inte röra sig alls. Ligga i skuggan i timmar. Dricka kolsyrat vatten, läsa bok, lyssna på en podd, somna till. Stirra rakt ut. Skriva en anteckning i mobilen och sluta mitt i. Långsamt veckla ut sig mot kvällen, klä på sig något underbart och möta världen. Upprepa i alla oändlighet."

Allt stämmer på mig och min syn på livet möjligen med undantag för att veckla ut sig mot kvällen och möta världen - då vill jag helst äta en en god middag och titta på en bra film på TV eller möjligen "Alla mot alla".

Jag gillar verkligen att ta det lugnt eller som jag skulle säga "att slappa" - det som idag kallas chilla. Eftersom jag inte jobbar, har minimal lägenhet att sköta om och bara lagar middag varannan dag har jag gott om tid att ägna mig åt min favoritsysselsättning "att slappa". 

Tyvärr finns det något som stör, något som mal i bakhuvudet - de evigt återkommande påminnelserna att man måste röra på sig. Gå minst 6000 steg!!

För att döva denna malande känsla av krav (för den kan väl ändå inte kallas rörelseångest) tar maken och jag varje dag på oss skorna och går en promenad.


I lördags åkte vi till Nyboplan, fortsatte med SL-båten till Blockhusudden och vidare till Isbladstjärret. Där skulle vi titta på fåglar som signalerar att "våren är här". Några sådana fåglar såg vi inte men så var det också bitande kallt. Vi drack vårt kaffe och gick raskt vidare till "Blå porten" och åkte hem.



Min stegräknare visade nästan 12000 steg. Jag hade gått alldeles för långt!

onsdag 12 april 2023

Västkusten får vänta

Det var sen länge överenskommet att påsken skulle firas på Västkusten. Det är så härligt att komma dit på våren, öppna dörren och städa ut vintern, vädra och sätta vitsippor på bordet. Avresedag var bestämd och dottern hade tagit ledigt från jobbet.


Problemet var att det aldrig ville komma någon värme. Lika kallt var eviga natt!

Att åka till en sommarstuga som stått ouppvärmd en hel vinter kan bli en chockartad upplevelse, om inte vårsolen har fått göra sitt jobb. Jag har upplevt det några gånger och vill helst inte göra det igen. Första kvällen och natten är förskräckliga. Visserligen hjälper det något att jag har en elfilt men så fort jag tar armen ovanför täcket "förfryser" den.

Tänk om det ser ut så här - i år igen!

Varje kväll tittade vi uppfordrande på väderleksrapporten och mer eller mindre krävde att den skulle visa plusgrader. Men när nattfrosten inte ville ändra sig, fick vi göra det.


När vi meddelade den göteborgska delen av familjen att vi inte kunde komma var det en liten pojke som blev ledsen. Sen lyckades han övertala sin mamma att de skulle åka till Stockholm och träffa kusinen som inte fick komma till honom.



Vi fick en trevlig påsk i Stockholm med promenader hemma vid, mycket spring, mycket mat och hyfsat väder.


Som lök på laxen gjorde vi på annandagen en utflykt till Norrtälje.




Där, i den idylliska trästaden, har det som på så många andra ställen, vuxit upp stora höghus invid vattnet.


Tycker det är synd att lilla idylliska Norrtälje också måste ha skyskrapor eller är det ett sätt att klara åldringsvården?

tisdag 4 april 2023

När kommer våren?

Denna vår, 2023, har varit ovanligt seg. Kalla nätter med åtskilliga minusgrader och ideligen återkommande snö, gör att det mest känns som vinter, även om det är ljust och fint och almanackan säger något annat. 


Våren har varit någon annanstans men nu närmar den sig. Det börjar så sakta lysa gult och vitt i backarna och jag hjälper till på mitt sätt.

Först köpte jag hem påskliljor så att det skulle lysa gult även hos oss.


Sen köpte jag en trädgårdstidning full med blommor.


Så gick jag till Nationalmuseet och tittade på deras utställning "Trädgården".




I går promenerade vi längs Årstaviken, där båtar och stugor väntar på att tas i besittning....



En gammal bekanting; Refugium

... medan andra redan har börjat njuta av solen.





...och så sluligen några "blommor" plockade på utställningen "Trädgården".

Bror Hjort; Kafferepet

Hanna Pauli; Frukostdags

Olof Fridsberg; En väldig pumpa

Hilding Linnqvist; Liten trädgård i Chinon

Henry Matisse; Le Jardin

Gideon Börje; Kungliga myntet

När vi lämnat trädgårdsutställningen träffade jag av en slump på denne gamle bekanting från Rom eller är det hans kompis?

söndag 2 april 2023

Årets bästa deckare

Efter att läst flera böcker på "tema Italien" var jag sugen på lite spänning. Jag googlade efter "Bästa svenska deckare 2022" och fick veta att "Skred" av Sara Strömberg låg på plats nummer ett.


Direkt, så fort jag börjat lyssna, kände jag igen allt. Jag kom ihåg journalisten Vera och hennes jobb i Jämtlands inland - i trakterna kring Järpen och Duved. Mindes också att jag inte blivit imponerad av den förra boken. Det blev jag inte av bok nummer två heller.

Den kärlekstörstande journalisten Vera är arbetsam och duktig men patetisk. Allt blir tröttsamma upprepningar. Nej, mitt val av deckare blev ingen höjdare. 

Men själva deckarhistorien då -  var den bra? Nej, inte speciellt. Jag uppfattade att boken ville förmedla det "gamla norrlandbudskapet" att Norrlands inland sakta töms på vanliga människor medan det satsats på turistorter där stockholmarna ska få glassa runt någon vecka om året. Känns aningen uttjatat men det kanske snart blir ändringar nu när Norrland ska bli hett igen.


Jag valde "Skred" efter att ha försökt lyssna på Elisabeth Georges "Något att dölja" som jag blivit rekommenderad. Lyssnade i flera timmar men det blev för många personer med konstiga namn att hålla reda på, för rörig intrig med flera parallella handlingar och alldeles för mycket ord - jag gav upp.

Fågan är: "Gillar jag inga deckare längre?" Har jag blivit för kräsen? 


Då kom jag ihåg att när jag var i Rom och fötterna behövde vila hade jag lyssnat på en bok jag tyckte var hyfsat bra. Då hade jag haft "Som vi lekte" av Ninni Schulman i örat. Där hade en polis (felaktigt) blivit dömd till fängelse. Efter frigivningen inser hon att straffet inte på långa vägar är avtjänat för att hon fått lämna Hinseberg. Samhället känner till hennes bakgrund - alla "drar åt sig öronen" varje gång hon söker ett jobb. I "Som vi lekte" vill författaren sätta fingret på hur tufft det är att komma tillbaka till ett normalt  liv efter att blivit dömd för ett brott (oavsett om man är skyldig eller inte) - trots att straffet är avtjänat. Dessutom, som ett extra plus, var själva deckargåtan hyfsat realistisk.