Årets bästa deckare

Efter att läst flera böcker på "tema Italien" var jag sugen på lite spänning. Jag googlade efter "Bästa svenska deckare 2022" och fick veta att "Skred" av Sara Strömberg låg på plats nummer ett.

Direkt, så fort jag börjat lyssna, kände jag igen allt. Jag kom ihåg journalisten Vera och hennes jobb i Jämtlands inland - i trakterna kring Järpen och Duved. Mindes också att jag inte blivit imponerad av den förra boken. Det blev jag inte av bok nummer två heller.

Den kärlekstörstande journalisten Vera är arbetsam och duktig men patetisk. Allt blir tröttsamma upprepningar. Nej, mitt val av deckare blev ingen höjdare. 

Men själva deckarhistorien då -  var den bra? Nej, inte speciellt. Jag uppfattade att boken ville förmedla det "gamla norrlandbudskapet" att Norrlands inland sakta töms på vanliga människor medan det satsats på turistorter där stockholmarna ska få glassa runt någon vecka om året. Känns aningen uttjatat men det kanske snart blir ändringar nu när Norrland ska bli hett igen.

Jag valde "Skred" efter att ha försökt lyssna på Elisabeth Georges "Något att dölja" som jag blivit rekommenderad. Lyssnade i flera timmar men det blev för många personer med konstiga namn att hålla reda på, för rörig intrig med flera parallella handlingar och alldeles för mycket ord - jag gav upp.

Fågan är: "Gillar jag inga deckare längre?" Har jag blivit för kräsen? 

Då kom jag ihåg att när jag var i Rom och fötterna behövde vila hade jag lyssnat på en bok jag tyckte var hyfsat bra. Då hade jag haft "Som vi lekte" av Ninni Schulman i örat. Där hade en polis (felaktigt) blivit dömd till fängelse. Efter frigivningen inser hon att straffet inte på långa vägar är avtjänat för att hon fått lämna Hinseberg. Samhället känner till hennes bakgrund - alla "drar åt sig öronen" varje gång hon söker ett jobb. I "Som vi lekte" vill författaren sätta fingret på hur tufft det är att komma tillbaka till ett normalt  liv efter att blivit dömd för ett brott (oavsett om man är skyldig eller inte) - trots att straffet är avtjänat. Dessutom, som ett extra plus, var själva deckargåtan hyfsat realistisk.