Dags att vandra vidare

Nu när jullovet är slut, tar den (lobotomerade) lucian sitt följe och vandrar ut. Även om hon inte har bränt sitt ljus i båda ändra har hon i alla fall bränt det så långt att bara veken är kvar. Tiden är inne för henne och hennes följe att vandra vidare  och börja samla krafter till nästa års luciatåg.

Jullovet här i Sundsvall har varit bra om man undantar att vi drabbades av flunsan. Vi åt julmat, fick besök av tomten, lyssnade på julmusik i kyrkan, hälsade på vänner och fick besök av andra, gick på bio, läste julklappsböcker och spelade bowling. Hela stora familjen var samlad några kvällar.

När man har barn i familjen måste man räkna med att de sprider virus omkring sig och det hade barnens farmor och farfar smart nog gjort - de hade vaccinerat sig. Det borde jag också ha gjort och det ska jag göra nästa gång det är en influensa på gång. Trots att jag inte tror att jag drabbades speciellt hårt blev jag väldigt sjuk med feber, ont i magen, huvudvärk, snuva och hosta (och lite ont i ryggen). En topp i formsvackan var dock Harry Bosch, som jag med odelat intresse kunde ägna mig åt ett par dar medan maken servade och servade.

Domen

I dag, den 21 december, skulle de två journalisterna Martin Schibbye och Johan Olsson få sina domar och direkt i morse hörde jag på radion att de hade dömts skyldiga. Så sorgligt, så sorgligt.

Jag har följt vad som har rapporterats om dem i media och hoppats att de skulle frikännas - åtminstone på en punkt - men det blev de alltså inte. Man har ännu inte meddelat hur långt fängelsestraffet blir men det är ju inte fråga om några korta straff utan många, många år i Etiopiskt fängelse. Enligt mitt sätt att se på saker och ting har de jobbat för en god sak och ska stöttas till hundra procent även av vår utrikesminister och UD.

Tänk vilken maktlöshet de måste känna och vilket liv som väntar dem. Jag antar att det även i Etiopien finns möjlighet att överklaga en dom men hjälper det när det är en politisk dom? Etiopien vill inte att man skriver om vad som händer i vissa provinser. Man vill inte ha dit några journalister och med dessa domar har man säkert lyckats att, för mycket lång tid framåt, avskräcka andra journalister från att åka dit. Man har visat sin makt.

Ännu mer spänning

Det är uppenbart att jag läst för lite deckare under hösten. Mitt uppdämda behov gjorde att jag drogs till deckarhyllan när jag var inne i bokhandeln. Jag brukar säga att tidningsstället har en magnetisk inverkan på mig men det är uppenbart att (just nu) har även en viss hylla i bokhandeln samma effekt.

Det blev ytterligare en bok av Arnaldur Indridason; Mörka strömmar***. Mörka strömmar gavs ut ett år före Svart himmel, men handlingarna utspelar sig parallellt (det var riktigt bra att läsa dem i direkt följd). Den polis som brukar ha huvudrollen i Indridasons böcker, Erlendur Sveinsson, har rest till sina hemtrakter på östra Island. I stället är det hans kollegor som på ett föredömligt sätt löser brotten i båda dessa böcker. Den bihistoria som berättas i Mörka strömmar handlar om svårigheterna att leva tillsammans med tonårsbarn - vad man än gör som mamma så är det fel och gör man inget är det också fel. Själva historien handlar om våldtäkter och de följdbrott som dessa kan leda till. Jag är inte så förtjust i dessa våldtäktsskildringar, som jag tycker allt för ofta får vara tema i deckare. Den stora olösta frågan är: Vad har hänt med Erlendur Sveinsson? Kan hans försvinnande bli den gåta som kollegorna för lösa i nästa bok eller kommer han tillbaka till jobbet igen, efter att ha förlikat sig med sin bror död? Jag får vänta ett år innan jag får klarhet i denna interna deckargåta. Jag tyckte att Svart himmel var bättre än Mörka strömmar.

Nu, när jag ägnat flera dagar åt att i horisontalläge lösa den ena mordgåtan efter den andra är det dags att skärpa till sig. Ska jag ge mig på en kärleksroman eller är det dags för lite julförberedelser?

Nu drar det ihop sig

Vi har haft en sådan fantastiskt fin höst men nu drar det ihop sig och har börjat snöa.

När jag tittar ut genom fönstret är det grått och snöflingor faller sakta mot marken. Träden klär sig som lucior och nog är det fint så här fem dagar före jul men tyvärr är det nollgradigt. Noll innebär slask följt av halka. Det absolut sämsta med sundsvallsvintrarna är det eländiga väglaget - det snöar, smälter och fryser på. Man måste sätta livet i pant när man går ut. Eftersom jag snart blir pensionär har jag full rätt att vara tant och går numera med broddar i tid och otid men jag halkar ändå!

Det är nog lika bra att inte göra så mycket idag. Kanske baka lite och fylla den fina kakburken med något gott eller läsa lite eller slå in lite julklappar. Det ser ut att bli ännu en slö och lat dag.

 Det här med julrush känner jag inte alls av.

Miljövänlig överkonsumtion

Vi börjar varje lördag med frukost och DNs lördagskryss. Det är en trevlig tradition som vi har hållit på med i flera år. När vi började lösa korsord köpte vi lösnummer men det hade sina nackdelar, dels var tidningen ofta slutsåld dels kunde vi inte börja klura förrän på eftermiddagen. Vi tog därför en helgprenumeration och kan nu hämta tidningen utanför dörren.

Men plötsligt dök det upp en iPad i huset. En rolig leksak som gjorde det möjligt att läsa tidningen digitalt (DN finns med en särskild iPad layout). DN+ har sina fördelar - lätt att söka fram de artiklar man är intresserad av och så slipper man allt släpande till återvinningsstationen - men något kryss har jag inte hittat.

     

Så - från att inte ha haft någon stockholmstidning alls har vi nu plötsligt två prenumerationer på samma tidning! Vad ska man säga om det - är det utveckling eller överkonsumtion?

Äntligen - dags för lite spänning

Efter en (tuff) höst med två bokcirklar och massor med svåra, "fina" och nästan alltid bra böcker (två av dem har jag ännu inte skrivit om) kunde jag äntligen sätta mig ner med en deckare i knäet. Härligt!

Under hösten har jag fått kläm på, hur enkelt det är att beställa böcker på biblan. Så fort jag hör om en ny bok som jag vill läsa, lägger jag in en beställning. Sen kommer det ett litet mejl och då är det bara att knalla ned till stan och hämta hem den. Det händer till och med att jag beställer fler böcker än jag hinner läsa.

I går hade jag en riktigt lat läsardag med en deckare som jag just hade hämtat hem. Jag började med soffan och boken, fick stressa för att hinna ned till stan och min kompislunch, hem till soffan och boken igen. Sen en liten paus för cirkelgym och så tillbaka till soffan. Innan jag släckte ljuset för natten var boken avklarad.

Vad var det då jag läste?

Jo, jag hade valt den isländske författaren Arnaldur Indridasons bok Svart himmel ***. Jag gillar Indridasons böcker. Jag tycker han skriver medryckande och berättar intressanta historier. Hans böcker tillhör mina favoritdeckare. Svart himmel handlar om perioden som föregick den isländska kraschen, hur ekonomin blåstes upp, hur folk rycktes med i haussen och så, naturligtvis, ett mord som driver historien framåt.

I dag är det dagen efter den lata läsdagen - en halv natt med deckare ger en seg förmiddag, cirkelgym ger en ond kropp. Det är nog lika bra att ta det lugnt i dag också! Pepparkaksdegen får nog stå kvar i kylskåpet till i morgon.

En nästanpensionärs jul

När jag träffar folk som fortfarande jobbar, pratar de (så här i jultider) om hur trötta de blir på alla julbord de blir bjudna på. Jag kommenterar inte dessa lite förmätna påståenden men tänker i mitt stilla sinne: "Nu är ni allt lite storbjudna. Vi som inte längre jobbar - oss är det minsann ingen som bjuder på julbord!"

Men är det verkligen inte det? Hur är det med Tina? Har inte hon komponerat ett julbord just för oss, som hon nästan bjuder på (99 kr).

Jag har frågat maken otaliga gånger om han vill följa med till detta "fattigmans julbord" men "Icke sa Nicke". Så idag, när han har åkt till Paris för att avsmaka det franska köket - då passade jag på!


Sillar, sillar, sillsallad och lite till

Skinka, revben, inlagd strömming och annat smått och gott

Ris à la Malta med saftsås och ostkaka med grädde

Det var de grå pantrarna julbord! 80 procent av gästerna var äldre än mig. Jag satt bredvid ett par från Sollefteå som verkade ha gjort det till en vana att åka hit varje år och vi tyckte alla tre om det som stod uppdukat. Själv blev jag särskilt förtjust i den inlagda strömmingen. 

Tyvärr lyckades jag inte hitta recept på den inlagda strömmingen när jag googlade. Däremot hittade jag en bloggare som hade totalsågat Gävles julbord. Det enda som hade varit bra - cheddarosten - fanns inte ens med i Sundsvall - ändå gillade jag det mesta!

Stormvarning

I slutet av förra veckan varnades det för oväder - storm och snö. Det kändes lite riskfyllt att ta tåget till Stockholm - skulle jag komma hem igen eller skulle jag bli sittande i timmar i ett kallt tåg. Blåsigt blev det men ingen snöstorm. Tåget kom fram i rätt tid men det blåste så jag inte kunde gå upprätt, när jag gick hem.

I tidningen fanns bilder från Göteborg som visade hur högt vattnet hade stigit - det ser ut som Fiskekyrkan flyter i kanalen.

Trots att det stormat rejält tyckte jag nog ändå att vi kommit undan ovädret lindrigt - ända till söndagens promenad till naturreservatet Stornäset. Då såg jag vad stormen ställt till. Den spångade vägen som legat på samma ställe i 15-20 år fanns inte längre kvar. Hela spången hade brutits upp, förflyttas flera meter och gått i sönder.

 Vilka enorma krafter det finns i en storm!

Stoppning

För att kunna njuta av julen med "den rätta gammaldags känslan" krävs det många och långa förberedelser. Vi ägnade hela lördagen åt att stoppa korv!

I år hade vi rationaliserat arbetet och utgick från färdigmalt kött, även kallat köttfärs. Med rationaliserad process kunde sortimentet utökas från de vanliga två sorterna till tre - en älgkorv och två sorters lammkorv. När korven var klar skulle den naturligtvis provsmakas till middagen, som alltid avslutar vår korvstoppningsdag. Älgkorven var lite röd i färgen men de två lammkorvarna hade fått identisk färg och då inträffade naturligtvis det oundvikliga - vi blandade ihop dem och kunde inte avgöra vilken som var vilken!

Årets korv var, liksom alla andra år, den bästa vi hittills gjort. De korvar vi inte åt till middag paketerades och märktes "Älg" respektive "Lamm" sen får framtiden utvisa om vi känner att det i år ligger tre sorters korv på julbordet.

Recepten till lammkorvarna hittade vi på Korvbloggen.

Hur står det egentligen till med tomten?

På grund av min oförmåga att läsa rätt innantill (jag tror jag läser vad jag vill att det ska stå) blev det inget storslaget mottagande av min "indian" men när jag ändå hade en biljett kunde jag lika så gott ta en endagstur till Stockholm.

Härom dagen berättade min granne att förr brukade hon åka ned till Stockholm bara för att titta på julskyltningen. I år kunde jag göra samma sak. Jag hade gott om tid och började med NKs fantastiska skyltningar. Årets skyltning handlade om tomtens bekymmer - oordning bland barnens önskelistor, svårt att välja juldress, för mycket julmat, problem med vikten - tomten verkar ha börjat gå på gym! Ganska rolig skyltning - tyckte jag - men jag hörde folk som hade motsatt uppfattning "Det här ger väl ingen julmyskänsla". Många barn skrattade högt när de såg vilka problem tomten fått.

Inte ens med datorstöd är det lätt att klara alla önskelistor

Hmm, dags att förnya sig?



Ett helt julbord med bara godis!



Med lite träning ska jag nog klara den här julen också!

Jag undrar om vi varit så snälla att det kommer en tomte till oss i år - det är nog tveksamt.

Nu har jag helt förlorat mina tidsbegrepp!

Dottern har varit i Indien en hel månad. Jag bokade biljett till Stockholm för att kunna möta henne på Arlanda när hon kom hem. Det hela var tänkt som en överraskning. Ner ena dagen och hem nästa.

Döm om min förvåning när någon plötsligt ringer upp mig och säger "Hej, nu är jag hemma igen!" Det är inte helt enkelt det här med "Ett liv utan klocka".

Mera oljud!

Det händer då och då (inte så ofta som förr men tillräckligt ofta) att jag inte kan somna. Då brukar jag lyssna på Naturmorgon i min podradio. Naturmorgon är ett riktigt trevligt program och det program som är lättast att somna till (jag har testat). Oftast lyckas jag också somna. Efter en stund stänger radion av sig själv och jag kan fortsätta att sova.

Men ibland, när jag inte riktigt har hunnit somna in utan fortfarande befinner mig i gränslandet, har jag blivit klarvaken eftersom det kommer de gräsligaste ljud i radion. Då har man lagt in "djurljud" i programmet - förmodligen för att få någon slags effekt och "livekänsla". Inte bra! Jag rycks upp från det lite monotona och sövande pratandet och blir klarvaken. I natt blev jag först väckt av en påfågel och sen av en ilsken lemmel.

Nu funderar jag lite smått på att klaga på att man lägger in djurljud på detta sätt eftersom det "förstör" min insomning - men å andra sidan ligger det väl närmare till hands att tro att ett naturprogram i första hand är avsett för naturälskare och inte personer med sömnproblem och då lönar det väl inte mycket till att klaga!

Vill vi inte ha några gatumusikanter längre?

En dag när jag promenerade i Sundsvall översköljdes jag av julmusik. Först kunde jag inte förstå varifrån oväsendet kom men sen insåg jag hur det låg till. Längs hela Storgatan finns det numera högtalare uppsatta på lyktstolparna. Ur dessa högtalare väller det fram ljud - högt och genomträngande.

Jag associerade direkt till öststatsland, där det ofta finns högtalare uppsatta på detta sätt och där man inte heller kan freda sig. I dag, när jag var på stan tyckte jag dock att musiken inte var lika öronbedövande som sist.

Det är väl trevligt att man smyckar stan med ljus i alla dess former men att ha högtalare uppsatta med ständigt musikskrål - nej, det gillar jag inte. När jag är ute och går vill jag lyssna på min podradio - på program jag valt själv. Jag vill inte bli pådyvlad julmusik, som är så hög att jag inte hör vad som sägs i min radio. Kan detta karaktäriseras som övergrepp? Nja, men ett gränsfall är det allt när man förorenar "det offentliga rummet" på detta sätt.

Och de stackars gatumusikanterna, som utgör ett så trevligt inslag i gatubilden, hur ska de nu kunna försörja sig när de fått sådan illojala konkurrens?

Samma men olika

I höstas anmälde jag mig till en fotokurs, för att kunna ta snygga bilder till min blogg. Men kursen ställdes in - för få deltagare. Jag fick därför börja experimentera själv genom att använda olika bländare och inte bara köra med auto i tid och otid. Många bloggar har ursnygga bilder - ibland läggs bilderna ut som i gammaldags filmrullar - snyggt men omöjligt för mig att fåt till.

Andra advent var det julmarknad på Norra berget. På svallis och ostadiga ben promenerade vi dit. På Norra finns Sundsvalls friluftsmuseum och en fantastisk utsikt över stan - där passade jag på att i skymningsljus ta olika bilder med samma motiv. Ser ni någon skillnad på korten?

 

Tre gånger är för mycket!!

Jag har svårt att röra mig, kan inte längre sätta mig utan stort besvär och kan knappt komma upp till lägenheten som ligger på tredjevåningen (utan hiss)!

Hur har det kunna bli på det här viset?

Jo, jag har gått ut alldeles för hårt. Började veckan med vanlig gympa (ingår i veckorutinen), fortsatte med gym på onsdagen och så kom torsdagen med det stora misstaget. Då gick jag på cirkelgym men intensiva gymövningar i en timma. 45 sekunders övning följt av 8 sekunders vila och så snabbt vidare till nästa station - runt, runt i en hel timma. Cirkelgympan var ganska rolig och jag och gympakompisen insåg snabbt att det här var något att satsa på. Men så, i eftertankens kranka blekhet, på fredag morgon när jag skulle gå ur sängen började jag omvärdera det här med fysisk träning.

Nu gäller det att låta kroppen vila och återhämta sig på bästa sätt - sen får jag väl ta nya tag!

Årets vinter!

Vi har haft en fantastisk höst men när jag tittade ut genom fönstret första söndagen i advent såg det ut så här. Det hade snöat och ett tjockt töcken bredde ut sig över stan.

Här gällde att pynta så att vi fick in lite ljus i vårt hus.

Det snöade i flera timmar. Sen klarnade det upp och vi hade en jättefin vintereftermiddag men så började det töa, snön smälte och ånyo hade vi fått gröna gräsmattor. Kan det vara så väl att det här var året vinter och att våren har kommit?

Dags att börja förbereda julen

Det här ser väl lovande ut! Hoppas det finns några kvar när julafton kommer.

Nu jäklar!

När jag slutade jobba bestämde jag mig för att leva ett sundare liv - mindre mat, mer motion. Promenader, det tar jag, går på gympa, det gör jag (dragen av BM) - men sen är det stopp. Jag äter som tidigare, alltså för mycket. Men nu ska det bli andra bullar (se kommande avsnitt)!

Redan halv tio i dag, traskade jag - pigg och alert - in på gymmet efter att ha beställt instruktionstid. Min "personlige tränare" hade gjort upp ett program som bestod av inte mindre än nio moment; benpress, ryggdrag, bröstpress, axellyft, ryggresning, situps, triceps, biceps, hantlar. Först är det 7 minuters uppvärmning. När det är klart ska jag vara svettig. Alltså, redan innan jag börjar min träning ska jag vara svettig! Varje moment ska i princip göras 2x15 gånger. Sen ska jag avsluta det hela med 7 stretchövningar, var och en på 30 sekunder. Allt detta ska göras minst två gånger i veckan!  Det är tur att jag är ledig - det finns ingen chans att hinna med något sådant här, när man jobbar.

Idag visade min personlige tränare varje moment - hur det skall göras, vilka muskler som ska arbeta osv.

Sen var det min tur att göra respektive övning.

Man ser tydligt att det finns potential till förbättringar - mer muskler, mindre fett!

Arundhati Roy; De Små Tingens Gud ****

Vilken fantastisk bok De Små Tingens Gud är!! Läs den!

Man befinner sig i Indien, när man läser boken. Man känner värmen, dofterna, smakerna - allt. Man "lever" i den familj boken handlar om. Handlingen är ofta skildrad ur barnens synvinkel - tvåäggstvillingarna som mer eller mindre lever i symbios. Roy har ett fantastiskt språk. Hon leker med orden. Språket och orden har en egen själ. Hon gör om verben till subjekt - hon bygger om språket (Roy är arkitekt). Hon är helt respektlös mot språkets syntax (kan stundtals vara svårt att förstå). Ibland, när det är barnen som pratar, skriver hon baklänges. Språket är hennes vapen.



Vad handlar då boken om? På det yttre planen handlar "De Små Tingens Gud" om en familj med två barn, deras mamma och mammans bror och hand dotter, barnens mormor och en gammelfaster samt en kastlös man som jobbar för familjen. Men man kan också säga att boken handlar om klassmotsättningar och de konflikter detta leder till, kvinnor/män, kasttillhörighet/kastlöshet, vuxna/barn och framför allt tror jag den handlar om makt - man slickar uppåt och vänder kappan efter vinden.

Bokens uppbyggnad är lite komplex - den följer ingen tidsaxel och Roy växlar mellan olika betraktare. Det kan vara lite svårt att tränga in i boken. Undan för undan får man en massa nycklar som jag tyckte vara svåra att tolka när jag läste boken för första gången. Man vet vad som ska hända men ändå vet man det inte. Jag var hela tiden rädd för att läsa vidare, samtidigt som jag ville veta hur det skulle sluta. Är det Velutha som är de små tingens gud?

Författaren Arundhati Roy är i 50-års åldern och utbildad arkitekt men också samhällsdebattör, fredsaktivist och politisk skribent. Hon har levt med den maoistiska gerillan i Indien. De små tingens gud fick Bookerpriset 1997 och har sålts i sex miljoner exemplar. Roy har bara skrivit denna enda roman och hon har sagt att den inte får filmas.

Blåhuset - första advent

När vi flyttade till Sundsvall fick vi erfara vad ordet VINTER betyder - kyla, mörker och snö. Och långa var de, dessa norrlandsvintrar. På skyltsöndagarna, när vi brukade gå en runda på stan, var det så fruktansvärt hemskt så vi måste inomhus så fort som möjligt. Där startade traditionen att äta middag på kinarestaurang första advent.

Under våra 33 år i Sundsvall har vädret successivt blivit bättre och bättre. Vintrarna är inte på långa, vägar lika kalla och jag tycker inte heller att mörkret är lika mörkt längre. Trots dessa förbättringar har vi hållit fast vid traditionen att äta middag på "Kina" första söndagen i advent - det gillar jag. Vi går nästan alltid till samma restaurang och den ser precis likadant ut idag som för mer än trettio år sedan. Man skulle kunna säga: "Allt förgår med Kinarestaurangen i Blåhuset består".

En snygg ost är en bra ost

Höstterminens sista fredagsföredrag (SUS) hade temat "En passionerad ostmästare talar ut" och ostmästaren själv, Björn Stigbjörn, hade skrudat sig i vit rock.

Redan 1908 startade Björns farfar ett mejeri i Bye i Jämtland och sen har livet löpt på i ostens tecken. Vi fick veta hur tufft det var att jobba i ysteri förr i tiden. Allt måste göras för hand - många tunga lyft, mycket rörande och pressande och så måste ostarna vändas varje dag under hela lagringstiden. I dag är arbetat både lättare och säkrare även om vissa avgörande moment fortfarande sker manuellt. Produktionen har rationaliserats kraftigt; 1968 fanns det 100 ysterier - idag är 12 kvar (plus ca 130 små gårdsmejerier). Björn redogjorde för vilka ostsorter vi har i Sverige och hur dessa har utvecklats. Mycket fakta, som var svårt att lägga på minnet men intressant var det.

 

Sen berättade Björn om Eleonora Lindström från Burträsk, som 1875 gav sig iväg ända till Degebergamejeriet i Västergötland (vilken resa!!) för at lära sig mer om ystning. Hon var borta ett helt år och när hon kom hem experimenterade hon tills hon hade fått fram en ost hon var nöjd med - då hade hon "skapat" den första Wästerbottenosten!

Björn berättade också hur Grevé-osten fick sitt namn. När man hade bestämt sig för att tillverka en svensk ost av Gruyère typ funderade man på att kalla den Grive (som sportjournalisten Bengt Grive). Detta satt man och spånade om under en bilresa - stannade och ringde upp Bengt och frågade om det var ok - nej Bengt ville inte bli förknippad med en ost så det blev nobben. Då ändrade man sig och kallade osten Grevé (det är alltså ingen gammal greve som varit i farten) och detta skedde på en parkeringsplats!.

Efter all denna nya ostkunskap var det självklart att vi skulle avsluta middagen med ostprovning - fransk Gruyère och svensk Grevé (båda av Emmentalertyp). Ganska lika i smak och konsistens. Den franska var kanske aningen godare men mycket dyrare - att jag tyckte den var godare kan ha berott på att jag visste vad den kostade. Jag tror inte jag skulle ha kunna avgöra vilken som var vilken i en blindtest.

Konklutionen av föredraget var. "En snygg ost är en bra ost"!

Dags att byta jobb??

Det har varit mycket snack om Håkan Juholt och hans framträdande i Ekots lördagsintervju. Det är svårt att tycka något när man inte har hört intervjun så därför bestämde jag mig för att ta följe med Håkan på min promenad idag (iPod är suveränt).


Två gamla bekantingar, som jag stötte på på vägen hem

När jag lyssnat färdigt på intervjun med Håkan J, måste jag tyvärr säga att jag håller med Anders Johansson, kommunalrådet från i Sigtuna som sågade Juholt i ett SMS (det som läckte ut till Expressen och blev allmänt känt). Jag tyckte HJ gjorde en mycket dålig intervju. Han var oprecis, gav undvikande svar och olika svar, han visste inte och han fladdrade som ett rö för vinden. Jag undrar om det inte är dags att börja leta efter nytt jobb Håkan!

Sundsvallsvy

När intervjun med HJ var klar, hade jag mer än halva vägen kvar innan jag skulle vara hemma igen. Jag hade därför gott om tid att lyssna på en person som vill byta jobb - Mats Odell. Han blev intervjuad i förra veckans lördagsintervju. Mats Odell har aldrig varit min favorit men se nu tyckte jag han var riktigt duktig. Han gav ett mycket kunnigt intryck, svarade på alla frågor, snirklade sig inte utan var riktigt bra.


Trähus i fem våningar - inre hamnen i Sundsvall

Det har hänt några gånger att jag kommit in i mitt i intervjuer (när jag slagit på bilradion) utan att veta vem som pratar efttersom jag har inte känt igen rösten. Då lyssnar man verkligen på VAD som sägs. Det är ganska märkligt hur annorlunda man lyssnar när man inte vet vem som pratar - inga förutfattade meningar och inget utseende som distraherar. Undrar vad jag hade tyckt om herrarna Juholt och Odell om jag bara lyssnad på dem utan att veta vilka de var.

Sundsvall läser och skriver - ett nätverk

Jag fick tips om facebookgruppen "Sundsvall läser och skriver"- tyckte det lät roligt och anslöt mig.

I går hittade jag en "kallelse" på FB. Det lilla nätverket skulle träffas och äta lunch med barnboksförfattaren Pija Lindenbaum, som var i Sundsvall, dels för att signera sina böcker (de trevliga Gittan-böckerna, ni vet.) dels för att delta på ett seminarium om barnlitteratur på Kulturmagasinet. Tyvärr råkade dessa aktiviteter gå in i varandra så någon tid för lunch blev det aldrig. Det vill säga - det blev inte tid för lunch med Pija L men nätverket hade en lååång och mycket trevlig gemensam lunch. Här kommer en bild på de glada lunchgästerna.

Jag är nog i grunden en varm Facebookanhängare, även om jag inte använder det så mycket. Jag måste också erkänna att jag inte behärskar dess funktioner fullt ut. Men tack vare FB fick jag plötsligt kontakt med fyra jättetrevliga tjejer, som jag åt lunch/fikade tillsammans med och pratade, pratade, pratade med. Jag tror man har ett uppdämt pratbehov när man är ensam hemma som jag. Mycket trevligt.