söndag 26 november 2017

Judas

Vårt huvudtema i bokklubben, hösten 2017, är författare från Nordafrika och Mellanöstern.

Vi började med egyptiern Alaa al-Aswanys bok "Yacoubians hus", gjorde avbrott för Stig Dagerman och har nu fortsatt med Amos Oz "Judas".


Boken "Judas" var intressant. Amos Oz är jude, bosatt i Jerusalem. Det är därför inte konstigt att han skriver om staten Israels tillblivelse och de religiösa grupperingar som finns där.


Handlingen utspelar sig runt 1959-60 när staten Israel är tio år. Huvudpersonen Schmuel slutar på universitetet där han forskat om "judiska aspekter på Jesus" och börjar arbeta som samtalspartner hemma hos den lärde Wald. I huset bor också Walds svärdotter Atalia. Tidigare bodde där även Atalias man och pappa. Pappan var emot att staten Israel skulle bildas och betraktades därför av många judar som förrädare. Wald och hans son var för staten Israel. I självständighetskriget dödas och skändas sonen.

Detta är ett av bokens teman: Är det rätt att skapa en judisk stat och driva bort de palestinier som bott och brukat marken i generationer. Är de som motarbetar tanken på en judisk stat verkligen förrädare?

Ett annat tema är Judas Iskariot. Vilken var Judas roll inom kristendomen? Var han den förste kristne? Var det han som gjorde så att Jesu ord och gärningar blev kända? Var han inte den förrädare som vi fick lära oss i söndagsskolan?

I boken finns också ett kärlekstema och ett relationstema. Hur ska man uppfatta vad som utspelar sig mellan de människor som tillbringar en vinter tillsammans? Är det en ministat där folk med olika uppfattningar bor tillsammans ända tills en av dem måste flytta (bli utdriven). Schmuel åtrår Atalia men hon verkar ha mist sin tro på kärleken.

"Judas" är en tankeväckande bok med ett fint, nyanserat och detaljrikt språk som kretsar kring begreppet förräderi. Oz beskriver förrädaren ur olika synvinklar och  olika tider. Den som vid en tidpunkt uppfattas som förrädare kan under andra omständigheter visa sig vara en person med helhetssyn. Intressant tema och intressant att vi får ifrågasätta gamla "sanningar".

Ottan

I dag när det är söndag och "ledig" dag, gick vi upp i ottan - redan klockan åtta! Vi skulle kolla när en av pojkarna spelade fotboll i Saltsjö Boo. Man vill ju stötta.


Tyvärr glömde jag fota under matchen men när vi stelfrusna lämnat åskådarläktaren och åkt till Artipelag för att dricka kaffe passade jag på.


Artipelag  är verkligen fint - snygg byggnad, fin inredning och vacker  omgivning. Konstutställningen skippade vi - nöjde oss med kaffe och gobit. Tyvärr var det så halt att vi inte vågade oss ut på någon längre tur men vi kunde stillastående njuta av den vackra utsikten.





onsdag 22 november 2017

Anna Karenina

Undrar om inte är Anna är ett av de mest gångbara namnen i världen - både vad gäller tid och rum. Själv heter jag "Lilla Anna". När jag gjort min pilgrimsvandring vägrade de skriva mitt namn på diplomet - utan skrev Anna, som jag aldrig har kallats.

Jaime Plensas Anna

I går var jag på Dramaten med mina klasskamrater från Birka och tittade på en rysk Anna - Anna Karenina. Dramatisering av den kärleksroman Lev Tolstoj skrev för snart 150 år sedan (1879).

Lev Tolstoj

Ett gripande kärleksdrama. Ska Anna följa sin kärlek och förlora sin son och sin ställning eller ska hon förneka sin kärlek och leva kvar i sitt äktenskap men få behålla sin son.


Jag tyckte denna problematik kom fram bra i pjäsen. Det känns skönt att kvinnor har ett mer självständigt liv i dag (i alla fall i Sverige). Min paroll har alltid varit att man måste kunna klara sig själv även om det naturligtvis är mycket roligare att ha någon att dela vardag och fest med.

Jag har inte läst romanen Anna Karenina men förstår att den utspelar sig på olika platser. Denna svårighet - att på en scen återge olika rum - löste man genom att rollfigurerna frågade varandra var de var. Enkelt och tydligt.

Det var roligt att lämna soffan en kväll och ge sig in till stan och se ett riktigt drama. I pausen tog en klasskamrat och jag var sitt glas vitt och pratade bl.a. om kvinnors förbättrade situation.

tisdag 21 november 2017

90 minuter

I natt snöade det i Stockholm. I morse var det kaos i kollektivtrafiken.


Hur kan en decimeter snö förorsaka så mycket strul, frågar sig en f.d. norrlänning. Jag minns hur imponerad jag var av den snöröjning man hade i Sundsvall när vi flyttat dit. Men norrlänningarna var missnöjda och klagade. Då tänkte jag alltid "Var glada för att det inte är snösvängen i Götet som jobbar här." Hade det varit i dag skulle jag kunnat lagt till "...eller i Stockholm". På den tiden kunda man dessutom snacka om snö och kyla - inte en futtig decimeter.


Det snöade alltså bara en dryg decimeter och allt ställdes på kant. Jag var bereddd på det värsta och gav mig i väg i god tid till min brigekurs men eftersom  lokalbussarna var inställda kom jag ändå för sent. Jag var inte ensam.


När jag skulle hem var bussen 90 minuter försenad. Hur kan bussen bli 90 minuter sen när hela körsträckan tar fem minuter?

lördag 18 november 2017

Elgaland-Vargaland

Innan jag gjorde min djupdykning i asfalten hade jag varit på Moderna Museet med mina kurskamrater på Birkagården och tittat på utställningen Elgaland och Vargaland.


Mycket speciell utställning som jag antar är satir eller provokation mot nationalstater - lite svårt att förstå. Utställningen ska erinra om att det är 100-års jubileum för dadaismen

Två konstnärer har skapat det fiktiva landet "Elgaland-Vargaland" som ligger på gränsen till andra länder, ska avspeglas i deras flagga som dock ger andra obehagliga associationer. Men det är väl det som är meningen - "Se upp vad som väntar utanför dörren!" - tror jag de vill säga. Man befinner sig i detta land när man t.ex. "boardar" ett flygplan. 





Man uppmanar alla att skjuta kungar och visar Karl XIIs kranium med hål i tinningen. Man har upphävt döden. Man har ansökt om medlemskap i FN. Man har egna frimärken, mm. 

Vem som helst kan bli medborgare detta Schlaraffenland.

torsdag 16 november 2017

Filter

Plötsligt har man blivit värsta innenörden!

Vi har aldrig skaffat någon kaffebryggare utan fortsatt att använda melittatratt när vi vill ta oss en kopp. Det har vi gjort av två skäl - dels och i första hand för att en elektrisk bryggare tar så stor plats, dels för att det blir gott kaffe med trattbryggning. Och tänk, nu har filterbryggt kaffe blivit den stora innegrejen (morgon-tv) på hippa Söder. Håller man fast vid det man gillar blir man förr eller senare "rätt".

Facebook har också fått ändrad status - först väldigt trendigt men nu på väg ned (tror jag). Jag tycker dock att det är roligt med f.b. och "gillar" sådant jag vill hålla reda på.

Här om dagen såg jag att det den 15 november skulle vara öppet hus på Millesgården med gratis inträde. Jag som ändå hade tänkt att åka till Millesgården för att titta på utställningen med fyra finska konstnärer (det land vi ägnat oss åt på Birkagården) passade naturligtvis på att utnyttja erbjudandet.


En liten utställning med fina målningar av Helene Schjerfbeck,




Ellen Thesleff


Elga Sesemann 


Sigrid Schauman.


Jag såg en utställning med Helene Schjerfbeck i Göteborg för några år sedan och blev mycket imponerad och intrycket bestod men alla fyra konstnärerna målar på ett tilltalande sätt.

En liten besvikelse var dock att man inte serverade middag efter klockan fyra. Vi, min vän från Sundsvall och jag, fick hålla till godo med en sillsmörgås - ok men inte det vi sett fram emot.

söndag 12 november 2017

Concealer

Min dykning i asfalten med pannan före har lett till att jag nu fått riktiga blåtiror. Först på höger öga, sen även på vänster.

Idag har jag för första gången i mitt liv köpt en tub concealer. Med hjälp av denna heltäckande kräm hoppas jag kunna ge mig ut på stan utan att skrämma livet ur folk. Måste ju ha nya glasögon.

När jag blodig och sönderslagen kom till Gröndals vårdcentral i onsdags blev jag omhändertagen på bästa sätt - men inte nog med det. I fredags ringde doktorn upp mig och frågade hur jag mådde. Jag tycker med andra ord att vi får mycket för vår skatt och håller inte alls med han som frågar sig "Vad fan får jag för pengarna?"

Sakta men säkert är jag nu på väg tillbaka till ett normalt liv efter att ha tillbringat fyra dagar i soffan. Först lyssnade jag på deckaren "Dolt i mörker" sen essäboken "Vi och dom - Ryssland som idé" av rysslandskännaren Bengt Jangfeldt. Jag valde "Vi och dom" efter rekommendation från vår lärare i nutidshistoria på Birkagården där vi har lämnat Finland och nu inriktar oss på Ryssland.


Jag sätter mig i soffan med boken i örat och glider sakta ned i liggande ställning. Sen sover jag. Tur att jag kan sätta in bokmärken och börja om efter alla mina tupplurar. "Vi och dom" är intressant men väldigt sövande. Det är roligt att lära sig mer rysk historia och jag ger den monotona rösten skulden för att jag ideligen somnar.

fredag 10 november 2017

Nöjd, trots allt

Så var jag där igen - nere i gatan med näsa och panna. Tänk att jag inte kan lära mig att lyfta på fötterna!

Men folk är snälla och hjälpsamma. En bilist stannade direkt och skjutsade hem mig. Sen åkte vi till vårdcentralen där de tog hand om mig på bästa sätt. Ingen väntetid! Ihopsydd med 11 stygn i pannan, mörbultad och öm i hela kroppen kunde jag åka hem efter mindre än en timma. Smart  att åka till vårdcentralen - slapp att sitta och vänta i åtta timmar på SÖS. Dottern trodde de tyckte det var roligt att få något att "bita i" på vårdcentralen  - inte bara tråkiga urinvägsinfektioner.


När jag kom hem la jag mig på soffan och "stoppade en bok i örat". Jag valde en enkel och trevlig deckare - Elly Griffiths "Dolt i mörker" som handlade om människor som försvinner i gångar under marken. Väldigt behändigt med "en bok i örat" när ett öga inte längre går att öppna.


Nu blir jag liggande kvar tills livet återgår i normala gängor. Sen har jag min för andra gången uppskjutna födelsedagsresa med döttrarna att se fram emot.

söndag 5 november 2017

Vårt behov av tröst av Stig Dagerman


En samling av självbiografiska texter, noveller, dikter och artiklar.

En gästbloggares intryck


Dagerman själv
Dagerman tar upp sina egna och människans/mänsklighetens tillkortakommanden. Det är en mörk bild han ger. Han slits mellan hopp och förtvivlan. Hoppet att hans röst, att individens röst kan vara en motkraft till diktatoriska system och system som förment bygger på jämlikhetsprinciper. Det är förtvivlan som dominerar Dagermans tankar. Han söker hela tiden bekräftelse för vad han åstadkommer och tröst för sin förtvivlan. Det leder slutligen till hans egen undergång.

Novellerna
Jag tycker novellerna är svåra att tränga in i och tolka. Inte orden och meningarna som sådana. Ofta får jag för mig att det finns en betydelse bakom meningarna jag inte kan fånga: Exempel är ”I farmors hus” och ”Tusen år hos Gud”.

”Att döda ett barn” tycks mig lättare; lite som en psykologisk thriller, hemsk och så slutgiltig. Den visar också Dagermans förmåga att skriva långa meningar. Mer kuriosa kanske, men ändå imponerande.
Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

Dikterna
Dagermans dikter hoppade jag över

Artiklarna
Dagermans artiklar är mästerliga och väldigt ”aktuella” – jag har visserligen inte läst alla. Att de är aktuella beror kanske på att konflikter i alla tider är en brygd av samma ingredienser: skapa och underblåsa motsättningar, ”fruktan och rädsla” och ”söndra och härska”.


Det som skrivs i ”Min synpunkt på anarkismen” om situationen i Katalonien och Spanien under slutet av 1930-talet skulle kanske, åtminstone delvis, kunna gälla även idag. 

Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet och den fortsatta utvecklingen under 2017 är ett annat exempel på, tycker jag, hur motsättningar ges näring för att ge fördelar åt en grupp i det amerikanska samhället. Eller är syftet att samtidigt försvaga USA och indirekt stärka Putins Ryssland.

Vårt behov av tröst är en bok att återvända till.

Skor

Klas Östergren beskriver i "I en skog av sumak" hur en ung amerikan kommer inhalkande i en skolklass i ett par brogues. Eftersom jag inte hade en aning om vad brogues var, fick jag googla och upptäckte till min förvåning att skor inte bara är skor.

Jag kände naturligtvis till att det finns sandaler, gympaskor, loafers och vanliga snörskor men att skor (som för mig är just skor) skiljer sig åt i små detaljer, har olika namn och används vid olika tillfällen tillsammans med olika typer av kläder var en förborgad hemlighet. Jag börjar tro att skor är en klassmarkör eller i alla fall var. Nej, skor visar nog, än i dag, vilken grupp man vill tillhöra.

Det som är viktigt för mig  - pris och passform - måste man helt bortse ifrån om man ska kunna glida in i ett sällskap och direkt väcka uppmärksamhet och beundran. Man signalerar olika saker beroende om man har på sig:

Brogues


Halvbrouges (inget w)


Oxfordskor (sluten snörning)


Derbyskor (öppen snörning)



Blücherskor (den del som håller snörningen är inte påsydd)



Det är, som jag alltid har tyckt, förvånande vilka "nyttigheter" man kan lära sig bara genom att läsa romaner.

lördag 4 november 2017

Sumak

Vi startade vår hemfärd från stugan lite abrupt men hade sinnesnärvaro nog att genast börja lyssna på en bok. Fastnade direkt. Sen satt vi tysta hela vägen helt absorberade av Klas Östergren som läste sin egen bok "I en skog av sumak".

När vi kom hem fortsatte jag att lyssna färdigt i stället för att läsa bokcirkelboken "Vårt behov av tröst" som maken kommer att gästblogga om. 


" I en skog av sumak" är en intressant bok med ett fantastiskt språk. Så mycket detaljer, nyanser och tidsmarkörer. Men vad handlade den om? Svårt att säga. Jag vet inte om jag fattade så mycket. Den beskrev hur det var att vara ung 1970, medan Vietnamkriget pågick för fullt och "alla" rullade och rökte joint varje dag.


En ung amerikan kom halkande in i en skola i sina brogues och ändrar det mesta i klassen. Klas Ö, som jag antar är berättarens alter ego, blir god vän med amerikanske Dan och hans syster. Han är ofta hemma hos dem i Bromma, i deras stora hus i kanten av en sumakskog - sumak som normalt växer på mycket sydligare breddgrader. Det händer en massa konstigheter och trots att jag inte tror att jag begrep ens häften, var det en mycket fängslande bok med ett enastående språk.

torsdag 2 november 2017

Ändrade planer

Så här såg det ut när jag drog upp rullgardinen i morse.


Annat var det i går. Då blåste det, regnade och var urtrist.

Vi hade åkt till stugan för att lämna båten på vinterförvaring och stänga vattnet inför annalkande kyla. Sen skulle vi åka vidare - ingen idé att stanna kvar när vi ändå inte kunde vara utomhus.

Så rullade jag upp rullgardinen i mose och alla förutsättningar hade förändrats men vi körde vidare som planerat. Inte förrän allt var klappat och klart och vi satt i bilen med Stockholm inställt på GPSen insåg jag att vi förhastat oss. Vi borde tänkt om precis som vädret hade gjort.