Fynd?

Vi bor i en sommarstuga som är fullproppad från golv till tak. I år dessutom kompletterad med en utomhusgunga.Vi har allt - saknar bara äggkoppar och microvågsugn och någon micro kommer inte över tröskeln. Äggkoppar skulle däremot kunna vara bra att ha när man äter frukost.

För att komplettera köksutrustningen med små koppar gav vi oss ut på loppisrundor. Oj, vad mycket skräp det finns att köpa.

Jag är mycket effektiv på loppisar - går in, tittar runt och är klar. Mitt sällskap däremot känner på varje grej, tittar noggrant och blir aldrig färdig. Men så gör hon också ett och annat fynd - hittade t.ex en slipmaskin!

På min fjärde loppistur hittade jag vad jag sökte - fyra äggkoppar. Tyvärr "föll de inte på läppen" när jag visade upp dom hemma. Kommentaren blev "Det finns ju så många fina äggkoppar!" Men påsklöparen fick fem poäng av fem möjliga.

Sen hade jag inte heller tänkt på vilken storlek dagens standardägg har. Äggen vi hade hemma var på tok för små för de nya kopparna.

Men "bättre brödlös än rådlös" tänkte jag och vände koppen upp och ned.

Borrelia - igen!

Så var det dags igen. En liten röd fläck på benet växte sig större och större och efter några dar gick den inte länge att ignorera. Jag fick vackert inse att jag återigen fått borrelia - vet inte för vilken gång i ordningen.

Ringde till vårdcentralen och fick tid inom några timmar. Enkelt och behändigt. Sen var det bara att åka till apoteket och hämta ut tabletter och dela upp dagen i tre intervall. Jag ska inte äta mat senare än en timma före och inte heller tidigare än två timmar efter det att jag knaprat i mig en dos. Uppdaterade min telefon och är fullt förvissad om att jag ska klara det utan alltför stora tidsöverskridanden.

Den här gången hade jag fått två röda märken. Förutom på låret hade jag också ett märke på tån - ett märke som hade en lätt blå ton. Detta var en lite allvarligare form av borrelia men även den ska "oskadiggöras" med penicillinet jag fått.

Medan jag var på vårdcentralen var några av familjens yngre pojkar på simskola och kom hem med flera simmärken. Det verkar som det hela tiden tillkommer nya simmärken så de kan nog gå i simskolans märkesgrupp i flera år till.

"Vår" simskola fungerar toppenbra. Pojkarna jobbar och jobbar och klarar nu att simma riktigt långt. "Det här är den bästa simskola jag gått på och då har jag ändå gått på jättemånga" sa en av dem när han fått kläm på hur man håller sig flytande. Det får man nog betrakta som ett toppenbetyg.

I söndags var det avslutning. Det firade vi med glass vid "Rosa kiosken".

Den långa vägen hem

När jag läst omdömen som "Det är en njutning att läsa Louise Pennys böcker", "Fullkomligt lysande blandning av klassisk deckargåta och djuplodande psykologi" och "En fullständigt makalös deckarserie som inte liknar något annat" förstod jag att också jag måste lära känna kommissarie Ganache. Sällan har jag blivit så besviken.

"Den långa vägen hem" är Louise Pennys tionde bok i serien om kommissarie Ganache men den första jag lyssnat på. Det är möjligt att jag skulle gillat boken bättre om jag hade lärt känna personerna "i rätt ordning", om jag känt till deras tidigare liv och de trauman de varit med om - men jag är tveksam.

Kommissarie Ganache har slutat jobba efter att ha upplevt något hemskt (i en tidigare bok). Han bor nu i en liten by i Kanada och lever ett enformigt liv när hans granne berättar att hennes man inte hört av sig som han lovat. Tillsammans börja de söka efter honom. De involverar flera personer i sökandet och reser runt i Kanada för att spåra upp honom.

En fullkomligt bisarr och orealistisk historia som inte ens är spännande utan bara seg och långtråkig. Intrigen är så otroligt långsökt så man häpnar. Tillvägagångssättet är udda och oväntat men otroligt knäppt. Polisen tolkar och tolkar om - allt är en enda orealistisk röra i denna på tok för långa och ordflödiga bok.

När jag äntligen, efter 14 timmar, lyssnat klart boken läste jag fler recensioner. Men trots alla obegripligt positiva omdömen håller jag fast vid mitt och säger "Nej tack, ingen mer Ganache för min del"

Platsbrist

Den här sommaren bjuder, som de flesta somrar här, på regn, blåst och en och annan solstråle. Vi har kunnat sitta ute och äta några gånger men mestadels har vi tyvärr fått hålla till inomhus. På östsidan av landet Sverige är det som vanligt varmare, soligare och mindre blåsigt.

Men nu är det som det är och vi bor där vi bor. Man får, så att säga, rätta mun efter matsäck. Och apropå matsäck så ska vi nog ändå, någon gång under sommaren,  kunna åka på utflykt, slå oss ned på ett vackert ställe, plocka upp den medhavda matsäck och njuta av hembakta bullar.

En regnig dag började jag därför baka. Slängde ihop si så då där ett 40-tal bullar som både såg läckra ut och smakade bra. Bullarna bakades, som sagt, med tanke på framtida utflykter och merparten skulle därför frysas in. Frågan var - var? Vår minimala frys var redan full.

Men bättre platslös än rådlös - tänkte jag - och gick ned till lilla boden och röjde. Sen fanns det plats för en liten frys och därmed också fler bullbak. På direkten gav vi oss iväg till det stora varuhuset för att utöka våra infrysningskapaciter. Men tyvärr - alla småfrysar var sålda.

Då visade vi än en gång handlingskraft. Åkte till en annan stad.

Nu kan jag på allvar börja baka och vi kan dessutom bygga upp ett litet förråd av andra gosaker.

Sysslolös men inte idélös

I mitten av juni tog jag tåget till Göteborg för att vara med när gymnasieklassen firade 55-års jubileum. Passade också på att stanna kvar och följa med på barnbarnets skolavslutning. Sen var det ingen idé att åka tillbaka för sommarlovet var bara en dag bort. Men vad skulle jag göra denna "tomma" dag?

Funderade hit och dit men så kom jag på det! Vad kunde passa bättre på en helledig dag i Göteborg än att åka till Botaniska.

Det finns flera stora, fina parker i Göteborg. Störst är Slottsskogen, centralast är Trädgårdföreningen (Tädår'n kallad) men finaste är Botaniska trädgården som tyvärr ligger lite "vid sidan om".

I perfekt väder gav jag mig iväg med buss och spårvagn till trädgårdarnas trädgård och stannade där en hela dag och njöt av allt vackert.

Ädel konst

Sommarstugeliv utan barn är stillsamt. Vi jobbar med små projekt och tar det lugnt.

Med viss assistans har jag dock lyckats rensa de igenvuxna landen till acceptabel nivå. Tyvärr kommer det inte att bli några stora skördar i år heller. Men mina odlingar ger en känsla av att vi är självförsörjande (en skön, grön känsla) även om vi inte ens kommer upp till en självförsörjningsgrad på en procent. I år verkar inte heller tomaterna ge särskilt stora skördar trots att jag varje morgon går ner för trappen, öppnar dörren till växthuset och ger dem en skvätt kärlek i form av vatten.

Maken har haft fullt upp med att få ordning utomhus men har dessutom hunnit måla huset - den sida som fått nya fönster. Jag bidrog i måleriet med ett litet staket (ska bli avgränsning för Freja - svärdotterns hund).`

På motionsfronten har jag dock nått oanade höjder eller ska jag säga längder - cyklar så gott som dagligen 10 minuter på min motionscykel. Under mina cykelturer, inne i lilla förrådet, lyssnar jag på "Sommar". 

Resten av tiden gör jag som Gudrun Persson säger i sitt sommarprogram "Övar mig i den ädla konsten att göra ingenting".

Även maken övar