Brott och straff

I höstas sa dottern: "Jag tycker du ska 'kultivera' mig". En rolig uppgift som jag tog mig an genom att ge henne en biljett till "Brott och straff" i julklapp.

Dostojevskijs roman från 1800-talet måste väl vara "kultur de la kultur". Borde sitta som ett smäck om man vill öka sin kulturella status. Skulle dessutom passa mig, som inte har läst något av D.

Fastän Dramatens uppsättning av pjäsen hade fått idel goda omdömen anade jag att att jag inte kunde gå dit helt nollställd. Bestämde mig därför för att "stoppa boken i örat". Började med långa versioner på 30 timmar med övergick snabbt till kortversion på sex.

När teaterkvällen kom hade dottern blivit sjuk och en helt oförberedd make fick ställa upp. Jag gav honom en kort sammanfattning av boken innan vi gav oss iväg men anade ändå att det här skulle nog "inte falla på läppen". Själv såg jag fram emot att få ta del av de samvetskval och den ångest huvudpersonen Raskolnikov skulle genomlida efter att han mördat en pantlånerska.

Men vad fick vi se? Jo, en gapig och rörig pjäs som det var omöjligt att hänga med i om man inte läst boken (och knappt ens då). En föreställning som inte alls handlade om ånger eller övermänniskor utan mest om bråk mellan olika personer.

Hur man i DN kan beskriva detta som "Befriande egensinnigt" förstår jag inte. Jag kan inte heller tolka vad recensenten menar när hon skriver "Det blir en hypnotiserad visuell och rytmiskt svängande uppsättning där de konstnärliga uttrycken lyfter och omfamnar varandra".

Mitt omdöme är besvikelse - gäller både pjäs och recension. Vem har dom tänkt ska se och njuta av "Brott och straff" och vem ska fatta vad recensenten menar? Vänder man sig till "elit de la elit" eller vill man ge vissa krafter i samhället vatten på sin kvarn när de vill minska kulturbidragen?

Själv kom jag på den ljusa idéen att man bör  ha dubbla recensioner i varje tidning - en av en person med kulturell utbildning och bakgrund (för eliten) och en skriven av en helt vanlig människa som tycker om att läsa och se på TV men inte tillhör "eliten" - kanske en socionom.