Nina Bouraoui

På rekommendation av en kamrat, valde Bok5an att under mars månad läsa Nina Bouraouis bok "Sorgen har ett minne". Den var så olik februaris bok "Stora små lögner", som man kan tänka sig. I början kändes "sorgeboken" svår med sina långa invecklade meningar men ju mer jag läste desto bättre tyckte jag om den.

Boken är en lång kärleksförklaring till en döede far. Så vackert skriven.

Nina B är fransyska och bor i Paris. Hon har en algerisk pappa och en fransk mamma och  är delvis uppvuxen i Algeriet. Jag kände inte alls till henne, trots att hon medverkat i Babel, så jag googlade på hennes namn och hittade en artikel i tidningen Vi-läser. Så här beskriver Vi-tidningen hennes sätt att skriva: "Att läsa Nina Bouraoui är som att stiga ned i en flod, och låta sig föras med av vågorna i ett ständigt, rytmiskt svall".

Nina Bs pappa är döende i cancer. Hon har svårt att förlika sig med att hennes vackra, starka och intelligenta far inte längre finns kvar. Nu ligger han sjuk, i väntan på döden. "Döden håller sig dold innan den för sina får mot sin äng".

Boken handlar om hennes far och den relation de har men också om andra kärleksrelationer hon sjäv haft. Nina B beundrar sin far men har respekt för honom och är rädd för vad hans död ska innebära för familjen - han har ju varit dess överhuvud. När Nina B under uppväxten längtat efter sin frånvarande far och varit rädd att förlora honom har pappan alltid sagt "jag har ju bara er trots allt" - en mening som Nina inte vågar tolka. Kanske längtar han innerst inne tillbaka till sitt gamla hemland Algeriet.

"Sorgen har ett minne" handlar om författarens tankar inför döden men är delvis också en lovsång till livet. "Jag älskar livet över allt annat. När jag säger Livet (Klicka för att höra Céline Dion sjunga en sång med text av NB) tänker jag mig det i sin helhet, där finns kärleken, vänskapen, åtrån, tillbedjan, lättjan, kontemplation, men i detta liv som jag älskar så högt finns också havet, träden, saven, blommornas berusande doft...."

Vi tyckte alla fem att "Sorgen har ett minne" var mycket vacker. En homage till en döende far. När vi diskuterade boken träffades vi på Urban Deli där vi åt  pensionärslunch. UD visade sig vara ett utmärkt ställe för bokdisskusion - lugnt och stilla. Vi fick sitta i ett hörn och prata om fransk barnuppfostran samtidigt som vi tuggade i oss en riktigt god korvtallrik.

Halland - ännu en gång

Jag tror Christoffer Carlsson är min favorit när det gäller deckarförfattare. Hans serie om Halland är suverän.

Huvudpersonen (berättaren) i boken "En liten droppe blod" har efter skilsmässa och diverse trassel flyttat tillbaka till sin barndomsby i Halland. En kväll ringer en författarkollega (Johan Oscarsson) till honom men samtalet blir inte besvarat. Nästa morgon hittas Oscarsson död inte långt därifrån. Vad skulle han berätta? Är det mord eller självmord?

Oscarsson hade, innan han ringde, besökt en annan författarkollega (Ingrid Klinga) för att få underlag till en biografi om henne. När man efteråt tittar efter hur långt Oscarsson åkt finns det en sträcka på 11 mil som saknar förklaring. Var har han varit? Vem har han besökt?

Sen förflyttas handlingen till Uppsala.

Under 50-talet, när det s.k. kalla kriget pågick, bytte hemliga militära uppgifter ägare där. Spännande läsning där man inte vet vem som spioner på vem och vilka de jobbar för.

Bokens titel "En liten droppe blod" är hämtad från Goethes bok Faust, där Faust undertecknar ett kontrakt med djävulen på detta sätt. Frågan är hur långt man är beredd att gå för att få sin innersta önskan uppfylld. 

Handlingen har flera dimensioner, både vad gäller tid och rum. En spännande bok där det inte går att gissa sig till hur allt ska sluta. Lite av en psykologisk thriller, välskriven och med fint språk. Mycket bra.

Okända gator och platser

Jag har nu bott i Stockholm i mer än tio år och tycker jag känner till stan hyfsat. Kan namnet på de större gatorna och hittar ganska bra i de centrala delarna men det finns så mycket mer att upptäcka. Det kan man göra på olika sätt t.ex genom att åka med samtliga busslinjer till olika förorter - ett projekt vi fick avbryta när pandemin bestämde vad som var tillåtet.

Nu har jag kommit på ett nytt sätt att lära mig lite mer. Varje morgon ägnar jag en stund åt instagrammaren "readthestreets".

"Readthestreets" ger sig ut tidigt på morgonen. Han söker upp en gata, ett torg eller ett hus berättar kortfattat om stället och filmar en snutt. Sen önskar han oss en fin dag.

Dessa hälsningar är en trevlig början på dagen. Om jag senare befinner mig i närheten av en plats som "readthestreets" berättat om brukar jag kolla upp vad han sagt om stället.

I går t.ex. när jag skulle spela bridge i Portiken kom jag en halvtimma för tidig och passade då på att göra en repa runt Kungl.Mynt. som "readthestreet" nyligen pratat om. Sen fortsatte jag ned till Riddarfjärden och årets första utomhusglasstrut innan det var dags för bud och spel.

Bonnard 1.0

En klasskamrat på Birkagården har, så länge jag känt henne, pratat om konstnären Bonnard och hur bra hon tycker om hans konst. 

Så när vi under vår tågluff i Frankrike råkade passera Luxemburgpalatset när de visade Nabisgruppens (som Bonnard tillhörde) målningar passade vi på. Äntligen skulle vi få se något av Bonnard. Hela två Bonnardtavlor ingick! 

Men så plötsligt dök han upp på hemmaplan och det blev Bonnard för hela slanten. Samtidigt som Nationalmuseum har en stor utställning hade filmen "Bonnard - konst och kärlek" premiär. Vi måste fixa båda.

Började med den trevliga kärleksfilmen som huvudsakligen utspelar sig väster om Paris i det sommarhus Pierre och hans stora kärlek Marthe hyrde. Dit kommer Monet roende från sitt ställe i Giverny för att hälsa på och äta lunch. De kommer med korgar fulla med vin och mat som de dukar upp i trädgården. Allt är så perfekt men ett liv som konstnär i Paris är fullt med frestelser och inte alltid så lätt. En härlig film som jag är glad att jag tittade på.

Nu gäller det att hitta en lucka i den fullspäckade pensionärskalendern för Bonnard 2.0 - ett museibesök!

På hemväg från biografen Grand passerade vi Afolf Fredriks kyrka och passade då på att titta på en av Stockholms äldre byggnader - Adolf Fredriks församlings äldsta skolhus från 1707. Jag har passerat huset många gånger men aldrig sett eller tänkt på det förrän nu när vi på vår kurs om Weimartiden  pratar om olika stilar och jämför Stockholm med Berlin - men det har ju egentligen inget med Bonnard att göra.

London

Innan vi gav oss iväg på vår tågluff i England lånade jag hem en massa böcker för att "känna in" landet. En av böckerna - "Ta tåget till litteraturens England" - blev vår reseguide och fick följa med på resan. En annan, "London", försvann oläst under sängen.

När vi kommit tillbaka hem samlade jag ihop alla böckerna och lämnade tillbaka dom på biblan. Någon vecka senare fick jag en påminnelse att en bok inte var tillbakalämnad men eftersom jag hade återlämnat samtliga var det nog bara så att jag glömt avregistrera en - trodde både bibliotekarien och jag. Saken fick bero.

Men vad hittade jag under sängen när det grovstädades? Jo, Virginia Woolfs lilla behändiga bok "London" och vilken trevlig bok det var.

"London" innehåller sex små essäer om stan skrivna i mars, april 1931. Virginia Woolf vänder sig till sina läsare och berättar för oss om sitt London på ett medryckande och trevligt sätt. Hon skriver om

• Londons hamn
• Oxford Street
• Berömda mäns hus
• Kyrkor och katedraler
• Underhuset och
• Porträtterar en londonbo.

Jag är så tilltalad av Virginia Ws sätt att skriva men nu är boken, sent om sider, utläst och för mig är det dags att gå till biblan och förklara vilken fadäs jag gjort.

Perfekt passform

"Det är en fröjd att se alla dessa män i fotsida ämbetsdräkter med perfekt passform. Den djupt rubinröda färgen, inspirerade av renässansmålningar. Den strikt sotsvarta. Det rent vita och välpressade. De rikt utsirade korsen som hänger om deras halsar. Till och med deras glasögon har en viss ”flair”, hur enkla de än må te sig". Så här fint prisar Susanne Ljung de kläder som prästerna bär i filmen Konklaven som jag "tittade i kapp" häromdagen på Viktoria.

Hade jag inte läst krönikan i DN innan jag såg filmen, skulle jag bara koncentrerat mig på de intriger som ägde rum inför valet av ny påve. Nu tittade jag också på kläderna och det gav ytterligare en dimension till filmen. Jag gillade Konklaven - tyckte den var intressant och annorlunda.

När filmen var slut tog min kamrat och jag hissen upp till Himlen och åt något som var himla gått - helt utan tuggmotstånd. Ett mycket lämpligt lunchställe efter att ha sett en "religiös" film.

En tysk mans historia

För ett par veckor sedan åt dottern o jag vietnamesisk middag och fortsatte sen till stadsteatern för att se en dansföreställning. Det var så gott och trevligt så jag bestämde mig för att göra samma sak en gång till. Först middag på samma ställe, sen vidare till samma stadsteater men där väntade en annan föreställning.

Vi skulle titta på en pjäs som passar två "Weimarstudenter"  nämligen "En tysk mans historia".

Vi hade fått tips om föreställningen av en kurskamrat. Hade tur och fick platser på en av de sista föreställningarna.

Pjäsen bygger på en bok med samma namn, skriven av Sebastian Haffner (Reimund Pretzel). Boken gavs ut postumt år 2000 och skildrar hur nazismen växer fram i Tyskland - hur denna ideologi får allt större makt över människorna och hur svårt det är att stå emot. Om man säger till en pensionerad domare (Haffners pappa) att han måste gå med i partiet för att få behålla sin pension, är det inte lätt att stå emot - man måste ju ha något att leva av.

Nazismen påverkade så gott som alla delar av samhället.  Människors liv påverkas såväl yrkesmässigt, känslomässigt som socialt. Det går inte att värja sig. Till slut lämnar Haffner Tyskland.

I stadsteaterns föreställning gestaltas Haffner av slådespelaren Gerhard Hoberstorfer på ett suveränt sätt. Han var så bra. Att kunna agera ensam på en scen i en och en halv timma och gestalta en utsatt person på det sätt Hoberstorfer gjorde är enastående.

Pjäsen gav förståelse för hur svårt det är att stå emot en ond överheten som har all makt att driva igenom sin vilja.

"Å jämmer"...

 ... säger man med jämna mellanrum i februari månads bokcirkelbok, "Stora små lögner", av Liane Moriatry och "Å jämmer" var det jag också kände när jag började läsa boken.

Maken till pratig och tramsig bok är svårt att hitta. Förstod inte hur jag skulle orka läsa 400 sidor i en bok som denna. Till råga på allt var det otroligt många människor att hålla reda på.

När jag skulle låna "Stora små lögner" stod boken och väntade på mig - var bara att ta med hem (ingen väntetid) och jag insåg direkt att det här inte var "my cup of tea" men ville inte heller komma till nästa cirkelträff utan att ha plöjt igen den. Bestämde mig därför för att lyssna i 16 timmar istället för att läsa 400 sidor. Funderar på om man kan dra slutsatsen att böcker som finns att låna utan väntetid är böcker man bör undvika (klassiker undantagna).

Är man med i en bokcirkel tycker jag man ska läsa de böcker man valt - lämnade min gamla cirkel när medlemmarna slutade läsa. Känner därför ett inre tvång att läsa även när vi har valt böcker jag inte gillar. Lyssna blev en bra kompromiss.

Stora små lögner handlar om livet i en förstad till Sidney. Allt kretsar kring skolan på den lilla halvön Pirriwee och de mammor, pappor och barn som hör till skolan. Det är mycket trassel med mobbning, ensamma mammor, män som slår dina fruar, svartsjuka, otrohet och skvaller. Dessa problem ältas sida upp och sida ned. Sällan har jag läst en så trist och förutsägbar bok som "Stora små lögner". Den får en svag etta på min fyragradiga skala. Förvånande nog tyckte mina kamrater den var intressant.

Vi träffades på ett litet kafé på Wollmar Yxkullsgatan när vi skulle prata om "Stora små lögner". Kaféet var nästan fullsatt men vi lyckades hitta ett litet rum där vi kunde sitta för oss själva och prata.

Weimarrepubliken

Jag har gått alla kurser som Birkagårdens folkhögskola erbjuder seniorer. Turligt nog har även Birkagårdens stiftelse ett visst utbud. I vår fördjupar vi (maken och jag) oss därför i historia.

Vår kurs behandlar de oroliga åren mellan 1919 och 1933 - de år Tyskland var republik och den ene rikskanslern avlöste den andre i rask takt. Perioden går under beteckningen Weimarrepubliken och infaller alltså mellan första och andra världskriget.

Vi har en dubbelföreläsning i veckan och för första gången, sen jag började på Birkagården, har vi hemläxa. Vi ska varje vecka läsa ett kapitel i boken "Weimartyskland - löfte och tragedi" av Eric D Weitz. Lättläst och intressant.

Det som fängslar med Weimarrepubliken är de många paralleller som kan dras  till vår egen tid. Det är bara att hoppas att "de som bestämmer" tar lärdom av historien så gamla misstag inte behöver upprepas.

Här om dagen plockade jag fram min historiebok från gymnasiet för att se vad man skrev om perioden för si så där 60 år sedan. Tyckte boken gav en överskådlig blid - kändes inte gammal alls.

För att ytterligare fördjupa mig har jag både lyssnat på Olle Larssons bok Weimarrepubliken - Tyskland mellan två världskrig - och...

... Erik Åsards bok "Hitlers väg till makten".

Jag har alltid gillat historia men när jag gick i skolan skulle jag aldrig kommit på tanken att läsa "extra" - nu tycker jag ämnet är så intressant att jag inte bara lyssnar på böcker utan också letar fram poddar med samma tema. Har till och med sett en teaterföreställning på stadstestern. Ibland blir man förvånad över sitt eget agerande.