Barnindoktrinering

En dag när jag var "passande mormor", satt lillkillen och jag och tittade på barnkanalen (?) på TV. Barnkanalen visar många olika program - ibland är de engagerande, ibland inte. Man kan sitta "bredvid" och delta, samtidigt som man kan läsa tidningen. Lite splittrat men fullt möjligt. Vid det här tillfället tittade vi på ett program som jag inte fann särskilt roande så min uppmärksamhet var inte på topp. När jag lyfte blicken hade det därför börjat ett nytt progam - en "reklamfilm"!

Det satt en flicka i rutan med en blankett framför sig. Hon skulle uppenbarligen bestämma sig för om hon ville läsa språk eller inte. Jag vet inte bakgrunden (missade som sagt introduktionen) men flickan verkade mycket tveksam till att läsa ett extra språk. Då ändrade inslaget karaktär och i en tecknad film målades hennes ljusa framtid upp om hon valde att läsa franska. Roligt och engagerande inslag som slutade med att flickan hade bestämt sig.

Om man visar filmer som denna för småttingar som sitter klistrade framför barnkanalen, kanske de i tidig ålder inser betydelsen av att läsa spårk och det faller sig naturligt för dem att välj franska (!) när de ska börja sjuan (?). En trevlig och bra form av indoktrinering!

Jag har försökt att leta reda på vad det var för film vi såg men inte lyckats hitta den. (Förmodligen har man gjort reklamfilmer även för tyska och spanska). Jag är inte heller helt säker på vilken kanal vi tittade på.

Rosor, rosor, rosor

Efter att ha läst "Axel" var det nödvändigt med något lättläst, spännande och engelskt. Därför slank"En dans på rosor" av Reginald Hill ned i väskan när jag lämnade biblioteket.

Oh, vilken trevlig deckare. Inget våld, inget blod, lite lagom med spänning och så det där härligt engelska. Man bor i sina vackra stenhus, dricker sitt te och verkar leva ett så behagligt liv - även om det oroväckande ofta dör människor på de underligaste vis i ens närhet.

Ett av de vackra husen i boken omgavs av en fantastisk trädgård - en rosenträdgård. Varje kapitel hade därför fått namn efter en ros (som jag uppfattade det) och en kort beskrivning av själva blomman. Ett kapitel hette Blessings (Tehybridros; Rikt blommande, tung doft, mycket motståndskraftig mot sjukdomar; härdig), ett annat Perfecta (Buskros: Snabbväxande, blossande röda blommor, tunga och med en tendens att brytas av i hård blåst, annars lång blomningstid, viss mottaglighet för svartfläcksjuka) och så vidare.

Det blev så intressant med alla rossorter som presenterades så efter ett tag blev jag tvungen att googla på rosor - kanske något att satsa på? Nej, jag insåg snabbt att det inte var något för mig - om de inte är långskaftade och jag kan njuta av dem i en vas på bordet, vill säga.

Vad är viktigast?

Maken var ute och promenerade, passerade en blomsteraffär, gick in och köpte jättefina blommor som han kom hem och uppvaktade mig med på bröllopsdagen!

Så, trevlig!

Visserligen var det inte vår bröllopsdag men eftersom den skulle komma förr eller senare tyckte han att det var lika bra att passa på - när han ändå passerade en blomsteraffär.

Det är ju tanken som räknas, så visst var det ett bra initiativ och nog blev jag överraskad och glad allt.

Två oflyt och ett flyt

I mitt uppdrag som "passande mormor" ingår (ibland) att följa med barnen till deras fiolspel. Första gången vi skulle åka till spelningen körde jag fel och kom för sent. Den GPS som finns i "barnens" bil är inte likadan som den vi har - jag fick inte igång den. Nu har jag lärt mig vägen - klarar hela resan utan elektroniskt stöd.

Vi packade i hyfsat god tid in oss i "min" bil - samma bil som jag, utan problem, hade kommit åkande med en timma tidigare Men nu vägrade den att starta. Helt död. Vi kunde inte ens få upp bagageutrymmet. Det blev därför ganska knöligt och tog lång tid att få fram fiolerna som vi stoppat in där. När vi förflyttat oss själva och alla instrument och noter till "grabbarnas" bil och gett oss i väg, hade vi blivit sena. Upp med telefonen (jag hade vid vår förra försening lagt in numret till "musikfröken"), för att meddela att vi var sena - men på gång. "Ni är inte sena" blev svaret. Då kom nästa överraskning. Klockan i "grabbarnas" bil gick tio minuter för fort!!

Jag fick lämna kvar "min" bil ute i Spånga och i stället åka hem i dotterns och grabbarnas bil för att leta reda på batteriladdare, åka tillbaka till Spånga och försöka få liv i batteriet.

Hade jag inte varit så otroligt duktig i höstas skulle det varit ett helt företag att leta reda på batteriladdaren i det "packade" förrådet. Men nu kunde jag bara öppna mitt eminenta Excelark och söka på "batteriladdare" (som råkade ligga först i förteckningen) skriva upp nummer och placering på lådan och kila ned i källaren. Redan efter en månad fick jag alltså njuta frukterna av min städinsats.

Lådnr	Innehåll	Placering
101	Modem, vhs, batteriladdare	Vänster, första stapeln, längst ned
102	Diabilder	Vänster, första stapeln, näst längst ned
103	Negativ; svartvita och färg	vänster, första stapeln, innevid väggen
104	CD, DVD	Vänster, första stapeln, inne vid väggen
105	Foton, ramade	Vänster, första stapeln, inne vid väggen
106	LÅ/CTH/Nygatan 10	Andra raden, tredje nedifrån
108	LP skivor	Första raden längst upp

Det bedrövligaste jag läst - boken om Axel

Vi hade bestämt oss för att låta  Bo Carpelans bok Axel, få representera Finland - i vår bokcirkel med tema nordisk litteratur. Vi läste lite om själva boken, innan vi bestämde oss, och kom fram till att det skulle bli en intressant och rolig läsupplevelse. Svenska Dagbladet beskriver Axel "som en av 1980-talets stora romaner".

Men jämmer och elände - det var det både att läsa boken och vad den handlade om. Jag tror det var den tråkigast bok jag någonsin läst. Jag läste cirka 200 sidor om Axel och den jämmerdal han levde i, sen hoppade jag över100 sidor, fortsatte att läsa, för att så bestämma mig för att det fick räcka. Jag avslutade med de sista tio sidorna - då dog han - Axel.

Bo Carpelan, en adlig finländsk författare, har skrivit boken Axel, som handlar om hans farfars bror. Axel var sjuklig redan från det han var liten. Han hade dåliga nerver och dåligt självförtroende men var mycket musikalisk. Han gjorde inte något under hela sitt liv - gifte sig inte, arbetade inte, sov inte. Boken innehåller Axels dagboksanteckningar och kommenterande text runt dessa. Jag blev imponerad av Axels dagboksanteckningar - ända till jag kom underfund med att även dessa var skrivna av Bo Carpelan. I mogen ålder börjar Axel skriva brev till Jean Sibelius och de blir goda vänner - Axels enda vän i livet. Axel hjälper Sibelius på olika sätt och förmodligen är det tack vare Axel som Sibelius når sina framgångar.

Det var bara en av oss cirkeldeltagare som hade orkat läsa ut boken men vi var alla överens om att det var en bok som kan gå under epitetet tråkig, visserligen välskriven men med ett tungt, gammaldags språk och ett ämne som författaren inte hade lyckats ge liv åt. Kanske skulle bokens enformiga, tråkiga upplägg återspegla Axels trista liv - om det var syfte kan man säga att han lyckades.

Det enda roliga med Axel var att vi alla cirkeldeltagare var helt överens - för första gången. Vi var helt eniga om att detta var den tråkigaste och enformigaste bok vi någonsin läst.

Grupptillhörighet

Ganska ofta kan man läsa om grupper s.k. undergroundgrupper, som med sin stil vill visa att de tillhör den ena eller andra sorten. I lördagens DN kunde man läsa om gruppen hipsters - ett begrepp som funnits ända sedan 40-talet. Medlemmarna uppfattar sig själva som lite "hippare" än gemene man och anser sig före alla andra ha en exklusiv kunskap om vad som är "inne". Gruppen består av "hyfsat unga med specialintressen - eller med svarta glasögonbågar".

Innan vi (mina Berlingruppare och jag) skulle se Bertold Brechts pjäs Galileis liv läste jag lite om författaren. Brecht gick ofta (alltid) klädd i någon slags arbetarskjorta, för att visa vilken grupp han tillhörde, men i hans fall var skjortor skräddarsydda och av finaste material. 

Jag tycker inte man, nödvändigtvis, behöver ha en viss klädstil för att man har vissa åsikter men i Brechts fall blev hans sätt att klä sig motsägesefullt. Han ville tillhöra en viss grupp (arbetare) men han ville ändå stå över gruppen genom att ha skjortor som var mer exklusiva än gruppens.

. 

Själv tillhör jag numera gruppen tanter. Denna grupp karaktäriseras bl.a. av foträta skor och pärlhalsband och här gör man ingen skillnad på om det är äkta pärlor eller oäkta.

Katharina Blums förlorade heder****

I mitten av 70-talet stod olika samhällsgrupp mot varandra och det politiskt klimat var mer spänt än det är idag (det är knappt man minns den här tiden längre). "Röda armé-fraktionen" var aktiv i Tyskland, jakten på dess medlemmar var hård och många var rädda. Detta läge utnyttjade vissa tidningar och deras journalistik överskred det etiskt acceptabla - värsta var Bild Zeitung. Ett sådant överskridande tog Heinrich Böll till utgångspunkt för storyn i Katharina Blums förlorade heder eller Hur våld kan uppstå och vad det kan leda till.

Jag tyckte Katharina Blums förlorade heder var en mycket bra film. Den visade vad "den lilla människan" har att sätta emot en skrupelfri tidningsjätte som tror sig fått vittring på ett scoop (jämför våra dagars "drev"). Den tidning som härjade värre än de flesta var alltså Bild Zeitung. I boken går Böll till angrepp på just denna tidning (kallad Tidningen (Zeitung)) och filmen avslutas med texten (inte ordagrant återgiven) "Alla likheter mellan Tidningen (Zeitung) och Bild Zeitung är inte tillfälliga utan oundvikliga".

Vi såg filmen på min Berlinkurs och då läraren inte kunde få tag i den med svensk text, översatte han hela filmen själ innan han visade den för oss - snacka om att lägga ned förberedelsetid.

Nya tider - ändrade rutiner

Jag har varit ute och rest - ända till Sundsvall. Jag åkte upp med tåg och tillbaka med flyg - en sträcka som jag åkt hur många gånger som helst.

För att hinna till min kurs lämnade jag Sundsvall ganska tidigt och fick skjuts till flygplatsen av min "gamla" arbetskamrat. På motorvägen till flygplatsen blev vi stoppade. Det var halt och en olycka hade inträffat. Det skulle inte ta så lång tid innan vägen kunde öppnas igen men när man har en tid att passa går 10 minuter mycket fort. Jag gjorde vad jag kunde genom att ringa till flyget och meddela om vårt påtvingade stopp.

Efter en stund kunde vi åka vidare. Jag hann i tid, checkade in, meddelade att det var jag som ringt, gick igenom kontrollen, fortsatte till utgången och satte mig att vänta - på min vanliga plats. Det kändes precis som förr i tiden - allt var sig likt. Efter en stund ropade man upp mitt namn och sa att jag omedlbart skulle gå till incheckningsdisken. "Man glömde stryka mig från listan med sena passagerare"; tänkte jag, lämnade kvar min ryggsäck och gick ned en trappa till incheckningsdisken. Där möttes jag av orden "Oj, oj, oj nu måste du skynda dig så du inte missar planet"!

Tiderna hade förändrats! Den utgång jag gått ut genom i alla år användes inte längre. Jag hade satt mig på fel ställe och höll på att missa planet - trots att jag kom i tid.

Perspektiv

Några goda vänner frågade om vi ville följa med till Berwaldhallen på Trettondagskonsert. Det lät ju trevligt - vi hängde på. Men ibland är det långt mellan beslut och handling. När vi väl kom oss för att gå in på nätet och boka platser kunde vi bara välja mellan platserna snett bakom scenen (men där fanns det å andra sidan många att välja bland).

Att sitta bakom scenen påverkade inte ljudet - vi hörde bra - men vad såg vi? Jo, när vi överhuvudtaget såg något (då hade vi lutat oss fram så mycket det gick) var det baksidan vi såg. Vi såg inte när sångarna kom in på scenen, vi såg inte hela orkestern och vi såg inte dirigenten. Men vi kunde se hur kameramännen jobbade, vi såg alla sladdar i taket och vi hörde bra!

Dagen efter vårt besök i Berwaldhallen sändes konserten på TV och då kunde vi slå oss ned i sköna soffan och se allt en gång till - den här gången från den rätta sidan!

Bostadsmarknaden

Dottern ska flytta. Eftersom vi har varit mycket involverade i detta projekt har vi fått viss insyn i hur dåligt bostadsmarknaden fungerar - i alla fall i Stockholm. Det är de starkas (=de vars ekonomi är stark) marknad.

Hyresrätter har omvandlats till bostadsätter, med mycket god förtjänst för de som bodde där när omvandlingen skedde.  Bostadsrätterna stiger mycket brant i pris (i de centralare delarna av stan) och "kostar skjortan". Unga med begränsad ekonomi får flytta runt i andrahandslägenheter i åratal. Nu har visserligen marknaden med andrahandslägenheter blivit större (lagändring) men hyrorna har å andra sidan blivit mycket högre.

Vad beror detta på? Det är ingen lättlöst problem och jag har naturligtvis inget svar men för att få lite mer förståelse för hur man resonerar har jag börjat följa Barbro Engmans blogg, läst lite olika inlägg och lyssnat på radioprogram som tar upp ämnet.

Det råder inte jämvikt mellan utbud (lediga lägenheter) och efterfrågan (de som vill ha någonstans att bo). Ibland säger man att om man inför marknadshyror skulle problemet var ur vägen. Det tror inte jag - jag tror det skulle leda till ännu större problem.

I dag hörde jag ett radioprogram om Londons bostadsmarknad och fick mina farhågor bekräftade. I London har man infört marknadshyror och resultatet är avskräckande. Det har blivit en uppdelad stad. I innerstaden bor ekonomer, jurister och it-folk, som kan ha månadshyror på 90.000 kronor. De som ska serva det fina folket kan ha upp till två timmars resväg - enkel resa - och får ofta bo i lägenheter med korttidskontakt. Många människor måste dela lägenhet för att kunna betala de höga hyrorna och har svårt att bilda familj. Nej, marknadshyror har inte löst några problem i London - varför skulle de då göra det här?

Vågar du stå för dina åsikter?

I min (Berlin)kurs om tysk kultur - i betydelsen kultur skapad eller utövad i tysktalande länder - ingår ocså att titta på film, gå på teater och konserter.

Före jul var vi på Folkoperan och såg Mozarts Trollflöjten. Vi skulle också ha sett Bertold Brechts pjäs Galileis liv på Stadsteatern men den blev inställd eftersom skådespelarna blivit sjuka.Vi har sett Katharina Blums förlorade heder (efter en bok av Heinrich Böll), Maria Brauns äktenskap (regisserad av Reiner Werner Fassbinder) och ytterligare en film av Roberto Rossellini om hur det var att leva i efterkrigstidens Tyskland. Och jag häpnar över hur lite jag kan om tyskt kultur - så få filmer jag har sett och så lite böcker jag har läst men nu står i alla fall Boktjuven (av den Australiske (?) författaren Zusak) på schemat.

I veckan hade skådisarna kryat på sig och vi kunde se pjäsen om Gallileo Galilei. Den handlade om de kval Galilei genomlevde när han fått klart för sig att jorden inte är universums medelpunkt - skulle han förneka vad han kommit fram till eller skulle han stå fast vid sina upptäckter, bli torterad och bränd på bål? Han valde förnekelse - Brecht valde att lämna Tyskland.

Esse non videri

"Vara, inte bara synas vara" är det valspråk Marcus Wallenberg antog när han han blev serafimerriddare. Valspråket är inte "Vara, men inte synas", som man ibland kan höra.

Hur kan jag känna till detta? Jo, när jag sist var på biblioteket skyltade man med Gunnar Wetterbergs nya bok "Wallenberg; Ett familjeimperium" och då råkade den slinka med bland mina låneböcker. När jag kom hem började jag genast läsa en 300 sidor lång bok om Sveriges största finansfamilj!!! Jag är själv lite förvånad över mitt agerande men icke desto mindre tyckte jag den var mycket intressant. Ett stycke svensk nutidshistoria.

Födelsedagspresenten räckte till en helkväll

Vi (maken och jag) får ofta bra födelsedagspresenter och julklappar, som vi har glädje av under lång tid. Dessutom är vi båda inkluderade - utmärkt system. I söndags kvitterade vi ut yngsta dotterns födelsedagspresent (2013) till sin far - den räckte hela kvällen.

Vi började med middag på den gamla, kända söderkrogen Pelikan på Blekingegatan - urläcker lokal och god mat - husmanskost är deras signum. Utanför dörren fanns en skylt med texten White Guide 2013. Jag frågade vår servitris vad skylten betydde och fick till svar att de hade fått en utmärkelse i fjol men det var inte så mycket att bry sig om. Hon hade jobbat där i 24 år och man serverade alltid samma goda mat - oavsett om man fick pris eller inte.

Efter middagen gick vi vidare till biografen Victoria på Götgatan och titade på Philomena, som bygger på Martin Sixsmiths bok "The lost child of Philomena Lee". En rolig och tankeväckande film om hur man bestraffade, lurade och ljög för unga flickor som fick barn innan de gift sig. Bra film men en förskräcklig historia - man drev handel med barn. Sålde barnen och ljög för mammorna. Kyrkan och klosterlivet beskrivs inte från dess bästa sida, precis. Man får hoppas att detta kloster var ett undantag - för det kan väl ändå inte vara så att präster och nunnor i grunden är onda människor?

Pilgrimsvandring igen?

Folk klagar och klagar över vädret - ingen snö, alldeles för mörkt. I själva verket är det precis motsatt förhållande som råder (tycker jag). Det är ett alldeles fantastiskt vinterväder i år - ingen halka, varmt och skönt och mycket fukt i luften - bra för hyn.

I dag tog vi en jättefin solskenspromenad runt Mörtviken och Vinterviken till Aspudden. Det var hur härligt som helst. Jag fick associsationer till min pilgrimsvandring - det var lika mycket folk ute och gick och vädret påminde också om hur det var i nordöstra Spanien i oktober månad för några år sedan.

Observera kanotisten till höger om ön.

Om vi hade bott i nordöstra USA skulle vi ha haft 30 grader kallt - motsvarar 50 grader eftersom det blåser! Vilket är bäst???

Vem är bussarna till förr?

Vi åker alltid (om vi inte har promenadskorna på) buss sista biten hem till lägenheten. Resan tar max tio minuter men ibland tror jag chaufförerna försöker klara den på halva tiden. De kör som tosingar - gasen i botten, rundar kurvorna på två hjul (känns det som), tvärbromsar och stannar med ett kraftigt ryck. Sen full rulle igen. Ibland hinner passagerarna inte ens gå av vid rätt hållplats. Bussresorna är, med andra ord, inte särskilt behagliga.

Sist vi åkte var det en äldre tant med på bussen. Hon hade en stor kasse i ena handen och en fin "Dramaten" i den andra - det blev inte helt lätt för henne när hon skulle gå av. Hon skyndade sig allt vad hon kunde och ropade till chauffören att inte köra. Hennes fina dramaten välte på sidann, så hon fick släpa den efter sig (hon ansåg sig nog inte ha tid att resa upp den). Eftersom kärran drogs på sidan ramplade innehållet ut - ett paket rullade ut på gatan för att sedan hamna under bussen. Den stackars damen hade ingen chans att plocka upp paketet så länge bussen stod kvar och när bussen hade kört skulle hon inte längre ha något paket.

I detta prekära läge ryckte maken, som en sann hjälte, in och redde upp situationen. Men grejen är den att passagerare (i alla åldrar) måste kunna åka med de kommunala bussarna på ett tryggt och behagligt sätt. Det är inte alltid som det finns en hjälte ombord.

Släktband

Innan vi gav oss ut i nyårsnatten krånglde jag till allt genom att byta om från paljetter till tjocktröja. Först i går tog jag en biltur till "förorten" för att hämtade hem glittret - under färden lyssnade jag på "Släktband" på P1 - ett program om en nybyggarkvinnas liv i Norrlands inland.

Det inre av Norrland var sameland ända tills svenska staten ville att området skulle koloniseras och började lockade dit folk. Det ledde naturligtvis till konflikter mellan de två grupperna då bara den ena gruppen fick del av previlegier (flytthjälp).

Ett stycke svensk nutidshistoria - som nästan blivit bortglömd - skildras i programmet släktband. Jag gillar att man berättar om det tuffa, tunga nybyggsrlivet utifrån ett kvinnoperspektiv. Selma Grundströms, programets huvudperson, strävsamma liv innehöll många sorger, vid sidan om alla hennes andra svårigheter, men hon fick också uppleva glädjen att se din yngsta dotter växa upp. När hennes dotter var 18 år började hon skriva dagbok. Hon skrev en rad varje dag, inte mer, inte mindre - och det var inga sorgliga noteringar. Tack vare mitt krånglande med kläder på nyårsafton fick jag lyssna till detta utomordentligt intressanta program.

Julklapp

Som trogen kund fick jag en julklapp av min leverantör - ett presentkort på 200 kr.

Jag skyndade mig iväg för att få julklappen (först till kvarn..), åkte hem och gick in på nätet för att beställa matvaror för 200 kr. Det räckte till en liten ostbricka (99:-) och två paket varmrökt lax (95:-).

När jag skulle betala kostade kalaset över 300 kr!! Hur var det möjligt? Jo, jag skulle betala både expeditionsavgift och leveransavgift. Snopet! Först kände jag mig lite lurad men sen insåg jag att jag trots allt hade fått något gott att ställa på julbordet även om det inte blev så mycket som jag trott.