GW är alltid GW

När jag läst ut Pinocchios näsa bestämde jag mig för att inte läsa fler böcker av Leif GW Person - jag var nöjd. Jag tyckte böckerna blivit för ordrika och innehöll för många upprepningar. Men när hans senaste bok "Bombmannen och hans kvinna" gavs ut, var det jag som direkt loggade in på bibliotekets hemsida och ställde mig i kö - så mycket för det beslutet. Och säga vad man vill men nog kan GW skriva både underhållande och trevligt.

I "Bombmannen och hans kvinna" får kvinnorna ta plats - den otrevlige men rolige Bäckström verkar ha gått i pension. Boken är spännande och realistisk - sprängdåd sker numera allt för ofta och mullvadar förekommer nog också. Det var intressant att läsa om hur Säpo arbetar när de spanar på personer de fått tips om - ett tidsödande och personalkrävande jobb. Allt utom det oväntade slutet kändes realistiskt. Jag gillar GWs sätt att skriva och är speciellt förtjust i att han låter läsarna få reda på vad romanens personer tänker - de säger en sak men tänker något helt annat. Nu, när jag läst "Bombmannen och hans kvinna" har jag ändrat uppfattning och kommer säkert att ställa mig på kö om något år igen.

När jag hade läst ut boken och skulle ägna mig åt mitt andra stora nöje - titta på TV - visade SVT första delen i ett tvåtimmarsprogram om ingen mindre än denne Leif GW Persson. Programmet bygger till stor del på hans självbiografiska bok "Gustavs grabb", som jag tyckte var toppenbra. Undrar om det finns andra levande personer som fått så mycket utrymme i TV i eget program.

Julskinkan

Än kan vi njuta av årets skinka - men nu som pålägg på pizzan.

Julklapp

I år när den snälla tomten kom till oss hade han med sig en stor säck full med paket. I ett av paketen fanns en gunghäst, som sonen  gjort till sin lille kille.

När lilleman fick frågan om vem som gjort den fina hästen blev svaret. "Den har farmor gjort." Roligt tycker jag, som knappt kan hålla i en såg.

Enkel jul

I år har vi haft otroligt enkla julförberedelser. Julklapparna köpta i god tid och mycket begränsade till antal och omfattning. Juldekorationerna har inskränkt sig till adventsstakar och fina blommor. Baket misslyckat. I övrigt är det mesta inhandlat  i god tid - i den stora livsmedelskedjan. Egen lägenhet till sonen och hans familj så vi har inte ens behövt plocka fram gästsängarna. Här är det inte fråga om julstress utan en riktigt lugn pensionärsjul med många små barn.

Nu väntar och hoppas vi att jultomten, trots våra begränsade förberedelser, ska hitta till vår lägenhet frampå kvällskvisten.

Årets fyra blev nummer ett

Jag lyckades faktiskt klämma in fyra julmarknader i år. Den fjärde var den bästa.

På Groens Malmgård ordnas julmarknad under flera dagar, även vardagar. Ganska bra att kunna gå mitt i veckan - vi valde en fredag. Det var ganska få besökare där så vi behövde inte armbåga oss fram.

Det brann välkomnande marschaller utanför den öppna porten. Väl inne på gården ledde en julgransdekorerad gång upp till huset - granarna kunde de som ville köpa med sig hem. Själv klarar jag mig utan gran - fick nog av granar under alla år i Norrland.

Inne i själva gården hade man avsatt ett rum för försäljning. Ett rum med ovanligt fina saker, mycket från Afrika. Köpte faktiskt en julklapp. Sen kunde man gå en trappa upp, ta sig en kopp kaffe och äta årets första skinksmörgås.

Sara

Bokcirkelns sista bok på temat biografier blev ännu en tjock och i dubbel bemärkelse tung bok. Vi hade lyckats välja ytterligare en bok skriven av en (kvinnlig) professor, som inte kan konsten att begränsa sig. Den här gången läste vi Birgitta Holms bok om Sara Lindman; "Sara - i liv och text".

Birgitta Hs bok var betydligt bättre skriven än Yvonne Hirdmans. Den hade ett bättre och enklare språk men var otroligt lång. Egentligen ska man (som en av cirkeldeltagarna sa) ha denna bok bredvid sig när man läser Sara Lidman och använda den som referenslitteratur. Jag, som knappt läst något av Sara Lidman, tyckte inte den var jättebra och att sträckläsa den (för att bli klar i tid) var inte lyckat.

Boken förde dock det goda med sig att jag blev intresserad av Sara Lidman. Hon var en i alla bemärkelser engagerad person. Intensiv. Orädd. Duktig. Ja, beundransvärd. Vår nästa bokcirkelbok är hennes första bok i Jernbanesviten. Det ska bli riktigt roligt att läsa "Din tjänare hör".

Sara Lidman kommer från Missenträsk i Västerbottens inland. Hon fick, liksom många i Norrland, tbc och blev inlagd på sanatorium. De upprepade sanatorievistelserna tror jag hade stor betydelse för hennes liv. På sanatoriet fanns det bibliotek och där fanns det kamrater som också var hänvisade till att läsa. Där träffade hon många som kom att påverka henne och hennes liv. Sanatoriet blev Saras universitet även om hon fortsatte att läsa i Uppsala.

Utan att ha träffat henne tror jag Sara Lidman är den mest intensiva person jag "känner". Hon hade engagemang för de svaga och utsatta - för Sydafrikas svarta befolkning, för Vietnams folk, för gruvarbetarna i Kiruna osv. Vissa perioder hann hon inte skriva för hennes engagemang tog all hennes kraft och energi. Sara och hennes pappa stod varandra väldigt nära medan hennes relation till mamman inte verkar ha varit så bra. I cirkeln spekulerade vi vad som kunde var orsaken - ingen förklaring gavs i boken. Men eftersom den var skriven medan Sara fortfarande levde var den kanske inte helt "ärlig" - avslöjade inte ofördelaktiga saker, innehöll inget skvaller. För att få mer känsla för personen Sara avslutade maken och jag vår läsning med att lyssna på ett av hennes sommarprogram.

Under hösten har vi i bokcirkeln läst biografier om Katarina Taikon, Ulla Wijk, Alva Myrdal och Sara Lidman. De två första böckerna var skrivna av journalister, de två sista av litteraturprofessorer och det är en slående skillnad i dessa båda yrkesgruppers sätt att skriva. Journalisterna skriver med ett flyt och engagemang som man önskar att den andra "fina" yrkesgruppen kunde lära sig lite av.

Smör - det kan väl aldrig bli för mycket, eller?

När julen är i antågande är det inte bara dags för julmarknader utan också för konserter. I lördags var vi på suzukikonsert i Hässelby. Barnbarnen (2 av dem) skulle uppträda och spela fiol. Alla barnen från suzukigruppen var engagerade och spelade efter bästa förmåga. Ingen verkade rädd att uppträda inför publik. Jag såg bara ett enda barn som vägrade men efter en stund stod även hon på scenen.

Efter konserten blev vi bjudna på middag hemma hos dottern. Svärsonen stod för maten. Gott - som alltid. Hans specialitet är bea. Den här gången lät jag själva tillagningen bli en lektion till ett bloggninlägg om konsten att laga bearnaisesås. Så här gjordes den i köket i Spånga.

"Vi" började med att smälta 350 gram smör. Nästan ett helt paket!

Sen hällde "vi" upp lagom stor mängd äppelcidervinäger (ca ½ dl), vatten och lite vitt vin i en kastrull och fortsatte med att lägga i dragon (helst färsk), lite gurkmeja (för färgens skull), salt och peppar. Vätskan fick koka så att den reducerades (om man inte låter vattnet koka bort blir såsen för fadd i smaken). Sen ska den reducerade vinägern svalna något - den får inte vara för varm men inte heller för kall.

Därefter kommer själva prövningen - tre ägg ska ned i den reducerade vinägern - ett i taget. Om vinägern är för varm kan äggen koagulera - inte bra. Det finns också risk att det hela skär sig - inte heller bra. Äggen gör att såsgrunden tjocknar.

Så till det avslutande momentet - smöret. Det gäller att under kraftig omrörning hälla i det smälta och något avsvalnade smöret i en jämn stråle.

Det var det hele! Gott blir det men ganska mäktigt. Man orkar inte äta alltför mycket - tur eftersom såsen huvudsakligen består av smör. Till såsen åt vi lite tilltugg som ugnsstekt klyftpotatis, stekta grönsaker och entrecote.

Julmarknader

När det börjar dyka upp julmarknader än här och än där vet man (även om man råkat tappa sin almanacka) att julen är i antågande. En helg hann jag med tre stycken julisar.

Vi började på lördagen med att gå till hovstallarna. Roligt att besöka de fina gamla byggnaderna mitt inne i stan. Husen (de gamla stallarna) var fyllda med stånd där man sålde mycket smått och gott - både ätbart och sånt som var helt oätligt till exempel drejade muggar, en mass. Roligast var att titta på de gamla kungliga bilarna  och kalescherna - som förvaras i garagen i anslutning till stallarna. Tyvärr var där så otrolig mycket folk så maken blev trött innan han kom in men även jag tröttnade snabbt. Tröttast var dock barnbarnet (som vi var barnvakter åt) - han hade somnat innan vi kom fram och vaknade inte på hela tiden. Det kostade 80 kronor att komma in på hovstallarnas julmarknad, vilket jag tycker var ett klart överpris.

På söndagen åkte jag till Telefonplan (den här gången tillsammans med dottern - maken vägrade) för att besöka konstfacks julmarknad. Konstfack, som håller till i Erikssons gamla lokaler, var vi inte heller ensamma om att besöka. Det var lite roligare försäljning i Hägersten men jag hade förväntat mig ännu mer.

Julmarknad nummer tre höll till i Midsommargården, vid Telefonplan, och var nog den trevligaste och anspråkslöste av helgens marknader. Där kunde barn springa omkring eller sitta och pyssla och där blev vi underhållna av en lokal kör. Dessutom var antalet marknadsstånd begränsat till en tre, fyra stycken.

Millenni.um

Den bok som blivit mest omtalad under hösten är David Lagerkranz Millenniebok "Det som inte dödar oss". Jag beställde den på biblioteket, direkt när den gavs ut, och fick den precis när jag skulle åka till Bryssel. Lite oturligt - var tvungen att lämna tillbaka den efter att ha läst 20 sidor. Men så råkade jag hitta den på ungdomsbiblioteket Lava. Alla, även pensionärer, har rätt att låna böcker på Lava men man kan inte beställa böcker därifrån (var säkert därför den fanns inne). När man lånar på Lava är det  dessutom normal lånetid även på nyutkomna böcker - inte kortlån.

Boken var 500 sidor lång och jag läste ut den på fyra-fem dagar. Rekord för mig - som är en långsamläsare. När jag läste om boken i bloggen Bokhora såg jag att Jessica Björkäng läst hela serien, 1902 sidor, på tre dagar. Efteråt hade hon dock känt sig lite mosig! Det kan man kalla snabbläsare.

"Det som inte dödar oss" var otroligt lättläst, bra flyt i språket  och lagom spännande. (Om jag läser böcker som är alltför spännande måste jag lägga dem åt sidan och samla mod innan jag kan fortsätta). David Lagerkranz kan skriva. Jag tyckte boken var minst lika bra som Stieg Larsons Millennieböcker - mer trovärdig - men den var ända ganska förutsägbar och hade ett föga oväntat slut. Jag fick några trevliga dagart då jag kunde förflytta mig in i en helt annan värld än mitt lugna pensionärsliv och håller inte alls med de som tycker att en ny författare inte kan fortsätta skriva på en serie någon annan påbörjat.

Utveckling

Vår resa till Göteborg gick alldeles utmärkt, trots Helgas tuffa framfart. Vi märkte inte alls av henne. Hennes rykte verkar ha varit starkt överdrivet.

På tåget läste jag ett reportage i tidningen Kupé om min gamla hemstad Sundsvall. Fastän det bara är tre år sen jag flyttade från stan (efter 35 år) skulle beskrivningen kunnat passa in på en stad jag aldrig besökt. Inte en enda av de restauranger som beskrevs fanns på "min" tid. Dags för ett återbesök?

Snyggt

För första gången ska vi åka till Göteborg med ett nytt, okänt tågbolag. Snyggt tåg och snygg inredning. Hoppas bara att det röda tåget klarar av alla väderlekar - för vi kommer att mötas av stormen Helga i Herrljungatrakten.