Medelhavet

Ungefär en gång i månaden brukar vi (jag och tre kamrater från Birkagården) träffas, se på film och äta. Vid vår förra träff blev det ingen film utan bara mat och prat. Den här gången blev det inte heller något biobesök men det blev i alla fall en film.

Vi träffades hemma hos en av oss och tittade på "Huset vid havet" på SVT-play. Trevlig och tänkvärd film om tre syskon som återförenas när deras pappa blivit sjuk. Allt är så härigt franskt i den lilla byn vid Medelhavet men i familjen finns ett ouppklarat trauma som gjort att man inte setts på 20 år.

Mycket har förändrats sen de sist sågs - inte minst själva byn. Det är inte längre en levande by, utan en by där husen köpts upp av sommargäster och hyrorna stigit till det omöjligas gräns för de som bor kvar. En film med öppet slut, som jag tolkade som lyckligt.

Det är trevligt att sitta "hemma" och titta. Man kan göra avbrott och diskutera något i filmen, smutta på sitt vin, äta några jordgubbar eller ta en bit paj. Nackdelen är att man inte blir lika koncentrerad och att det är svårt att se bra - jag hade svårt att se skillnad på personerna (som i grunden var ganska lika) eftersom det var för ljust i rummet. Nästa gång får vi nog trots allt "ses" i biomörkret men det blir inte förrän i höst.

Bästa stället

Vi bor i Stockholm och har sommarstuga i Bohuslän - blir minst tre långa resor varje år. Ibland tar vi med oss fika och dukar upp vårt kaffe på en lämplig rastplats. Om det är regnigt och grått äter vi lunch på än den ena vägkrogen, än den andra. Vi har inte haft något favoritställe.

Men för några år sedan träffade vi en "gammal" studiekompis till maken. Han och hans fru bor också i Stockholm och har, precis som vi, sommarstuga i Bohuslän. De åker därför tvärs över landet några gånger om året de också.

Vi kom att prata om vilket matställe som är bäst utefter vår gemensamma resrutt. De hade en klar favorit och förordade en krog ungefär halvvägs, som serverar utmärkt god mat i rikliga portioner - där äter de alltid rårakor.

Nästa gång vi åkte till sommarstugan följde vi deras rekommendation. Vi stannade och åt rårakor just där de tyckte vi skulle stanna. Sen har vi fortsatt med det. Vid det här laget har vi ätit åtskilliga portioner. Kompisen hade rätt, rårakorna är jättegoda och vi uppskattar att vi får dela på en portion.

Nyss, när den "gamle" studiekamraten och hans fru var här på besök, berättade vi att vi följt deras rekommendation. Men när vi sa att vi tycker "deras" rårakor var jättegoda, såg deras ansikten ut som frågetecken. De hade aldrig någonsin ätit rårakor. Nej, de beställde alltid restaurangens fantastiska kålpudding.

Eftersom vi följde en rekommendation vi inte fått och ändå blev mycket nöjda och kompisen tyckte om ställets kålpudding, tror jag vi hittat den optimala vägkrogen mellan Stockholm och Bohuslän.

Trötta

Efter allt resande, var det skönt att komma till sommarstugan och veta att här ska vi stanna länge - nästan två månader.

När vi kom fram möttes vi av en klippt gräsmattan, i stället för halvmeterhögt gräs. I det ögonblicket uppskattade vi verkligen vår robot "Kapten Nemo".

Innanför dörrarna var det dock röra och oordning men en väntad oordning eftersom vi bytt fönster under vintern. Fönstren såg annorlunda men bra ut och efter några dar hade vi vant oss och fått hyfsat snyggt inomhus.

När allt kändes tillräckligt bra gjorde vi vår första utflykt. Tillsammans med släktingar åkte vi till Lysekil för att titta på den nybyggda gångvägen, precis vid vattnet mellan Norra kajen och Vallbodalen.

Det var den maffigaste "kustväg" jag sett - så snygg och välbyggd. Bron (om man nu kan kalla skapelsen bro) följde berget och havet. Med jämna mellanrum hade man byggt bord och stolar - också de anpassade till berget.

Medan vi provsatt möblerna flög det en smäcker vit fågel med gult huvud och svarta vingspetsar förbi ovanför oss. Så snygg. Gissade på havssula, vilket visade sig vara rätt. Hann inte fota men "tog" en bild.

Hit måste vi åka en lugn, fin kväll, ta med kvällsfika och sitta och njuta när solen går ned i havet.

Efter den kanske två kilometer långa promenaden blev vi bjudna på god lunch av svåger och svägerska på "deras" tapasrestaurang.

Mätta, nöjda och aningen trötta satte vi oss i den varma bilen för att ta färjan över Gullmarn. Allt var lugnt och stilla men plötsligt var det någon som tutade. Jag ryckte till och tittade mig runt. Där satt vi på en helt tom färja. Vår bil stod ensam men inte övergiven kvar på däck. När kaptenen tyckte det var dags att släppa på nya bilar för återfärd hade han tutat för att väcka två sovande resenärer i en röd, liten bil.

På resande fot

Oj vad jag har rest och flackat sista tiden. Roligt men en aning jobbigt.

Förra måndagen satte vi oss i bilen, ställde in gpsen mot Sundsvall och gav oss i väg till Alnön där det vankades godsaker av diverse slag.

Nästa dag hälsade vi på vänner från förr och på kvällen gällde kortspel med "plumpgänget".

Dag tre skulle jag åka tåg till Östersund men på gammalt klassiskt SJ maner blev det buss första sträckan till Ånge. På kvällen bjöd Mittuniversitetets rektor på middag.

Dag fyra hann vi med en promenad längs Storsjön innan vi skulle dressa om för kvällens stora begivenhet - promotion och fest. Om man använder frack vart femte eller tionde år bör man prova den innan det är skarpt läge. Den "förbaskade" flugan var inte bara irriterande utan motstridig så in i bomben men till slut satt den där den skulle.

Dag fem blev en resdag från morgon till kväll - bil från Östersund till Sundsvall, en korv på stan, sen direkt till Stockholmståget.

Dag sex hade jag bokat ett tidigt tåg till Göteborg. Fick en trevlig tågresa med en 11-årig kille från Egypten och hans föräldrar. Familjen skulle åka till Skövde och ägna tre dagar åt Skara sommarland där grabben skulle få bada så mycket han ville. En sån trevlig semester de valt. Allt gick ut på att låta pojken göra det han helst ville - bada, bada och bada. Själv fortsatte jag från Skövde till Göteborg för att hälsa på sonen några dar, fira att det gått 55 år sen jag tog studenten och att hans (sonens) grabb hade gått ut andra klass i skolan. Vi avslutade examensdagen med äventyrsgolf i Slottskogen.

Sen var det slutrest och  mitt "sommarlov" kunde börja.

55 år

I maj för 55 år sedan tog jag studenten.

Man baxnar när man tänker på det - 55 år. Det var inte i går precis och inte i förrgår heller.

Tack vare att vi i vår klass hade några elever som gillade att ordna fester, har vi sedan 1967 haft återsamlingar vart femte år. De första åren, när jag bodde i Sundsvall och levde "småbarnsliv", deltog jag inte men de sista 25-30 åren har jag satt mig på tåget för att åka till "min" stad när det jubileras - alltid lika trevligt med dessa återsamlingar.

55-årsjubileet började, som alla jubileer gjort, med att vi träffades på skolgården för det obligatoriska gruppfotot. I år var 16 av klassens ursprungliga 30 elever med på bilden. Gunnel, vår mattelärare, ställde naturligtvis upp men valde att åka hem efter skolgårdsträffen. Så strongt av henne att komma dit.

Efter samlingen fick vi en guidad visning av vår gamla skola, Burgården, åt kokt kolja med sås i restaurangskolans matsal (nästan som bamba) tittade in i vårt gamla klassrum och i kemisalen och avslutade det hela med skrivning i aulan. Nej, vi hade naturligtvis ingen skrivning men väl ett besök i aulan.

Den stora fina aula med sin fondmålning av Albin Amelin, som jag tittat på under otaliga morgonsamlingar och uppsatsskrivningar, var höjdpunkten på rundvandringen.

Fresken "En arbetsdag i Götaverken"

kände jag mycket väl igen, fastän jag inte sett den på 55 år. Den kändes så bekant men var samtidigt annorlunda än jag mindes den - tyckte den kändes mer öststatsaktig än jag kom ihåg, med sina grovhuggna män och en vacker sommarklädd kvinna (målarens fru). Motivet är hämtat från Götaverken, en av Göteborgs stora, trygga arbetsplatser 1944.

I tredje klass i folkskolan sa vår lärarinna att Göteborg var en konjunkturkänslig stad, som levde på varvsindustrin, Volvo och SKF (kulan) - en stad som kunde drabbas hårt om det krisade. Jag tyckte det var dumt sagt - varven (där min pappa jobbade som timmerman) kunde ju bara inte försvinna. Det var ju den tryggaste arbetsplats på jorden - trodde jag som 10-åring. Nu vet jag bättre.

Vi avslutade jubileet med att samlas hemma hos en av klasskamraterna för att prata minnen, äta och planera nästa träff som på mångas begäran ska ske redan om två/tre år.

Finns i Kungälv

När vi reste hem från Göteborg fick vi åka buss i stället för tåg till Alingsås. Tyvärr lämnade vi bussen med två ryggsäckar - inte tre som vi hade med in i bussen. Men tåget hade bestämd avgångstid - fanns ingen tid att gå tillbaka till bussen och leta.

Väl hemma gjorde jag förlustanmälan hos SJ men kände mig mycket tveksam till om det var rätt "forum" - ryggsäcken var kvarglömd på en buss inte på ett tåg även om vi åkte "tågbuss". Vem skulle ha min förlustanmälan?

I två dagar försökte jag ringa till SJ för att få reda på hur jag skulle gå till väga men det var helt omöjligt att få prata med någon. Att dröja kvar för att få mänsklig kontakt, som telefonsvararen sa, funkade inte. Blev istället hänvisad till chatten "Goddag yxskaft".

För att komma vidare ringde jag till slut ett SJ-numret vilket som helst. Jag kunde då framföra mitt ärende och bli placerad i telefonkö. Den första mänskliga röst jag fick tala med hjälpte mig och efter 1 timma och 38 minuter hade jag nått första plats i telefonkön.

Trots att jag är pensionär och lever ett liv utan klocka startade jag en timer för att kolla hur långa svarstider SJ har. Timern stannade alltså på en timma och trettooåtta minuter!!

När jag till slut fick prata med en människa fick jag veta att jag (som jag misstänkt) måste kontakta de tre bussbolag SJ anlitat.

Jag ringde dom i tur och ordning och vet nu att ryggsäcken finns att hämta i Kungälv!!

Svenska flaggans dag

Ibland tycker jag vi är osjälvständiga och försöker efterlikna andra allt för mycket.

Vi hade en unik tradition - en särskild dag för att fira vår flagga. Även om det inte var en urgammal tradition hade vi i alla fall haft den sen 1916.

Då var det "nån" som fick för sig att när norrmän, fransmänn och amerikaner kan ha en egen nationaldag ska väl vi också kunna ha det. Sen "tjatades" (lobbades) det om detta tills man fick klåda i öronen och så fick också vi en. 

Men vi fick ingen ny helgdag eftersom Annandag pingst försvann. Nu har vi ofta en udda röd dag mitt i veckan men inte i år då sjätte juni infaller på Annandag pingst.

Eftersom vi inte har någon nationaldagstradition blir hela firandet krystat och arrangerat (tycker jag). Att dan används för att fira alla "nysvenskar" är ok men det hade gått lika bra att göra på "Svenska flaggans dag".

Själva firade vi dagen med en båttur till stan. Sen  gick vi genom stadshuset där man firade nysvenskar, och fortsatte gå utefter Norrmälarstrand. I Rålambshovs parken fanns en massa arrangemang men vi valde att åka hem och dricka en kopp kaffe på ballkongen.

Jag som betraktar mig som världsmedborgare gillar inte de nationalistiska strömningar som verkar sprider sig allt mer. När det gäller nationaldagsfirande tycker jag som Martina, i Gun Britt Sundströms bok "Maken", när hon säger: "fosterlandskärlek är tolerabel bara om den får vara underförstådd".

Ännu en

Jag hade bestämt mig för att inte gå på en enda utställning till, innan Magritte kommer till Skärhamn i sommar. Men så åkte vi till Göteborg och då fick jag se att längst upp på Avenyn visade man Barbro Östlihns konst.

Var helt enkelt tvungen att gå in och titta.

Så medan mina barn gick på Universeum med sina barn, passade jag på att besöka Barbro.

Brooklyn Bridge II

Royal Pavilion

Pantbank Pawn Shop

Sen var jag också tvungen att hälsa på originalet "Karl XII likfärd" ...

... och titta på Richard Berghs målning "Nordisk sommarkväll" ....

... och Martina Müntzings parafras "Farväl till en utsikt".

Eftersom jag hade löst en dagbiljett på Göteborgstrafiken kunde jag resa obegränsat på spårvagnarna hela dan. När jag lämnat Konstmuseet gav mig därför ut på långtur. Höll mig dock till de västra stadsdelarna.

I de här konkava husen bodde jag
på 70-talet

Började med att åka till Västra Frölunda för att titta på Frölunda torg - mitt gamla centrum. Torget var sig i grunden likt sen det byggdes och invigdes av Olof Palme 1966.

Tyvärr har spårvägssträckningarna ändrats sen "min tid" vilket ställer till en massa oreda i hjärnkontoret. Sen tidernas begynnelse vet jag hur ettans, tvåans, treans och fyrans linjer ska gå, så när vagnen plötsligt svängde åt fel höll det nästan på att bli kortslutning.