En fager mö

Jag tyckte inte om bokcirkelboken En fager mö av Joyce Carol Oates.

En fager mö handlar om en utsatt kvinna,  om barnflickan Katya som blir uppraggad, förförd och lurad av en rik, gammal man. Förra boken jag läste av Oates handlade om en ung flicka som blev "besatt" av en psykopat och i boken jag läste dess för innan blev en unga kvinna övergiven och i praktiken dödad av en rik, välkänd politiker. Är kvinnors utsatthet och mäns övergrepp ett ständigt återkommande tema i Oates böcker? Efter att just ha avslutat denna tredje bok kände jag mig nöjd - ska inte läsa något mer av Oates på länge.

Den 16-åriga Katya blir kontaktad av en rik, äldre och mycket belevad man. Hon blir förförd av all prakt, alla komplimanger och mannens belevade sätt. Så här har hon aldrig förr blivit bemött. Katya kommer från helt andra förhållanden. Det är klart hon bländas. Genom hela boken löper en obehags- och oroskänska - hur kommer det här att sluta? Upplösningen kan vara riktigt illa men det är upp till läsaren att avgöra. 

När bokklubben träffades på Bellmans fina gamla ställe, Stora Henriksvik, på Långholmen visade det sig att ingen av oss hade tyckt om boken. Vi tyckte alla att den gav dålig eftersmak.

En fager mö är en liten tunn bok på 200 sidor men trots det lilla formatet ältas och upprepas allt. Språket är mycket enkelt på gränsen till naivt - ska väl återspegla en ung flickas språk. Det "torftiga" språket gjorde boken lättläst men ökade obehagskänslan. Det bästa var den tvetydiga upplösningen - gillar när man får fortsätta och fundera på vad som hände? 

På hemvägen mötte vi en gråhäger

Missionshus

För första gången i mitt liv har jag övernattat i ett missionshus.

När mina "gamla" arbetskamrater och jag skulle samlas hos mig, alltså i Stockholm, för att prata, äta och spela kort föreslog jag att vi skulle avvika från det vanliga konceptet. Istället för teaterbesök och kortspel tyckte jag att vi kunde göra en båtutflykt innan vi spelade kort. Hade fått tips att Rögrund skulle vara något extra men tyvärr öppnade dom inte förrän till Midsommar. Det fick bli Sandhamn.

Mina kamrater, som bor i Sundsvall, fick en lång resa men allt flöt på på bästa sätt. Vi kom faktiskt fram en halvtimma tidigare än planerat - "hittade" en taxibåt som var både snabb och billig.

När vi efter en halvtimmas båtfärd steg i land i Sandhamn gick vi en krokig vägen till vårt missionshus, ställde in vårt bagage och satte kurs mot seglarhotellet för att förfriska oss.

Sen var det dags för fördrink i missionshusets trädgård och middag på värdshuset innan vi kunde börja jobba eller, om man så vill, spela plump.

På hemresedagen skulle vi utforska ön. Enligt vår värdinna skulle det inte ta mer än 15 minuter att gå genom tallskogen till öns andra sida, Trouville, där vi skulle kunna ta ett dopp i havet. Men trots att vi hade tyngt ned vårt bagage med baddräkt blev det inget "doppa" av.

Alldeles för kallt för bad

Promenaden fram och tillbaka över ön tog oss hela två timmar men det var två jättefina timmar, i härligt väder. Vi hann också med lunch innan vi klev på båten för hemfärd. Denna spelomgång kommer vi att minnas. Den sticker ut precis som vår prästänkemarch i Storhogna gör.

Bokfestival

Man bor på en plats och rör sig mestadels mellan denna och andra bestämda platser. Själv åker jag till stan flera gånger i veckan. Ofta har jag Birkagården på Karlbergsvägen eller bridgelokalerna på Kungsholmen och Vällingby som mål. Mina resor går nästa alltid mot centrum mycket sällan mot förorten.

Så när jag läste att det skulle vara bokfestival i Rinkeby under helgen övertalade jag maken att vi skulle åka dit. Tog buss, tvärbana och tunnelbana och kom till en annan värld.

Bytte till spårvagn i Gröndal

Det kändes som vi förflyttats till Afrika. "Alla" var mörkhyade och gick klädda i kaftaner, hellånga klänningar och hade sjal runt huvudet - gällde både kvinnor och riktigt små flickor. Jag förstod inte vad folk sa för här var det inte svenska som gällde. Många kände varandra, kramades och pussades, satt i grupper och diskuterade. Såg så trevligt ut med alla dessa människor som hade torget som vardagsrum.

Några böcker såg jag dock inte till. Inte heller mannen jag frågade kände till någon bokmässa. Bestämde mig då för att gå till biblioteket och höra mig för. Ett bra beslut för bokfestivalen hölls inne på biblan - inte ute på torget som jag tycker den borde gjort. Om man hade haft festivalen på torget skulle den fått helt annan uppmärksamhet.

Tyvärr var man tvungen att köpa biljett till bokfestivalen och alla biljetter var slut. Fick, trots det, lov att gå ned till samlingslokalen i källaren och se mig omkring.

I källaren höll man på att duka fram tilltugg medan föredragshållarna pratade i den näst intill fullsatta aulan. Jag gick in och lyssnade på en man i kaftan och mössa som sa att man måste ha böcker på många språk för i Rinkeby pratar folk inte mindre än 40 olika språk! När jag hörde detta gick jag därifrån - hade ju inte betalt inträde - men insåg vilka gigantiska svårigheter man har för att få människor från olika hörn av världen, att prata ett gemensamt språk.

Vi avslutade vårt besök i Rinkeby med att handla grönsaker på torget. Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till "mitt" Sverige där alla ser likadana ut, alla pratar svengelska och har privata vardagsrum.

Nya ögon

Varje tisdag åker jag till Portiken och varje fredag åker jag till Vällingby. Båda gångerna och på båda ställena spelar jag kort.

Vällingby

Sen jag flyttade till Stockholm har bridge blivit mitt nya fritidsintresse. Det är svårt och det är roligt. Man kan tycka att jag borde vara ganska duktig vid det här laget, speciellt som jag också spelar en hel del på nätet och dessemellan läser på om budgivning och spelstrategier, men så är inte fallet.

Vällingby

I fredags var vi 28 stycken som spelade i Vällingby - 7 bord med två par per bord. Alla möter inte alla men många spelar samma brickor och bud och resultat borde bli, om inte identiska, så i alla fall hyfsat lika. Men resultaten kan skilja sig åt ganska mycket.

Allt hänger på budgivingen, som avgör vilka poäng man får, och på hur man behandlar sina kort. Det är så man skiljer agnarna från vetet och jag måste tyvärr både inse och erkänna att jag ofta tillhör bottenskrapet.

Men ibland går det riktigt bra. Vi har kommit tvåa en gång och fyra en men vi har också kommit sist.

Ända sen i somras, när jag tappade mina glasögon, har jag haft vissa svårighet att skilja kortvalörerna åt och hela tiden fått fråga vilket kort min partner har. Det behövde jag inte i går. I går såg jag allt hur bra som helst och detta tack vare mina nya, dubbelslipade glasögon.

Gläder mig att se så bra men min förhoppning att god syn skulle kompensera dåligt spel var allt bra fåfäng. 

De nya ögonen fungerar också i solsken

Blomsterprakt

Precis nu, i mitten av maj, är naturen som finast - allt är så ljust och det blommar som mest. Det är då (nu) man ska åka till ett naturreservat.

Förra året blev jag rekommenderad att åka till naturreservatet Sandemar, en dryg halvtimmas bilresa bort. Vi åkte dit första veckan i juni men det var en vecka för sent. På stående fot bestämde vi oss då för att åka dit igen 2024, men inte i juni utan i maj.

2024-års besök blev en fullträff. Strålande sol, lagom varmt och en blomsterprakt som heter duga.

Så många Kungsängsliljor!

På hemvägen stötte vi på en vedkap från Australien som naturligtvis måste prövas.

Fick du med det?

Nu är den 15 maj 2025 inbokad. Det bli svårt att slå den 16 maj 2024 men man vet ju aldrig.