Interferens

Nu vet jag vad interferens är!

Komposition av ljusvåglängder

Erik H Olson

Det fick jag lära mig när jag  tillsammans med mina kamrater på Birkagården gjorde ett snabbstudiebesök på Modena museet (igen) för att titta på utställningen "Concrete Matters".

Juan Alberto Molenberg

Gerard de Barros;
Fraktal, alla delar är lika

Juan Melé

Jag fick också lära mig att "Concrete Matters" inte hade ett dugg med "Betongkonst" att göra utan står för "Konkret konst". Varför ger man en utställning ett engelskt namn som kan missuppfattas?

"Jordens utveckling"

 

Väldigt trevligt att bli guidad runt på denna "konkreta utställning" där man i huvudsak visade verk från Sydamerika. Vi började dock med det lilla "svenskrummet".

Lennart Rodhe

Omväg

Vi tog buss, bytte till tunnelbana och  fortsatte med Lidingöbanan för att komma till Högberga gård på Lidingö där vi skulle träffa två före detta Sundsvallsbor och äta brunch.

Högberga gård är en nationalromantisk byggnad från början av förra seklet - stor och imponerande. Där dukar man upp till söndagsbuffé.

Byggherren avbildad
i kinesiska rummet

Trevligt söndagsnöje - att åka till olika delar av stan man inte tidigare besökt och äta god mat.

När vi ändå var ute på sightseeing tyckte vi det var lika bra att gör det ordentligt. Tillbakavägen gick med tåg, buss genom hela stan, färja till Hammarby sjöstad, tvärbana och buss - resan tog över 2.5 timmar. Varför ska man göra det lätt för sig?

Media och demokrati

Birkagården har i vår ordnat en föreläsningsserie under rubriken "Media och demokrati" som vi har deltagit i.

Sista föreläsningen, som också var den bästa, hölls i fredags. Då var det Jan Scherman som framträdde. Riktigt bra - underhållande och intressant. Eftersom Jan S är med i korvakademien "ingick" det en kryddig korv i evenemanget.

När vi lyssnat färdigt på Jan S hade vi några timmar att "slå ihjäl" innan vi skulle på 14-års kalas.

Då promenera vi till Bonniers konsthall - gratis inträde på fredagar. Har aldrig varit där förut. Blev imponerad både av lokalen och av göteborgaren Jens Fänges verk.

Tavla och jacka med samma motiv!

Detalj från jackan

Konstverk integrerade i utställningslokalen

21 mars

Den 21 mars är det både vårdagjämning och födelsedagskalas. I år firade vi en fyraåring.

Vårdagjämning tycker jag är den yttersta gränsen för hur länge julprydnader får vara uppe - så nu har allt åkt ned i en låda och där får de ligga kvar tills det blir jul igen.

Men 21 mars är inte bara födelsedag och vårdagjämning det är också start för trädgårdsmässan - dit jag åker varje år för att möta våren.

Jag är alltid lite besviken och trött när jag åker därifrån - så himla mycket folk, sån enorm trängsel. Men inte i år! I år var det ganska lite folk och gott om sittplatser till föredragen. Jag lyssnade på tre - kan nu både göra ett familjeträd och sköta mina rosor.

Värst av allt är rosrost

... men det finns bot!

Och på söndag går vi över till sommartid och sen väntar vi bara på värmen.

Tomatodling - i den lilla skalan

Lärkstan

Det finns ett område i Stockholm som kallas Lärkstan - i ytterkanten av Östermalm. Snygga tegelhus huvudsakligen uppförda mellan 1907 och 1917. Det är här det "fina" folket  bor.

Jag går förbi husen ibland men har aldrig varit inne i något - känner ingen som bor där.

Men går man på Birkagården kan man till och med få komma på besök i Lärkstan - visserligen inte hos någon utan något men det är bra nog.

Vi  besökte den Lettiska ambassaden. Blev bjudna på kaffe och kaka och fick lyssna på ett långt, ganska svårförståeligt föredrag på engelska om Lettland. Jag lyckades ändå snappa upp en del och har nu lite lösa planer på att åka till Riga.

Vad jag inte fick grepp om var ambassadörens långa utläggning om "korridoren". Antog att det handlade om hur man reser till Kaliningrad men när jag kollade på kartan gränsar Kaliningrad inte till Lettland utan till Litauen.

Kan ambassadören verkligen ha missuppfattat det hela? Nej, det tror jag inte. Jag tror han sa att det går en "korridor" från Ryssland genom Lettland och Litauen till Kaliningrad - det var bara det att jag inte förstod. Det skulle vara roligt att åka även till Kaliningrad - undrar om man får åka i korridoren om man inte är ryss.

Konstkurs

Två dagar i veckan går jag på kurs på Birkagårdens folkhögskola och på två av våra åtta lektioner pratar vi konst, ibland har vi till och med fyra konstlektioner på en vecka. Jag gillar dessa lektioner.

Förra veckan var en fyralektioners vecka eftersom vi hade vikarie. Vår vikarie jobbar vanligtvis som pedagog på Moderna - har kvinnliga (ryska) konstnärer som specialitet.

Hon började lektionen med en favorit - Hilma af Klint.

Sen pratade hon om konstnären Miriam Bäckström  som har gjort en stor jaquardvävnad, 16 meter lång - robottillverkad. Hon tyckte absolut vi skulle gå till museet och titta på detta verk irl. Ett likadant konstverk kommer så småningom att  hänga på nya Karolinska.

Hon berättade också om den ryska konstnären Aleksandra Ekster, som även hon har ett verk på Moderna.

Lydig, som jag är, traskade jag med make, dotter och barnbarn till Moderna i helgen för att titta på den speciella vävnaden. Men var fanns konstverket? Ingenstans!

Till slut gick jag fram till en vakt och frågade. Fick veta att väven hängde i ett låst rum där det pågick "omhängning" och därför var  stängt! Men han öppnade så vi fick titta in.

Där hängde det - bakom ett plastskynke! Jag kunde inte ens läsa namnet på konstnären - tur att jag visste att det är Miriam Bäckström.

På väg ut fick jag syn på Barbro Östlihns målning "Vägg med skugga" - som vi inte pratat om på kursen men som visats i ett konstprogram på TV. Roligt med igenkännande!

Innan jag gav mig av hemåt tog jag en liten avstickare till Götet.

Stenarna skola ropa

"Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa och skriva" - så börjar radions bokcirkelbok "Stenarna skola ropa". Inledningen lär vara berömd - precis som inledningen i Camus "Främlingen".

Intressant grepp att börja en deckare med att tala om vem som är mördare - vem som kommer att mörda en hel familj.

På den mycket idylliska engelska landsbygden bor en fin engelsk familj (allt är mycket engelskt) som har svårt att klara sig utan hushållerska - men råkar anställa fel person.

Istället för att fundera på vem som har begått mordet, som jag vanligtvis gör, funderade jag på hur morden ska äga rum i denna Ruth Rendell-bok som också är SR bokcirkelbok. Jag gillade boken och jag tyckte Ruth R gav liv och karaktär till personerna även om de framställdes alltför svart/vita.

Radionföjetongen var uppdelad i tre delar. Efter varje avsnitt diskuterade tre personer det lästa partiet. Roligt att lyssna på vad radions tre proffstyckare hade för åsikter. Jag måste väl erkänna att det var ganska insiktsfulla och kunde läsa in mer än jag kunde. Till exempel kunde den deltagare som var psykoanalytiker ge förklaringen att allt bottnade i en obearbetad sorg efter mannen första hustru tillika dotterns mor. En förklaring som inte fanns i min tankevärld.

Men i det stora hela gick det till på samma sätt som i vår bokcirkel. En skillnad är dock att deltagarna skulle plocka ut var sin mening som de tycker är intressant och säger något om boken. Ska föreslå det vid vår nästa träff i Gröndalscirkeln.

Bokcirkel

Jag är med i bibliotekets bokcirkel i Gröndal.

När vi flyttade till Stockholm (för snart 6 år sedan!) gick jag till bibblan och frågade om de hade en bokcirkel jag kunde delta i. Det hade de inte men de fixade en - direkt. 

I början var bibliotekarien med som stöd. Hon tyckte bl.a. att vi skulle skriva lite om de böcker vi läste. Bästa sättet för mig att göra det var att använda min blogg Tidlösa och ge inläggen etiketten Bokcirkel. Alla deltagarna har då tillgång till cirkelns läshistoria och kan lämna synpunkter på det jag skriver.

Det är lätt att förstå att många är med i en eller flera bokcirklar eftersom det är trevligt att diskutera och utbyta åsikter om en bok som alla har läst. Dessutom får man läsa böcker man inte skulle valt själv.

Till och med Sveriges radio har, med jämna mellanrum, bokcirklar. Jag har länge tänkt hänga på SRs cirkel för att få lite proffsinspiration. Nu var det läge!

Dagen innan den nya cirkeln skulle starta, började jag söka efter boken - Ruth Rendells "Stenarna skola ropa".

Men alla ex var, av förståeliga skäl, utlånade och det fanns bara ett kvar att köpa i hela stan - bokhandeln i Farsta (långt utanför centrala stan).

Här gällde det att agera snabbt. I stället för att åka hem satt jag kvar på "Gröna linjen" åkte hållplats efter hållplats och efter en stund var jag i Farsta, köpte min bok och åkte hem med buss 165 - tog mig nästan ändå hem.

Väl hemma kunde jag slå mig ned i soffan med en alldeles ny och spännande bok och hade till på köpet fått en oguidad tur genom de södra förorterna.

Ska någon gång åka tillbaka till Farsta och titta närmare på torget som lär vara byggt som en italiensk piazza.

Ny traditon

Förra året gick jag och en god vän från Sundsvall och tittade på en Oscarsvinnare. 

I år skulle vi göra samma sak men det blev i stället den fransk komedin "C'est la vie" regisserad av samma regissörer  som gjorde "En oväntad vänskap".

"C'est la vie" är en fransk komedi där en dyster melankolisk man jobbar som bröllopsfixare (roligt i sig) tillsammans med ett gäng knasiga människor. Allt går naturligtvis fel bl.a. blir huvudrätten förstörd och ny måste ordnas i all hast.

En rolig, underhållande film som jag, trots allt, inte tycker lyfte som en heliumballong - för att anspela på en scen i filmen.

När filmen var slut åt vi lunch. Valde italienskt - borde valt franskt efter att ha varit på bröllop utanför Paris.

Två gånger kan lätt bli en vana - kanske Oscarsvinnarvana!

Äntligen

Nu har vi solsken på balkong - våren är i antågande.

Så engelskt

Boken "Tre män i en båt" handlar om tre, till synes, helt friska män i obestämd ålder från den engelska överklassen. De sitter och klagar över sina krämpor och bestämmer sig för att ta en båttur på Themsen för att samla krafter.

Resan startade i Kingston och slutar i Oxford två veckor senare.

Boken handlar om förberedelserna för båtturen och själva turen då de tre männen och deras hund sakta tar sig fram på Themsen och passerar den ena slussen efter den andra. De råkar under sin färd utför de mest dråpliga händelser.

En trevlig, myckel engelsk bok där allt sker i ett lugnt tempo.

Jag skulle karaktärisera "Tre män i en båt", som författades av  Jerome Jerome  för 130 år sedan, som en nonsensroman. Berättarpersonen, J, uppfattade jag som Jerome Jerome själv.

Först lyssnade jag på boken två gånger (lätt att tappa koncentrationen när inget speciellt händer), sen tittade jag på en filmatisering av den och kunde följa männens långsamma roddtur genom en pastoral idyll. Slutligen läste jag valda delar boken.

Man kan inte säga annat än att jag har gjort min bokcirkelhemläxa den här gången.

Egentid

Har länge förundrat mig över att alla är så stressade och slutkörd nu för tiden - går in i väggar och dörrkarmar. Tycker inte folk skulle ha mer att göra idag än för 30-40 år sedan. Snarare motsatsen eftersom Rut blivit så allert. Men jag har alltid varit ensam om mina åsikter och får höra att jag inte fattar hur det är idag.

Men tänk, nu har jag plötsligt fått meningsfränder - två stycken. Kulturministern säger att hon inte har någon speciell egentid utan ägnar sig åt två saker - jobb och familj - allt annat som att gå på gym och umgås med vänner få anstå och Amelia Adamo tycker i princip samma sak. Hon anser att den eftertraktade "egentiden" har man parallellt med allt annat och den behöver inte planeras in.

Se tiden an.  Allt behöver inte göras just nu - är min åsikt.

Snabbt som ögat ilar tiden med allt jobb förbi och man har hur mycket tid, egentid, som helst och kan göra det man vill och inte hunnit med tidigare. Utan problem kan man ge sig ut på tågresa och inte ens bli upprörd när tåget blir nästan två timmar försenat. Det är bara att lugnt sitta kvar och läsa vidare i sin bok och veta att det jag inte hinner med i dag gör jag i morgon eller struntar i.

Dessa visdomsord är gratis och franco men jag tror, uppriktigt sagt, inte att någon kommer att bry sig.

Offret

På årets Birkagårdskurs, med tema Östersjön, har vi bl.a. pratat om Ryssland - ett gammalt kulturland inte minst vad gäller musik och litteratur men även det land regissören Andrei Tarkovskij kom ifrån.

Två lektioner var avsatta för hans film "Offret" och sen ytterligare en halv för att diskutera den.

Det var första gången jag såg en film av denne exilryss - Tarkovskij lämnade Sovjet och bosatte sig i Paris. Vid flytten var han tvungen att lämna sonen kvar i Sovjet.

"Offret" spelades in på Gotland - ett kargt nästan ödsligt landskap - och hade i huvudsak svenska skådespelare (gamla kända skådisar). Eftersom vi fick guidning innan vi såg filmen noterade jag särskilt det lugna tempot, kameraåkningarna och de långa klippen. En vacker film där det mitt i skönheten och lugnet fälldes bomber och visades krigsscener.  Huvudperson var en äldre man (Erland Josefsson) och hans namnlöse son, kallad gossen.

En svårbegriplig film. Min tolkning var att den äldre mannen var T själv och gossen hans son. Sonen som T övergav och därmed offrade för sin egen frihet.

Vacker, grym, obehaglig och svårtolkad film men som vår lärare sa "Måste man förstå för att uppleva?"