tisdag 31 december 2024

Nyårslöfte?

Journalisten Susanne Ljung skrev en intressant tidningsartikel här om dan - en artikel som passade mig som hand i handske.

Hon skrev att det internationella trendprognosföretaget WGSN har slagit fast att nästa år kommer att präglas av therapeutic lazines vilket betyder att man kan ligga i sängen och inte göra någonting. Man kan säga "Hej då!" till alla hurtfriska råd hur man ska träna, äta och jobba.

Med gott samvete kan vi i stället inta horisontalläge och hänvisa till denna rapport. Våra sängar kommer att bli wellness zoner och helgedomar för självhjälp. Att ligga i sänger och inte göra något alls bör inte betraktas som lättja utan som välgörande terapi.

Detta har jag rent intuitivt alltid vetat. Jag behöver ingen WGSN spaning för att inse hur bra för själen denna terapi är. Möjligen undrar jag om den kanske måste kompletteras med något för att vara bra även för kroppen. 

Hur som helst är det fantastiskt att kunna hänvisa till en rapport från ett internationellt trendprognosföretag när man vill "dra sig" en stund till. Tror det blir mitt nyårslöfte - att göra som WGSN rekommenderar kompletterat med ett digitalt sjukgymnastikprogram så jag får tillbaka min gamla rygg igen under 2025.

måndag 30 december 2024

Trappan

För några år sen besökte jag Artipelag och  tittade bl.a. på Rolf Hanssons trappor.


Snygga trappor målade med Carl Fredrik Hills trappa från Montigny-sur-Loing som förebild. När jag lämnade Artipelag tyckte jag det skulle vara roligt att också titta på originalet, alltså Hills trappmålning, som finns på Nationalmuseum. Men tji fick jag. Nationalmuseum hade lagt Hills målning i ett förråd - visades inte för allmänheten.


Men nu är det jul 2024 och efter två dagars intensivt firande och en dags vila, var det dags att ge sig ut. Vi tog en tur till Waldemarsudde för att titta på en av mina favoriter - Gunnel Wåhlstrand. Hennes målningar är både fina och uttrycksfulla.






När vi var klara med Gunnel Ws laveringsverk och druckit en kopp kaffe i prinsens kök fortsatte vi till den andra av de två utställningar som nu visas på Waldemarsudde - "Hertervig - Hill". Så fort jag kom in i lokalen såg jag det - originalet - Hills "Trappa från Montigny-sur-Loing".


Nationalmuseum hade lånat ut den målning de inte själva ville visa, till Waldemarsuddes utställning. Originalet-originalet, alltså själva trappan, måste man ta en tur till Frankrike för att få se. Jag tror dock inte den trappan är lika fin som målningarna, så någon resa dit blir det inte - i alla fall inte nu.

Några av de Hillmålning som visades på Waldemarsudde.





fredag 20 december 2024

Stolar

Världens skönaste och bredaste stolar har salong 4 på biografen Grand på Sveavägen där biogruppen träffades igår och såg "En liten bit av kakan".

"En liten bit av kakan" är något så ovanligt som en kärleksfilm där de förälskade är gamla - hela 70 år. Filmen utspelar sig i Iran, ett land där man inte längre får bestämma över sitt liv. Den överallt närvarande moralpolisen och nitiska grannar kontrollerar att alla konstiga, påhittade regler efterföljs. Vi får lära känna Mahin en ganska ensam 70-årig änka vars barn flyttat till Sverige. Väninnorna tycker Mahin borde skaffa sig en ny man - hon har levt ensam allt för länge. Mahin tar väninnorna på orden och lyckas hitta "den rätte" redan vid första försöket.
.

Vi fick titta in i en annan kultur och vi fick se att "gammal kärlek" kan vara vacker och ge mycket glädje i livet. En fin, långsam film som var väl värd att se.

När jag kommit hem från bion och ätit middag satte sig maken och jag framför TVn och tittade på en deckarserie från Wales (Morden i Pembroke) - bra och spännande. 


För tolv år sedan mördades två sjuksköterskor men den man som dömdes för morden erkände aldrig. När så ännu en sköterska dödas på samma sätt, väcks minnet om de gamla morden till liv igen. Är det fel person som har dömts eller är det ett "copycat" mord. Vi kunde inte slita oss från serien utan ägnade kvällen åt  bingetittande - sex avsnitt i sträck.

Det blev en toppendag där jag på hemvägen hann köpa den ena av mina två julklappar. Tur att jag (med min fortfarande onda rygg) fick sitta i så härliga, sköna och ryggvänliga stolar annars hade jag inte klarat sex timmars filmtittande på en dag.

måndag 16 december 2024

Nya kvarter

För några år sen, när vi besökte Nice läste jag Per Hagmans bok "Allas älskare, ingens älskling" med handlingen förlagd till just Nice. Jag gillade boken, så när Hagman nu kommit ut med ännu en bok var det bara att först gå till biblan och sen läsa.

Handlingen i den nya boken "Johannes och du" kretsar kring kvarteret runt Johannes kyrka (där författaren nu bor) och till relationerna med hans dotter och föräldrar. Jag gillade "Johannes", gillade hur boken var skriven, gillade det korthuggna språket och gillade även handlingen. Roligt att få upptäcka en för mig okänd del av stan. Måste gå förbi Leopaden nån gång, kanske till och med besöka Hagmans nya kvarterskrog.


När jag var klar med "Johannes och du" skulle jag till stadshuset på luciakonsert. Musikelever från Kungsholms gymnasium, där ett barnbarn går, har konsert där varje år. I år släpptes biljetterna när vi var på tågluff i England - lyckades därför inte få tag i  några. Jag åkte in till stan på vinst och förlust och jag drog en vinst. Luciakonserterna i Blå Hallen är outstanding.


lördag 14 december 2024

Lammfärsbiffar

Redan när jag lämnade Liljevalchs och  Svenskt Tenn utställningen, blev jag sugen på att provgöra lammfärsbiffar så som kocken på "Blå Porten" lärt oss

På hemvägen köpte jag lammfärs så att jag skulle kunna sätta igång direkt nästa dag. Glömde dock köpa den viktigaste kryddan - timjan. Kocken hade betonat att smeten skulle innehålla både färsk och torkad timjan så det var bara att åka till affären igen.


Väl hemma skred jag till verket. Då kocken inte hade sagt hur mycket jag skulle ta av de olika ingredienserna jämförde jag med andra recept och kom fram till att till  500 g färs kunde jag ta
  • 1.6 dl vispgrädde
  • 1 tsk sambal oelek
  • 2 vitlöksklyftor
  • ½ tsk salt 
  • en gnutta peppar
  • 1 dryg tsk honung men
  • hoppade över den gul lök (får testa med lök en annan gång).
Smeten räckte till 12 biffar som jag stekte i 120⁰ i ugnen i 20 minuter.

Under tiden biffarna stektes gjorde jag rödvinssåsen och sen var det bara att äta och njuta. 


Biffarna blev riktigt goda - kanske inte i klass med Blå Portens men jag kände mig nöjd.

När vi satt och åt våra lammfärbiffar upptäckte jag timjanskrukan på diskbänken! Jag hade glömt både färsk och torkad timjan!

Med timjan i biffarna och 1½ tsk sambal oelek i stället för 1 kommer jag nog att få till näst intill lika goda biffar som kocken på Blå Porten. Dessutom ska jag krydda rödvinssåsen med rosmarin som det står i Blå Portens meny.

onsdag 11 december 2024

Reklam?

Stans finaste och dyraste affär heter Svenskt Tenn och ligger på flådiga Strandvägen. Praktiskt taget allt de säljer är snyggt. Jag tycker om att gå dit och titta - är speciellt tilltalad av deras fina dukningar. Men det är inte var kvinnas affär. Jag skulle nog säga att det mesta som säljs är statusmarkörer. Trots det köpte jag själv tyg där när jag för tio år sen skulle klä om mina fåtöljer.

Aningen mycket mönster eller...

Nu har Stockholms stad upplåtit sin utställningslokal till denna välrennomerade affär under förespegling att de vill fira en 90-åring. Känner mig ytterst tveksam till att en enskild firma ska få använda stans utställningshallar som förtäckt reklampelare för sina produkter. En åsikt jag dock inte verkar dela med någon.


Jag skulle aldrig betala inträde för att se samma saker som jag kan se i affären på Strandvägen. Men varje måndag är det gratis på Liljevalchs och då passade jag på. Ville veta om jag hade "rätt". Redan klockan elva ringlade sig kön långt ut på gatan.


Utställningen var en orgie i mönster men den var bättre än jag förväntat mig. Där visades mer än jag trott men även gamla slitna stolar är reklam för stolar.


Ett skåp dekorerat med fröpåsar

När min Birkagårskamrat och jag vara klara med Josef Frank, var det dags för Blå Portens lammfärsbullar. Stans godaste!


När vi lämnade restaurangen dristade vi oss till att fråga efter receptet på lammfärsbiffarna (man kan ju inte få mer än ett nej) och ut kom kocken. Han tyckte nog det var roligt att någon visade sånt intresse för hans mat så han berättade glatt att vi skulle blanda
• Grädde
• Sambal Olek
• Vitlök
• Lök ?
• Salt
• Honung
• Timjan, både färsk och torkad
och sen röra ned lammfärsen i vätskan till en ganska lös smet. När vi format våra avlånga biffar skulle vi lägga dom på en plåt och steka i ugnen på 120⁰ i 25 minuter. Inför serveringen kunde man steka på dem för att få en fin yta. Till lammfärsbiffarna skulle vi göra en rödvinssås på oxbuljong.


Innan vi lämnade Liljevalchs tittade vi på designer Ann-Sofie Backs utställnin "Go As You Please" med alla hennes begravda kreationer. Hon hade tröttnat på de stereotypa kvinnoidealen och med denna utställning begraver hon hela sitt yrkesliv.

Möbler och kläder i all ära men dagens stora behållning var receptet på lammfärsbiffar.

tisdag 10 december 2024

Ännu en gång...

Varje år, i början på december, åker vi till Göteborg för att gratta barnbarnet på hans födelsedag. I år skulle vi dessutom uppvakta en 80-åring!

Minns första gången vi skulle gå på 60-års kalas - oj vad jag tyckte det födelsebarnet var gammalt. Nu skulle vi för tredje gången uppvakta en 80-åring men det här födelsedagsbarnet kändes inte särskilt ålderstigen. Allt är ju, som man säger, relativt.

Samma kväll skulle vi också fira vår 11-åring. Pappan hade valt en ny fin restaurang på Lindholmen - en riktig kinarestaurang med mat från tre olika "kök". All mat serverades på en rund skiva så var och en fick ta vad man ville. Tycker det är ett väldigt bra sätt att servera - alla får smaka på allt och äta så mycket man vill.


Vår restaurang låg högt upp i ett nybyggt hus på Hisingen med utsikt över själva stan. Åker inte ofta till Hisingen. Tror det bottnar i min pappas ovilja mot stadsdelen. Där luktade det, enligt honom, "Koppartrans" (oljeraffinaderi) och ändå jobbade han under många år just på Lindholmen.


Nu är Lindholmen en spaceig del av stan med massor med nya hus - kontor, lägenheter, skolor och hotell. "Vår" restaurang låg högt upp i ett nybyggt hotell. Även utemiljön är designad och flådig men med mycket svag ytterbelysning och då hände det som alltid händer mig. Jag snubblade och fick än en gång detaljstudera asfaltsbeläggningen.

torsdag 5 december 2024

Lincoln Highway

Det var jag som föreslog att vi skulle läsa Amor Towles bok "Lincoln Highway" i bokcirkeln och får ta ansvar för att vi fick en mastodontbok att plöja igenom. Jag föreslog den dels för att jag tidigare läst och gillat "En gentleman i Moskva" dels för att jag hade fått den rekommenderad. Boken fanns inte att låna så jag fick i stället lyssna på den. Med en timmes  lyssnande om dan skulle jag hinna klart men då visste jag inte hur sövande röst uppläsaren hade.


1954, när 18-årige Emmetts pappa dör, får Emmet sitt straff på ungdomsfängelset  förkortat eftersom han måste ta hand om sin lillebror (deras mamma är sedan länge borta ur bilden).

Lincoln Highway

Föreståndaren skjutsar hem Emmett till familjens redan sålda gård i Nebraska utan att veta att två andra pojkar från fängelset gömt sig i kofferten. Innan Emmet och hans lillebror därför kan åka ut på Lincoln Highway, en 545 mil lång väg tvärs över hela USA, för att styra mot Kalifornien och börja ett nytt liv, måste de göra en omväg till New York och Adirondackbergen med de två rymmarna.


Det är fyra udda individer som ska resa till Adirondackbergen. Tre 18-åriga pojkarna som lärt känna varandra på det ungsomsfängelse, där de lite orättvist hamnat, och en liten kille på 8 år. Det är den snälle och omtänksamme men tempramentsfulle Emmett, hans lillgamla lillebror Billy som har läst sin favoritbok 25 gånger, den sen barndomen övergivne och orättvist dömde Duchess (förmodligen med någon diagnos) samt Woolly, pojken med de fina anorna, den stora förmögenheten men svaga begåvningen.

Boken handlar om det som händer under deras resa och under deras vistelse i New York. De råkar ut för de mest osannolika äventyr och träffar människor som omöjligt skulle kunna finnas i verkliga livet.



När de åker över Brooklynbron tycker de att den är så fantastisk att den borde räknas som ett av världens underverk. Samma bro stod även vi och beundrade när vi var i NY.


Under sin New York vistelse träffar de på allehanda figurer bl.a. "uteliggare" som lever på den upphöjda järnväg som går genom slakthusområdet. Järnvägen hade blivi nedlag tre år tidigare och pojkarna fascineras av att naturen redan börjat återerövra marken. Även vi besökte en nedlagd järnväg i slakthusområdet när vi var i New York. "Vår" järnväg hade gjorts om till en blomstrande gata och fått namnet High line. Tror dock inte det var samma järnväg för den vi besökte hade inte lagts ned förrän 1980. Tycker det är så trevligt när jag får läsa om platser där jag känner igen sig.


Jag har en gång läst boken Route 66, som handlar om familjen Joads (från Vredens druvor) resa längs Route 66 för att få ett bättre liv i Kalifornien och trodde Lincoln Highway skulle beskriva en resa utefter en annan väg men Licoln Highway är ingen reseskildring i ordets egentliga mening utan en äventyrsresa - troligen en ungdomsroman.

Adirondackstolen

Lincoln Higway är en fängslande berättelse men det är ingen toppenroman. Språket är på samma gång för enkelt och för svulstigt. Jag tror inte 18-åringar pratar på det sätt pojkarna gör i boken. Deras agerande passar inte heller ihop med deras ålder. Det är 18-åringar som är ute och reser men deras uppträdande tycker jag passar bättre ihop med betydligt äldre personer. I boken skildras både det rika landet Amerika med sina fina hus och sitt överflöd, som vi sett i så många filmer, men också de fattigas och utslagnas Amerika. Boken ger därför, på sitt sätt, en nyanserad bild av ett delat samhället. Men Lincoln Highway är på tok för lång och för ordrik. Synd att författaren inte lyckats koncentrera handlingen och minska sitt alltför flödiga språk men han lyckades ändå skriva en äventyrsroman med ett oväntat slut.


Vi avhandlade Lincoln Highway på trevliga Etnografiska museet, som ligger på Gärdet. Mysig inredning och gott om plats.

tisdag 3 december 2024

Ännu ett ...

Var kan de fiolspelande barnbarnen visa upp vad de har lärt sig? Jo, naturligtvis i ett medborgarhus.

Medborgarhuset i Alvik

Det är toppen att det fortfarande finns kvar s.k. medborgarhus i förorten. Hus där man, under enkla former, kan träffas och göra saker tillsammans. 


"Ekvilibrium" i Alvik
Ragnhild Alexandersson

När maken övade svenska med nyinflyttade höll de till i huset vid Telefonplan. När ett av våra barnbarn spelar schack håller han till i huset i Hägerstensåsen, samma ställe som vi besökte för att se Britta Markatt-Labbas utställning, och i söndags var vi i Alvik och lyssnade på en massa unga musikanter.

Dessa medborgarhus ligger "mitt i byn", är ofta gediget byggda och konstnärligt utsmyckade men ganska enkla. Det är så det ska vara - enkelt, snyggt och billigt. Hoppas bara de sköts om så de får vara kvar länge.

Så här såg det ut i Alvik. 


Tyvärr har man placerat en massa
stolar framför väggmålningen