Ekensbergs varv

Vi bor strax söder om Stockholm i Gröndal - närmare bestämt i Ekensberg. Fint område precis vid kanten av Mälaren. Området bebyggdes med bostäder för si så där 40 år sedan. Dessförinnan var hela Ekensberg ett skeppsvarv.

Ekensbergsborna har egen båtförbindelse

När det hade bestämts att varvet skulle läggas ned, bad varvschefen Sven "Svängis" Johansson sin son att ta bilder från dess sista tid. Sonen Thor-Björn Johansson hade då gått på Christer Sjöholms fotoskola ett par terminer.

När T Johansson tog sina bilder arbetade man fortfarande i stora plåthallen med jättelika farttygsplåtar, utrustning för tankrengöring mm och i de två flytdockorna reparerade man skadade fartyg. Reparationsarbetena var en viktig inkomstkälla för varvet.

Varvsverksamheten hade startat redan 1872 med reparationer och pråmbyggen, senare byggde man också bogserbåtar. När företaget gick i konkurs 1924 startade AB Ekebsbergs Varv en mer omfattande varvsverksamhet på platsen.

På 30-talet gjorde varvet stålkonstruktioner till både Tranebergsbron och Västerbron. På 40-talet reparerade man fartyg men gjorde även nybyggen till marinen. 1942 tog Salénrederierna över Ekensberg och de fartyg som byggdes blev efterhand allt större.

När varvskrisen drabbade Sverige på 70-talet stängdes många varv och Sverige förlorade sin position som en ledande nation inom fartygsbyggnation. 1972 stängdes också Ekensbergs varv.

Tack vare att T Johansson ställde ut de bilder han tog på 70-talet på ett galleri på Hornsgatspuckeln fick vi också lära oss lite historia om platsen vi nu bor på.

2024-års julklapp

Min julklapp, vid den stora gemensamma julklappsutdelningen, fick jag i år av yngsta dottern - presentkort till en dansföreställning på stadsteatern.

I fredags var det dags att kvittera ut. Vi, dottern och jag, träffades i Hötorgshallen och delade på en vietnamesisk vårrulletallrik. Jättegott. Måste snart gå ut och äta en vietnamesisk middag igen för någon resa till Vietnam (den satte pandemin stopp för) blir det nog inte.

Efter en kort promenad till Kulturhuset slog vi oss ned och festade på Cava och cheescake i väntan på att dörrarna till Klarascenen skulle öppnas.

Vi skulle se föreställningen "Jean & Julie", baserad på Strindbergs pjäs "Fröken Julie". Jag såg "Fröken Julie" på Dramaten för si så där 15 år sedan och har fortfarande en klar minnesbild av den. På midsommaraftonens kväll dyker fina herrgårdsfröken upp i köket och förför betjänten Jean för att nästa dag "kasta honom på soptippen". En grym pjäs om klasstillhörighet.

När dörrarna öppnats och vi slagit oss ned fick vi se en fantastisk dansuppvisning. Så häftig, så annorlunda och så bra. Samtidigt som vi såg dansarna framföra sin dans på scenen kunde vi också, med hjälp av videokamera, se allt ur ett annat perspektiv -  precis som det mesta i  livet kan allt ses ur olika perspektiv.

En toppenjulklapp.

Biljetter

Lars Lerin skulle ställa ut på Konstakademien och man befarade invasion. För att hålla besöksantalet inom rimliga gränser bestämde man därför att alla måste ha biljett. Men eftersom det aldrig kostar något att besöka konstakademien var biljetterna gratis.

Min kamrat, som jag skulle ha följe med, hade lyckats få biljett men när jag försökte var de slut. Hur skulle vi nu göra? Jag bestämde mig för att sitta i entrén och vänta. Helt ok - har sett LL fera gånger förut.

Jag satt alltså i marmorhallen medan lokalen fylldes av 70-plusstanter. Till slut hade alla tanterna gått vidare in i utställningslokalen. Då gjorde vi ett försök att passera kontrollen utan biljett och det gick galant. Alla släpptes in - man kollade knappt på biljetterna.

En sån bra lösning man gjort för att möta den befarade anstormning. Gratis biljetter så att besökarna kunde fördelas jämnt över dan men kom det besökare utan biljett släpptes de också in.

Vi fick besöka en stor, fin utställning - tre fyllda rum. Mycket kände jag igen sen tidigare utställningar men en del var nytt. Vackra, stämningsfulla akvareller med många dystra, tråkiga motiv. Gillar att LL inte skyr trista miljöer.

Sen kom dagens höjdpunkt. Långluch på Medelhavsmuseet med tid att prata ikapp.

Konklaven - gästbloggare

Vi är fyra före detta klasskamrater från Birkagården med ambitionen att träffas en gång i månaden (vår och höst) och tillsammans titta på en utvald film. Sen äter vi middag och prata om filmen vi just sett. Vår ambition är god och genomförandet har varit bra, alltid lika trevligt, men tyvärr har det blivit för glest mellan våra biobesök. Tänk att fyra atbetsbefriade tanter inte kan avvara en eftermiddag i månaden för gemensamt biobesök! I höstas såg vi bara "En liten bit av kakan" - bra men otillräckligt. Nu i vår skulle det bli andra bullar!

Redan före jul bestämde vi att se Konklaven - men vad hände? Jo, jag blev sjuk! Turligt nog ryckte en av de tre som såg filmen in som gästbloggare så BirkaBio är fortfarande komplett.

"Den gamle påven har dött. Alla kardinaler i hela världen samlas att välja en ny. Lawrence som spelas av Ralph Fiennes är utsedd till "Dean" dvs håller i hela proceduren. Han har en vän  som spelas av Stanley Tucci. (Kardinal Aldo Bellini). Snart uppstår ränker och fulspel. Nunnan Anna (Isabella Rossellini) hjälper Lawrence att få fram uppgifter om den amerikanske kardinalen Trembley. Röstningen pågår dag efter dag, konspirationenerna tätnar, ingen får 72 röster som krävs. Till slut håller en ung kardinal från Kabul ett gripande tal och blir vald. Det finns en knorr i slutet som är en spoiler. Den sparar jag. Mycket vacker film. Intressant och välspelad 🌟🌟🌟🌟

Jag hade tur att en i gänget ville ställa upp som spökskrivare - stort tack! För mig gäller det att samla krafter, komma på benen och titta i kapp.

Rubb och stubb

Ett barnbarn går andra året på folkhögskola - ska bli folkmusiker. I utbildningen ingår att åka på turné någon eller några gånger per termin. I veckan var "hans" grupp "Rubb och Stubb" i Stockholm och hade konsert i Gamla Stan.

Vi åkte därför till musikvalvet Baggen för att lyssna på sex ungdomarna som spelade fiol, kontrabas, tvärflöjt, gitarr och madolin. Dom var så duktiga, såväl när de spelade tillsammans som när dom spelade tre och tre. Så här lät det när "Rubb" spelade.

Men folkmusikkonserten var inte det enda roliga under veckan för när jag kom hem i tisdags kväll, efter att ha spelat kort, blev jag bjuden denna läckra middag.

Gratinerad hummer

Skrei med vitvinssås

Stor tulpanbukett av dottern

Lönehelg

I går skulle dottern, hennes två grabbar och jag gå på bio. Vi hade tänkt börja med gemensamt fika på "Vetekatten" på Kungsgatan. Men trots att där säkert finns plats för 100 personer, fanns det inte ett enda ledigt bord. Nästa ställe - samma sak.

Måste säga att jag blev förvånad. Varför går så många människor på kondis en vanlig söndagseftermiddag? Dottern hade svaret - lönehelg. Vi hittade till slut platser på ett mellanting mellan kafé och lunchställe där de tyvärr inte hade Napoleonbakelser, som jag hade bespetsat mig på.

Sen var det dags för "Paddington i Peru"! Vilken trevlig film! Tror det är svårt att hitta filmer som passar alla åldrar så bra som Paddingtonfilmerna gör (har sett både ettan och tvåan). De är roliga, lite läskiga, spännande och har budskap. I Perufilmen blinkade man också till flera gamla filmer bl.a. "Sound of Music" och "Indiana Jones". Dessutom bra skådespeleri - Olivia Colman var suverän.

Den lilla björnen från mörkaste Peru väcker känslor hos alla. Han är så artig men så bortkommen så man kan inte annat än älska honom. I den här filmen hade tant Lucy försvunnit i Perus djupa djungler och hela familjen Brown, inklusive den riskkalkylerande pappan, far dit för att leta rätt på henne och vilka äventyr de råkar ut för.

Det blev en toppensöndag!

Rent Hus

Alla vill väl leva i ett rent hus!

Redan i första stycket i boken "Rent Hus" berättar bokens huvudperson, Estela, att "Flickan dör". Hon berättar inifrån fängelset, där hon sitter bakom en låst dörr, och pratar med en fiktiv lyssnare.

Estelita börjar med konturerna och låter oss steg för steg få reda på varför "Flickan dör".

"Rent Hus" är den kuvades berättelse. Ett "vittnesmål" från en person i underordnad ställning, en person utlämnad åt sin arbetsgivare, en person som lever i ett samhälle med stora klasskillnader. I samma hem, under samma tak, lever hon i ett beroendeförhållande till sin arbetsgivare. En lydig, servil tjänare som aldrig säger emot men opponerar sig genom att lägga stenar i fruktcentrifugen när frun säger att hennes Pisco sour inte har rätt skum.

När Estela blivit tillräckligt förnedrad bestämmer hon sig för att sluta och resa hem till sin mamma i Ancud men då bryter mamman benet och måste få läkarvård. Varje månad måste Estela få ihop tillräckligt med pengar för att klara sjukhusräkningarna - hon måste fortsätta att jobba i det vackra, kärlekslösa hemmet som inte är hennes. Till slut har det gått för lång tid - hon har inte längre något hem att flytta tillbaka till. Förutom sin mamma har hon bara hunden och när även den tas ifrån henne kommer katastrofen.

Den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán har skrivit en fängslande men obehaglig bok, som jag inte kommer att glömma. En bok där ett 40-årigt hembiträde berättar sin historia. En bok full med detaljerade och levande beskrivningarna av det tunga livet ett hembiträde lever. Ett liv där hon också måste underkasta sig ett bortskämt men ensamt barns nycker och förnedrande behandling. En obehaglig men viktig bok där vi hela tiden vet vad slutet blir men inte hur och när det inträffar.

Vi fick inget riktigt svar på frågan varför flickan dog utan får dra våra egna slutsatser.

När vi diskuterade "Rent hus" satt också vi i ett vackert överklasshem - nu omgjort till galleri och kafé. Thielska galleriet är fint men inte optimalt för bokdiskussioner - för hög ljudnivå. 

Finaste sjukhuset

En klasskamrat från Birkagården tipsade om att man en gång i månaden har konstvisning på nya Ersta sjukhus. Bra tips som vi följde.

Innan visningen började, fick vi lära oss att Ersta sjukhus är ett idéburet sjukhus eller ett sjukhus som inte har vare sig privat eller offentlig huvudman och drivs utan vinstsyfte. 

Soffa gjord av träd som växt i parken

Kafeterian

Vi fick också veta att det nya sjukhuset är byggt i en tidigare park som Ersta äger. Träden man sågade ned har återanvänts i inredningen - inredningsarkitekt var Emma Olbers. Totalt finns det 1200 konstverk på sjukhuset. Allt man visade var så snyggt. Tror det var det vackraste sjukhus jag besökt. Sjukhuset har också fått pris som "Årets  Stockholmsbyggnad 2024". Parollen har varit att en vacker miljö är avgörande för vårdens framgång.

Rundvandringen startade i entrén där vi tittade på en diptyk av Alfred Boman "Bullen och Backen".

En del av ett tvådelat konstverk

Sen fortsatte visningen på entréplanet och tre våningar upp. Jag försökte fota och skriva ned namn på konstnärerna. Inte helt lätt. Hoppas jag gjort rätt.

Otte Sköld - Änglar (konstverket flyttat från "gamla" Ersta). Hänger nu utanför kapellet.

Carin Ellberg - Trådarna

Urban Beckfjäll; Altarbrun (broderad bård som faller ned över antependiet) i form av ett EKG. Jag uppfattade inte om han också gjort den fina altartavlan.

Frida Fjellman - obelisk, stod på gården och var svår att fota inifrån - hämtade i stället en bild från "nätet".

Ulrika Sparre - ljuskonstverk

Johan Thurfjell - ridå

Dagmar Lodén - gobelänger

Ebba Bolin - bronsskulptur - "Den utökade erfarenheten".

Sen avslutade vi visningen med att dela på en pubmiddag - var sin "Stockholmare".