Julen 2021

Ännu en coronajul, ännu en jul med restriktioner. En jul som inte startade bra men ändå blev så mycket bättre än i fjol.

"Olyckorna" började med att min julbordskyrka hade kraschat. Synd på min säkert 70 gamla kyrka. I fjol packade jag som vanligt in den i ett gammalt lakan och la den bland julsakerna. När jag skulle plocka upp den såg den ut så här.

När jag sen skulle fylla krubban med sina invånare saknades den heliga familjen. Mycket underligt men borta var de alla tre.

Jag skulle i alla fall få uppleva en jul vid krubban eftersom en av "mina" småpojkar skulle sjunga i kyrkan på julafton men grabben blev sjuk och besöket inställt.

Återstod bara att ge sig iväg till Gröndalskyrkan på egen hand. Redan på bussen såg jag att kyrkan var mörk och att det stod en skylt framför dörren. Inget gick visst min väg denna jul. Den här gången var det dock falskt alarm. Skylten visade bara att man skulle gå in genom bakre dörren.

Sen meddelade tomten att han inte kunde komma - hade fått Corona. Men trots alla dessa motigheter blev allt perfekt. Härligt julbord, många människor, lagom många klappar och som vanligt "fransk middag" hos oss på annandan.

Årets julklapp

Hos oss blev årets julklapp en fritös!

Någon vecka före jul fick jag smaka toppengod pommes frites hemma hos dottern. Så god att jag förstod att detta var något vi borde laga till själva då och då.

Skred till verket direkt. Kollade upp vilken fritös som fått bästa omdöme och handlade.

Men det är inte enbart fritösens märke som avgör resultatet. Än viktigare är att göra på rätt sätt.

Först skalar eller tvättar man lagom många King Edward, skär dom i avlånga stavar och låter dom koka en minut i vatten där man satt till 1 msk salt och 1 tsk ättika.

När potatisen svalnat ska de flottyrstekas i 140 gradig olja i 14 minuter. Sen ska stavarna svalna tills de blir helt kalla.

Därnäst - en andra frittering. Denna gång i 160 gradig olja i 10 - 14  minuter.

Det var det hela! Häll upp pommesen i en skål, salta och njut - det blir sååå gott.

Göteborg

Göteborg har alltid varit min stad och kommer så att förbli. Trots att jag bott längre tid i Sundsvall och Stockholm, är Göteborg ändå Stan med stort S. En toppenstad på många sätt.

Men sist jag besökte den blev jag besviken. Uttrycket "Ingenting är längre som förut", (som det heter i Anders Fugelstads 50 år gamla dänga) stämmer med vad jag känner - även om det bara är 45 år sen jag lämnade stan.

Allt är upp och ned. Det är uppgrävt och avstängt överallt. Spårvagnarna gick inte och skulle de ha gått hade de gått fel väg. Om det är något man inte ska ändra på är det spårvägssträckningar och spårvagnsnummer. Gamla inbitna göteborgare tappar helt koncepten.

Till och med gatorna visade dålig attityd.

Ska det se ut så här vid Järntorget?

Hur har det kunnat bli på detta sätt? Stan ska ju bestå av gamla, låga, fina hus!

Aina Wifalk

Kartrine Marçal har skrivit en intressant och jättenyttig bok om kvinnligt och manligt. Hon sätter fingret på många viktiga saker, inte minst hur vi värderar kvinnliga respektive manliga egenskaper.

I boken "Att uppfinna världen" får vi bl a. lära känna Aina Wifalk - en kvinna som fick polio och blev förlamad. För att "komma vidare" konstruerade hon en rullator - en uppfinning som idag omsätter ca 100 miljoner dollar. Aina Wifalk fick 2000 kr och 2 procents royalties för sin uppfinning. Hon förstod inte hur hon skulle skydda sin skapelse, tog inte patent på sin uppfinning, fick ingen starthjälp. Hon blev inte det minsta rik på den rullator som så många människor kommit att få glädje av.

Med detta exempel vill Katrine Marçal illustrera hur mycket svårare det är för kvinnor än för män att bli uppbackade med kapital (extra svårt är det för handikappade kvinnor) eftersom kvinnor lever i en konstant finanskris. 99 procent av allt riskkapital går till män. 

Vi får också veta hur arbete värderas utifrån vem som utför det och hur jobben omvärderas när de övergår från att vara manliga till att bli kvinnliga och tvärt om.

Hela boken "Att uppfinna världen" är intressant - såväl när den handlar om riskkapitalister som när den handlar om den industriella revolutionen men också när den ser in i framtiden och spekulerar om vad vi kan vänta då ai (artifisiell intelligens) tar kommandot över våra liv.

Det står så mycket spännande på dessa sidor så jag måste nog läsa boken en gång till.

Varför höll vi förresten på och bar resväskor ända in på 1970-talet i stället för att dra dem på hjul? Naturligtvis har det sin grund i kvinnligt och manligt.

Till hälften förutseende

I väderleksrsprognosen varnade man för snöoväder (röd varning) precis den dag jag skulle åka till Göteborg på 8-års kalas. Snö i kombination med hård vind är ingen bra kombo. Jag kollade på den ena rapporten efter den andra. Till slut bestämde jag mig för att trotsa alla varningar och åka. Jag garderade mig dock för ev strömavbrott genom att lägga ned min "powerpack" (egen strömkälla) i packningen.

När födelsedagsbarnet
själv får bestämma

Var på centralen 45 minuter före avgång. 15 minuter innan tåget skulle gå gick jag till perrongen - precis som det stod på biljetten. Sen fick vi vänta och vänta och byta perrong gång på gång. Mycket springande i trappor blev det men till slut, 58 minuter försent, startade tåget mot Göteborg.

Det första jag försökte göra på tåget var att ladda min urladdade telefon. När eluttaget inte funkade var jag glad att jag packat ned min powerpack. Tyvärr hade jag dock missat det där med sladd. 

I Södertälje stannade tåget. Efter en halvtimma berättade man i högtalarna att elförsörjning från lok till vagnar inte fungerade. Snart skulle det inte bara vara eluttagen som inte kunde leverera ström - hela tåget skulle bli utkylt och svart. Det gick inte att åka vidare. Alla fick gå av och fixa egen vidaretransport eller vänta på buss, som skulle ta oss till västkusten på sex timmar!

Så utlämnad man är utan telefon. Hur skulle jag kunna fixa biljett? Men i prekära situationer börjar alla prata med varandra och när en ung man i min närhet sa: "Det finns tre platser kvar på nästa tåg till Göteborg" hängde jag på och sa "Du kan väl köpa biljett åt mig också". Det gjorde han.

Vi kom aldrig till målet

En halvtimma senare kom Göteborgståget in på stationen och vi kunde rulla vidare - nästan hela vägen. Men strax utanför Göteborg, i Sävedalen, blev det stopp igen. När man meddelade att vi ännu en gång skulle bli stående i 45 minuter fick jag nog och lämnade det spårbundna transportnätet för den här gången