Huckleberry Finns äventyr

"Det är härligt att leva på en flotte" säger Huck i boken om Huckleberry Finn som Mark Twain skrev redan 1887.

Jag blev chockad över hur Huck tänker och resonerar. Svarta slavar och vita fria människor förefaller vara två olika raser och den vites "äganderätt" över en slav är självklar. Hur kunde Huck resonera som han gjorde och hur mycket av detta sätt att tänka finns kvar än i dag? Jag vet att boken skrevs för 150 år sen och jag vet att mycket har förändrats men hur kunde den frihetsälskande Huck vara så låst i sina tankebanor. Jag är också förvånad över att slaveriet kunde vara så utbrett - det upphörde ju efter inbördeskriget 1864-65 (20 år innan boken skrevs).

Huckleberry Finn är uppvuxen hos änkan Douglas och hennes syster Miss Watson i  Missouri men kidnappas och hålls inlåst av sin alkoholiserade far. När Huck lyckas fly kastar han skulden för sitt försvinnande på en okänd mördare. Strax efter sin flykt stöter han på Miss Watsons slav Jim som också flytt eftersom han hört att Miss Watson ska sälja honom. Tillsammans ger de sig ut på äventyr på en flotte i Missisippifloden - ett äventyr som vi få följa med på.

Man fascineras av hur "fritt" livet var för 150 år sedan. När man behövde mat kunde man skjuta en fågel eller lägga ut metrevar i floden. Sen kunde man steka fångsten över öppen eld.

Boken "Huckleberry Finns äventyr" karakteriseras som en ungdomsbok, en pikareskroman, men jag tror inte man ska vara alltför ung när man läser denna fördomsfulla bok, som var svår att låna (fanns 1 ex). Har troligen rensats bort från bibliotekshyllorna. Man vill väl inte längre låna ut böcker där N-ordet används hela tiden, även om boken är en klassiker. Jag fick nöja mig med en tunn läsalättbok, där historien är återberättad av Maj Bylock. När jag till slut kunde låna den "riktiga" boken hann jag inte läsa den för då var det dags att åka till Karlacafé och diskutera innehållet. 

Medan jag väntade på biblioteksboken lyssnade jag på Hasse Alfredsson, när han läste den ursprungliga utgåvan. Roligt att lyssna på Hasse As inlevelsefulla uppläsning men jag tycker inte om hans sätt att ge röst åt slaven Jim - gjordes på ett förnedrande sätt. "Läsalätt" varianten av Huckleberry Finn innehöll allt men var mycket komprimerad och tråkig - saknade "nerv". Ska man läsa eller lyssna på boken ska det vara den "riktiga" där Huck själv berättar så detaljrikt.

Det är inte utan att det är sprännande att följa med på färden utför Missisippifloden där Huck ljuger sig ur de mest prekära situation.

Jim är mycket skrockfull och tror att alla motgångar de har på sin resa beror på att han hittat ett ormskinn. När Jim tror att friheten är inom räckhåll blir han både lättad och glad och drömmer om att befria sin fru och sina barn. Då drabbas Huck av dåligt samvete och ångrar att han svikit Miss Watson, som aldrig gjort honom annat än gott, och tycker ordspråket "Ge en neger en tum och han kommer att ta en hel aln" har fog för sig. Men när Huck lärt känna Jim mer tror han att svarta kan tycka om sina familjer lika mycket som vita kan och hur dåligt samvete han än har gentemot Miss Watson, kan han inte svika sin mörke vän Jim genom att ange honom. Huck börjar sakta inse att Jim också är en människa och förmodligen är han vit invärtes.

"Huckleberry Finns äventyr" är underhållande, stundtals rolig men också beklämmande. I längden blir den lite "tradig". Det märks att boken skrevs för mycket länge sen. Jag uppfattade inte boken som kritik mot rasdiskriminering utan som en fantasibok över en ung pojkes liv i ett segregerat USA på 1880-talet men det gjorde inta alla i cirkeln.

Vi träffades på Karlacafé en fin höstdag när tunnelbanan krånglade.

Hemma igen

Trots att det är roligt och spännande att resa bort är det skönt att komma hem igen. Så skönt att få sitta i soffan en hel dag utan dåligt samvete - man har ju en hel veckas promenerande i bagaget.

Samtidigt känner man sig lite ledsen för att "semestern" är slut och att ha behövt lämna härliga Frankrike. Vad göra?

Jo, man hyr de fina filmerna "Nyckeln till Provence 1 och 2" och kan fortsätta att njuta två kvällar till av livet i Sydfrankrike - och det hemma i soffan.

Jag har sett filmerna om "Den lyckliga familjen", som i början av 1900-talet hyr ett hus uppe bland bergen, flera gånger och tycker alltid de är lika bra. Familjens vistelse bland de timjansdoftande bergen påverkar huvudpersonen Marcel Pagnos fortsatta liv. Marcel Pagno blev med tiden en känd författare och filmare. Filmerna "Nyckeln till Provence" bygger på hans självbiografi.

Halv portion

Vi bor centralt i Nice mellan Plats Garibaldi och hamnen - bara fem minuter från spårvagnen som går till flygplatsen. Sist vi var här, för sju år sen, bodde vi i samma område. Ett perfekt ställe att bo på.

Vår lägenhet är bra. Den är lik den vi har i Stockholm - ett kombinerat vardagsrum och kök och ett sovrum. Aningen mer komprimerad men med samma funktioner och lika välutrustat som hemma. När vi har varit ute en hel dag känns det som att komma hem när vi kliver över tröskeln till vår lilla studio.

Våra kvarter är fulla av människor och liv. Tvärs över gatan ligger vårt lilla bageri där vi köper frukostbröd. Runt hörnet finns en Mono prix där vi köpt ost, skinka, yoghurt och juice. Det finns massor med restauranger, där det sitter fullt med folk. Dessutom finns det andra affärer och verkstäder men dom har vi inte hunnit utforska.

Vårt bageri

Vad som skiljer gatubilden här jämfört med hemma är alla motorcyklar och vespor - hur många som helst. 

Sen tycker jag också att man ser betydligt fler som röker, både utomhus och på restauranger. Eftersom man mestadels röker elcigaretter är det tillåtet att röka inomhus.

Det blev inga ostron den här gången. När vi under vår sista dag hade gått runt udden, tagit hissen upp till Mont Boron, beundrat utsikten, gått ned till Gamla stan och förfriskat oss, var det dags för lite vila innan vi skulle äta middag. Det fanns helt enkelt inte utrymma för några ostron i år.

Varje kväll när vi ätit middag ute har jag fått för stora portioner och fastän jag lämnat kvar hälften har jag krupit i säng proppmätt. Idag dristade jag mig till att säga "demi-portion". Kyparen fattade galoppen på direkten och serverade en halv portion - precis som jag ville.

Jag tycker alla fransmän vi mött har varit trevliga och hjälpsamma till skillnad från när vi var i Frankrike 1971. Dock, ska sägas, att när maken frågade en man som jobbade på stationen Nice Ville, hur man kunde köpa biljetter blev han utskälld "efter noter" men eftersom vi inte fattade vad han sa blev det bara komiskt.

Till och med vädret har överträffat sig självt. Vi skulle enligt prognosen få tre dagar med bra väder och tre dagar med regn. Det blev bara en regnig dag och den utnyttjade vi med en tur till Menton. Vår sista dag var toppenfin - kändes som högsommar. Men nu är Nicevistelsen slut. I morgon bitti tar vi spårvagnen hem - i alla fall den första biten.

Menton

På torsdagen skulle vi fortsätta promenera runt i Nice. Vi skulle börja i hamnen gå runt udden för att sen ta hissen upp till toppen av kullen Mount Boron, titta på utsikten och sen gå vidare till Libération och äta ostron men  när duggregnet, som mött oss när vi gick ut genom porten, blev kraftigare och kraftigare vände vi tillbaka.

Vi ställde i stället kosan mot busshållplatsen och tog bussen till Menton. Det blev en lång och intressant resa för 25 kr. Det tog en dryg timma att komma till Menton.

Praktiskt taget hela sträckan Nice-Menton är bebyggd med stora lyxvillor. Många ligger högt uppe i bergen, långt från havet. Eftersom man vill få plats med så många hus som möjligt är det mycket tättbebyggt. Men i Monaco har marken uppenbarligen tagit slut, så där bygger man på höjden - 30-våningshusen ligger praktiskr taget vägg i vägg. Förstår inte varför man vill bo så.

Om jag skulle skaffa bostad utefter Côte d'Azur för det fina vädrets skull, skulle jag aldrig välja Monaco. De som har för mycket pengar och väljer Monaco för de låga skatternas skull missar vitsen med att ha mycket pengar - tror jag.

När vi efter en timma anlände till Menton spöregnade det och maken ville, tros att vi var försedda med regnrockar, inte gå någonstans. Så vi satte oss på caféet vid busshållplatsen, åt en liten lunch förstärkt med en eclaire. En och en halv timma senare tog vi bussen tillbaka till Nice - när vi kom fram sken solen.

Sen gick vi en lång omväg och handlade för ännu en hemmasupé.

Nice

Så var det äntligen dags för Nice.

Det här är våra kvarter.

Vi började med plats Garibaldi och fortsatte sen till Gamla stan. Gamla stan i Nice är som Gamla stan i Stockholm - fullt med folk och massor med småaffärer. Mysigt men trångt.

Vi handlade inget utan fortsatte ned till Änglabukten. Det är denna bukt som gör Nice så speciell och så härlig. Tänk, att mitt i en stad med 300 000 invånare ha en gigantisk badstrand. Till och med i slutet av oktober var det flera som simmade omkring i havet.

Vi vandrade längs Promenade des Ainglais, satt och vilade oss på de blå stolarna och fortsatte ända bort till Hotel de Negresco men precis innan vi kom fram dit stötte vi på Villa Massena.

Eftersom vi hade biljetter dit (ingick i biljetten till Matissemuseet) valde vi att titta in där i stället. Villan byggdes ursprungligen av prinsen av Essling, hertigen av Rivoli, André Prosper Victor Eugène Napoléon Masséna , son till Victor Masséna och såldes 1916 till Nice kommun. 

I ett av rummen visade man en turistvideo om Nice och alla dess vackra byggnader och vyer - rolig att titta på. Villan var inredd i art deco stil och besöket var snabbt avklarat.

Vi hade bestämt att hoppa middagen och i stället satsa på lunch. Det blev omelett och avocadosmörgås med färskost. Efter lunchen promenerade vi vidare till "Majsenatorget" för att genom spårvagnsfönstret ta en titt på stans norra delar, i stället för att bli blöta i regnet.

Om det är något jag vill anmärka på i Nice är det deras invecklade och svårbegripliga biljettsystem. Man förutsätter att alla vet hur systemet fungerar och bara ska köpa biljetter. Nu vet jag att en biljett gäller i 70 minuter men bara åt ett håll. Vill man åka tillbaka efter en kvart måste man köpa ny biljett. Vi hade tänkt åka fram och tillbaka på samma spårvagn och samma biljett men se det gick inte. Vi blev tvingade att först gå av vagnen, köpa nya biljetter och sen gå på samma vagn igen. Oturligt nog lyckades jag inte ladda våra biljetter på kortet så vi gå av ännu en gång och göra om hela proceduren - tur att det inte kom en kontrollant.

Allt promenerande och resande kostar på men vi, stärkta av vår kraftiga lunch, följde vår ambition att hoppa över middagen. Vi gick istället in på Mono prix och köpte med oss en flaska Côte de Rôhne (€3), ost och ravioli till en enkel supé i vårt lilla niceanska hem.

Saint Paul

När vi gick runt i Matissmuseet såg vi skisser som Matiss gjort när han fått uppdrag att dekorera kyrkor.

En kyrka som han ägnade sig åt är Chapelle du Rosaire de Vence och eftersom vi nu visste precis hur man åkte till Vence tyckte vi det var lika bra att passa på. Kyrkan låg inte särskilt långt från busstationen max 2 km. 

Vi tog oss dit snabbt som en blinkning men tyvärr var kyrkan stängd. Jag fick nöja mig med två bilder från utsidan och så hämtade jag en interiörbild från nätet. Sen var det bara att gå tillbaka till busstationen igen och ta bussen till Saint Paul.

Under andra världskriget samlades många konstnärer i Saint Paul. Det vat konstnärer vars konst ogillades av nazistpartiet (s.k. entartete kunst). Dessa konstnärer lämnade därför det ockuperade Frankrike och flyttade söderut. Det var tack vare dom som Maeght gjorde sig den förmögenhet som senare finansierade Fondation Maeght.

Saint Paul såg på håll ut som en mycket vacker och sammanhållen by. Syntes vida omkring.

Det var en pittoresk by med små gränder, stenhus och blommande buganvilla - väldigt fint och mycket turistiskt. Det bor ca 3000 personer i byn som jag tyckte var rolig att ha besökt.

å