Att passa tiden

Min blogg ska visa hur en tidlös person (=pensionär) använder sin tid. För det mesta fungerar mitt tidlösa liv bra - kommer alltid i tid, behöver inte jäkta - men ibland går det åt skogen (oftast utan min förskyllan).

När vi skulle åka till Lund och titta på spexet "Giftiga damer", där ett barnbarn spelar Ludwig XIV, träffades lillebror, maken och jag på centralen en timma innan tåget skulle gå - trodde jag. Men det visade sig att vi var där alldeles för tidigt - tåget kom inte. Vi fick vänta och vänta och byta perrong och gå in och värma oss. Till slut, efter 2 (1+1) timmars väntan, började vi rulla söderut. Vårt tåg utnyttjade verkligen begreppet tidlös. Det "la inte på ett kol" för att komma ikapp så när vi kom fram till Lund var vi en och en halv timme sena.

I Lund bodde vi på fina "Lilla Hotellet". Dottern hade bott där natten innan så vi möttes av en hälsning när vi klev in i vårt rum.

Vi började vårt lundensiska besök med att gå till domkyrkan och titta på det astronomiska uret, som byggdes 1425, och nu ingår i Sveriges kulturkanon. 

  

Tycker man kan kalla detta mästerstycke för ett tidlöst ur. Delar av det pampiga verket är alltså 600 år gamla men det visar fortfarande rätt tid. Jag stannade kvar i kyrkan tills klockan blev 12. Då slog de två riddarna, högst upp på uret ihop sina svärd 12 gånger. Sen öppnades en port, längre ned på uret, och de tre vise männen gled förbi Maria o Jesusbarnet.

Barnbarnet var dock inte tidlöst - hade en viktig tid att passa. Han skulle spela på nätet exakt klockan tolv och då spelade det ingen roll vad som hände på kyrkouret. Han hade hittat det perfekta stället "Mormors bageri" där man både kunde spela och fika.

Prick klockan tre började spexet "Giltiga damer" på Stenkrossen och vi var förstås där i god tid. Föreställningen inleddes med att en av spexarna kom in på scenen med ett stort ur i handen och drog, passande nog, en massa vitsar om hur mycket tiden är urled, hur urtråkigt allt kan vara osv.

Sen lät vi oss roas i tre timmar med spexare som pratade dialekt från landets alla hörn. Ludvig XIV, som var anledning till vår resa, "pratade franska" med Mozart, som var den mest tidlösa av alla. Han var nästa 100 år före sin tid.