"Hjältarna" i Guillous böcker är så otroligt duktiga och rättrådiga. Gör inga fel och gör de, trots allt, fel är det för de kan se vad som är moraliskt rätt.
Det var dock glädjande att hjälten i "Blå stjärnan" var en hjältinna. En superduper hjältinna.
Är inne på tanken att historielektioner i skolan borde kompletteras med romaner där handlingen är förlagd till den tidsperiod man pratar om. Romaner gör historien så mycket mer levande och förståelig.
Själv tyckte jag, som sagt, att boken var intressant. Skriven på det journalistiska sätt jag gillar. Men varför så många upprepningar och varför inte mänskliga människor? Det som förvånade mig mest var att vi (större delen av befolkningen) var så tyskvänliga före och under andra världskriget. Churchills uppfattning om att Sverige i praktiken var en stödstat till Tyskland kanske var mer rätt än jag hittills trott.
Efter två Guillouböcker på rad - får fortsätta med de resterande böckerna i serien en annan gång - var det dags för en deckare och då valde jag en av mina favoriter Tove Alsterdal och "Låt mig ta din hand".
Tove Alsterdals böcker liknar Guillous så till vida att de också har en historisk vinkling. I hennes tidigare böcker har hon tagit upp ämnen som fördrivningen av tyskar från Sudetenland, romernas situation och hur det gick för svenskarna som lockades att flytta till forna Sovjetunionen för att få bo och leva i det "ultimata" landet men hamnade i djup misär.
I den här boken skriver hon om militärjuntans härjningar i Argentina på 70-talet. Inte jättespännande men fängslande. En något snårig och föga realistisk historia som gjorde att diktaturens hemskheter kom läsaren in på livet.
Jag bekämpade själv diktaturen i Argentina på 70-talet. Hade personlig köpbojkott mot argentinska äpple. Det hjälpte! Diktaturen föll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar