Varning!

På mitt sl-kort har jag laddat ned både månadsbiljett och s.k. reskassa. När månadsbiljetten är slut börjar systemet automatiskt att dra från reskassan. Fungerar hur bra som helst.

Men så fick jag för mig att jag skulle ha månadsbiljett och reskassa på olika kort. Tänkte det skulle vara bra när jag får utsocknesbesbesök - då kan jag enkelt låna ut reskassekorteet.

Jag stoppade båda korten i min portmonnä. Allt flöt på tills det plötsligt lyste gult i spärren (varning - pengar eller tid är snart slut). Underligt. Mitt 3-månadskort skulle gälla ända in i maj.

Det visade sig då att om två kort ligger bredvid varandra i samma  portmonnä drar sl från båda korten. Jag hade alltså, sen jag gick över till två kort, betalt "dubbelt"  för varje resa - både med mitt 3-månaderskort och med min reskassa.

Sensmoral: Kör aldrig med dubbla kort!

Hoppsan!

Vissa sakar förknippas med ålderdom. Det gäller speciellt tidningen Kvällsstunden.

Min mormor läste den alltid med behållning och min morbror skrev noveller som publicerades i den men det är inte en tidning jag skulle kunna tänka mig att läsa. Ändå låg den i brevådan när jag kom hem från Kuba.

Hur kan det komma sig?

Konståkning

SL (Stockholms lokaltrafik) ordnar visningar av tunnelbanans utsmyckningar - s.k. konståkning. För några år sedan följde vi med på en åktur utefter "Gröna linjen" från Fridhemsplan till Hötorget. En guide berättade anekdoter från tunnelbanans barndom och förklarade tanken bakom stationernas utsmyckningar. Varje gång jag är på någon av dessa stationer tänker jag fortfarande på guidens berättelser - bl.a. kallas den K-märkta stationen på Hötorget med sina kakelklädda väggar för en badrumsstation.

Idag var det dags för min Stockholmskurs att göra en egen liten konståkning. Vi började på Östermalmstorg och tittade på Siri Derkerts dekorationer, fortsatte till T-centralen, Kungsträdgården och avslutade visningen med Rådhuset.

T-centralen är en mycket stor station - flera nivåer och flera platser - och den första station som blev utsmyckad. Vi tittade bl.a. på Torsten Treutigers diskreta, små reliefer som finns på några av pelarna. Trots att det är en station jag ofta åker från - röda linjen mot Liljeholmen passerar här - har jag aldrig ens lagt märkt till dessa reliefer. Tunnelbanans blå linje har en egen perrong - längre bort och längre ned. Eftersom den blå linjen är den nyaste linjen är också denna del av T-centralen nyast. Hela perrongen går i blått (passar bra till blå linjen) och är dekorerad med stora bladrankor. I en stor grotta har de som jobbade med att bygga stationen avbildats som silhuetter. Konstnären har lyst på jobbarna och sedan målat in dem i grottan - en av arbetarna slår sönder § 32. Konstnären heter Per Olov Ultvedt.

Det finns flera "sajter" där världens snyggaste/häftigast tunnelbanestationer är graderade. På två av de sidor jag tittade finns just denna del av T-centralen med.

Förutom att jag nu gjort två konståkningar var jag också med vid återinvigning av Enskede gård, som Maria Miesenberger har smyckat.

Utsmyckningarna av tunnelbanan har gjort att det finns "konsthallar" i förorten, inte bara i centrala delar av stan.

Gårdagens Stockholm

Även om jag kände mig trött på Stockholmsböckerna av Per Anders Fogelström var jag ändå tvungen att läsa Stad i världen - den femte och sista boken i serien.

Emelie, seriens huvudperson, har blivit gammal och dör. Det är så gripande att läsa om hur hon förbereder sin död. Hon går igenom sin saker och slår in allt hon vill behålla i paket och märker paketen med texten "Sparas" eller "Kan sparas".

Under hela sitt fattiga liv har Emelie sparat och sparat för att ha pengar till sin begravning. Ofta har hon varit tvungen att använda sina sparade slantar men när tiderna blivit bättre har hon fortsatt spara igen. Emelie var nöjd. Hon tyckte hon haft ett bra liv, kände sig inte ensam - de hon en gång hjälpt ställde med glädje upp för henne. Hon hade vad hon behövde och lämnade nästan inget efter sig. Tänkvärt.

Stadböckerna är behagliga och mjuka och det är roligt att ha läst dom en gång till - nu när jag vet vilka gator och platser som beskrivs. Eftersom vi får följa samma personer från vagga till grav blir människorna ens vänner. Man lever sig in i deras öden - bra grepp att låta personerna ha så framskjutna positioner när man vill visa på förändringar i tid och plats (stad). Men jag tycker som tidigare att det blir för mycket upprepningar. Serien skulle ha vunnit på att ha komprimerats.

Pontus Ljunghill skriver också böcker (deckare) om ett förflutet Stockholm. Jag läste hans förra bok En osynlig för något år sedan och tyckte mycket om den. Nu har han kommit ut med ännu en deckare - Lykttändaren.

Lykttändaren utspelar sig 1923, samma år som Stockholms stadshus invigdes - fem år före "En osynlig". Kommissarie John Stierna är ung och oerfaren som utredare men han är metodisk, noggrann och iakttagande och sakta men säkert löser han mordet på Julia Ekengren. Romanen är ganska lång och handlingen löper mycket sakta. Boken är stämningsfull och ger en känsla av "förr i tiden". Man kan nästan känna hur det luktade i de gamla Klarakvarteren där en del av handlingen utspelades. Men författaren tar oss också med till den nybyggda villastaden Espinge där det råder andra regler. Espinge ligger i Djursholm - ett område för rikemansbarn - där människor bedöms och behandlas efter sin ställning på stegen. 

Fastän handlingen Lykttändaren nästan ligger 100 år tillbaka i tiden känns den modernare är Fogelströmsböckerna. Det märks att språk och sätt att uttrycka sig förändras över tid. Borde man inte omarbeta gamla böcker som ges ut i nyutgåvor så att de blir roligare att läsa? (För det gör man väl som regel inte).

Lykttändaren kändes extra aktuell för mig som precis varit på rundvandring i stadshuset med mina kamrater i Stockholmskursen. Roligt att Julia blev så imponerad av Hjalmar Brantings tal vid invigningen på midsommarafton 1923 - 400 år efter Gustav Wasas intåg i Stockholm.

För att ytterligare leva mig in i miljön tog vi en tur ut till Djursholm där Espinge villastad ska ligga. Vi hittade inte Espinge (kan vara en fiktiv plats) men vi tittade runt i området. I Djursholm är husen stora som slott och det tar säkert en dag att klippa gräsmattan men det är väl fortfarande Julia och hennes fostermor som putsar både fönster och silver där.

Det stor kalaset

Andra boken under "fritt val i bokcirkeln" blev John Steinbecks "Det stora kalaset".

Jag "läste" den under bussturerna från Viñales till Trinidad och från Trinidad till Havanna - på Kuba. Fastän jag inte befann mig i Monterey i Kalifonien och det var länge sen årtalet skrevs 1937 kändes det ändå som jag befann mig i rätt miljö.

Det bor en grupp udda individer på Cannery row i Monterey. Det är om dessa udda individers liv berättelsen handlar. Roligt och absurt med mycket inlevelsefulla skildringar. Bra och nyansrikt språk. Lättläst. Berättelsen handlar helt igenom om en manlig miljö - de få kvinnor som finns med i handlingen är bifigurer. Trots det gillade jag "Det stora kalaset".

Jag har inte läst Steinbeck sen jag läste "Resan med Charley" i slutet av 80-talet inför min första resa till USA. Gillade den också. Den handlade om hur Steinbeck ger sig ut på en lång resa över hela USA tillsammans med din hund. Jag minns att han tyckte det var speciellt vackert i Montana. Senare har jag läst att Steinbeck var sjuk och detta skulle bli hans sista projekt.

I bokcirkeln var vi överlag positiva till "Det stora kalaset" även om inte alla gillade den. En av deltagarna tyckte den var fantastisk - hade så väl holistiskt som ekologiskt perspektiv.

När jag googlade på boken fann jag detta intressanta utdrag:
"-Det är en sak som jag alltid har undrat över, sa doktorn. Alla de egenskaper vi beundrar hos människor - godhet och generositet, öppenhet, ärlighet, känslighet och tolerans - är de som i allmänhet följer misslyckandet åt i vårt samhällssystem. Och de drag som vi avskyr - hårdhet, girighet, lystenhet, elakhet, egoism och självupptagenhet - är de som leder till framgång. Och folk beundrar kvaliteten hos de förra egenskaperna och älskar resultaten av de senare."

Hemma igen

Vi hade en mycket trevlig och rolig resa till Kuba men väl hemma är det mycket att göra.

Bloggen, som jag uppdaterat från min telefon, måste gås igenom - rättas och kompletteras med bilder. Jag har nu, efter många år, kommit fram till att det allra enklaste sättet att blogga på resor är att skriva direkt i telefonen och sen komplettera med bilder när jag kommer hem till min lilla pc.

Alla kläder som vi hade med på resan ska tvättas. Vi blev innan vi gav oss iväg varnade för "bugs" vilket jag uppfattar som vägglöss. Jag hade därför vidtagit vissa mått och steg. Allt var nedpackat dubbelt - först i små ryggsäckar med dragkedjor, som vi sen lagt i våra resväskor - även de igenstängda. Vi packade inte upp något under hela resan, tog bara upp det vi behövde och stängde sen igen på direkten.  Resväskorna placerades alltid på en stol mitt i rummet. Jag såg inte en enda vägglus på hela tiden men lika fullt satte jag ut allt på balkongen när vi kom hem och så tvättade jag allt - både sånt som var använt och sånt som var oanvänt. Jag hoppas vi slipper ifrån objudna gäster.

Nu återstår bara att bli frisk från den obligatoriska "varit i värmen" förkylningen sen återgår livet till det normala igen.

Kuba

Jag gillar Kuba - fast maten var ingen höjdare.

Rörigt, stökig och intensivt uppfattar jag livet på Kuba - så olikt vårt ordnade liv i Sverige. För att inte tala om vädret! Så olikt vårt svenska vinterväder. På Kuba är det 25 - 29 grader och solsken. Varma ljumma kvällar. Och hela tiden spelas och dansas det.

Alla drinkar har rom som bas - men var mycket alkoholsvaga

Jag tror Kuba sakta håller på att bli ett semesterparadis. Det är redan massor med turister (även från USA) här. Vår guide i Trinidad berättade att man håller på att bygga om gamla fina, men förfallna, hus till hotell. Man vill inte förstöra Kuba genom att bygga en massa stora hotellkomplex utan anpassa förändringarna efter kubansk modell.

De första dagarna i Havanna blev jag förskräckt över hur bedrövligt det var på sina ställen. Nu när jag sett mer har jag också fått en mer nyanserad bild. Men nog finns det mycket att göra här - gigantiskt mycket. 60 år utan underhåll märks.

Som turist märker man inte av den likriktning som kan finnas när det gäller åsikter eller möjligheten att få uttrycka sig. Även  om vi köpte en kubansk tidning kunde vi inte läsa den och vi kunde inte ta till oss vad man sa på TV - min spanska räcker bara till för att beställa öl. Jag vet inte hur många politiska fångar som finns men jag märkte att det alltid var lugnt och fint - kan eventuellt bero på att det var mycket polis ute på gatorna.

Den godaste drinken fick vi på Hemingways bar i Trinidad

Dessutom måste man få igång mer industri och, så vitt jag kan bedöma, mer inhemsk produktion av mat. Kubas hela jordbruksindustri har i princip varit inriktad på rörsocker. När priset på socker sjönk kollapsade landets ekonomi. Folket som helhet är fattigt men välutbildat. Våra guider har alla varit universitetsutbildade men efter de tre obligatoriska årens arbete för staten, efter examen, har de börjat jobba som guider. Sånt slöseri.

"Kuba" har varit en mycket positiv upplevelse.

Politik

Vi har försökt fråga folk (guider och vår värdinnan i Tinidad) vad de tycker om livet i Kuba. Jag får intryck av att de svarar öppet och inte pk.

En av våra två guider i Havanna skulle lämna Kuba i morgon dag om han kunde. För att kunna göra det måste man betala 100 $, ha inbjudan från någon i ett annat land och visa till detta land (om jag förstått saken rätt). Tidigare har wet feet/dry feet principen gällt i USA - alla som flytt dit från Kuba och stigit i land har fått uppehållstillstånd. Däremot har det varit svårt (omöjligt?) att få visa till USA och kunnat resa dit utan att riskera livet i en liten gumibåt eller liknande. Nu är det svårare att ta sig till USA även om man kommer som flykting. De övriga guiderna sa inget om att de ville lämnat landet - vår värdinna sa klart att hon trivdes bra i sitt hus och inte ville flytta.

Vår guide i Trinidad tyckte att Fidel Castro var en bra ledare - visionär. Han tyckte inte lika bra om hans bror Raùl, fastän han öppnat för privat företagsamhet. Han sa också att  man har val i Kuba men i realiteten har man inte så mycket att säga till om. Andelen kvinnor i olika "församlingar" trodde han var ca 40 procent.

Jag frågade vår guide i Trinidad varför det inte finns några statyer av Castro. Han svarade direkt att Castro inte ville ha någon personkult och därför förbjudit att man reser statyer av honom. Här och där ser man dock plakat, där även Fidel Castro är med. Förutom dessa plakat ser man ingen reklam om man inte anser att affischer för kulturella aktiviteter är reklam.

Bilder uppsatta på en vägg

Om man har cuc kan man handla varor som inte finns i cup-butikerna. Alla försöker därför få in så mycket pengar som möjligt i den konvertibla valutan. Dricks är obligatoriskt. Man är kreativ och öppnar de mest underliga små butiker t.ex, i trappuppgångar. 

 

Ett litet gatukafé

Varje gång någon fotograferade mannen
skulle de också ge honom en slant

Havanna

Tillbaka i Havanna igen efter sex dagars utflykt till Viñales och Trinidad.

Det märks att Havanna med sina 2 miljoner invånare är mycket större än Tinidad, som bara har 78 000. Havanna är tuffare, ruffigare och intensivare. Här finns en större andel fattig (tror jag) och massor med förfallna hus - nästan ruiner. Men även här reparerar man för fullt.

Första kvällen, efter återkomsten, gick vi till Revolutionsplatsen och tittade på Granma - båten Castro använde vid det andra revolutionsförsöket 1956. Sen strövade vi runt i Gamla stan, tittade på Plaza de Catedral, drack vår "före middag drink" och åt middag.

För att få se mer av Havanna än Gamla Stan åkte vi en runda med en "Hop on Hop off" buss. Vi åkte utefter Malecon (den långa stranden) i flera km, sen svängde vi in på Plaza de Revolucion och tittade på jätteporträttet i koppartråd (tror jag) av Che. Väggstatyn var gjord efter fotografen Kordas världsberömda porträtt.

Havanna ser ut som vilken annan stor stad som helst, på dessa breddgrader. Många fina villor i välskötta trädgårdar men också hus som behöver repareras. Vi skulle lika gärna kunnat vara i Florida.

Men en sak skiljer Havanna från de flesta andra städer utanför Kuba - bilarna. Här är det som man samtidigt befinner sig på 1950-talet och 2000-talet.

Trinidad

Trinidad grundades 1514 och har nyss firat 500-års jubileum.

Gamla stan är klassad som världarv av Unesco och mycket välbevarad med fina hus i glada färger.

Centrum i gamla stan är Plaza Major - ett välbevarat torg med gamla anor och inflytande från flera håll. Runt Plasa Major ligger flera museer. Under vår guidade tur besökte vi det historiska museet inrymt i Palacio Cantero och klättrade upp i tornet som ingår i museet.

Det finns mest envåningshus i Trinidad men om några år kommer det att finnas många tvåvåningshus eftersom "alla" bygger på en extra våning - troligen för att kunna öppna Casa Particular och få extrainkomster.

Vi har gjort två utflykter från Trinidad dels för att bada i Karibiska havet dels för att vandra i bergen. Resten av tiden har vi strövat runt i stan. Ibland har vi sökt upp parker för att få internetuppkoppling, ibland har vi sökt upp barer för att läska oss med en kubansk drink - alla innehållande rom.

Det är mycket folk i rörelse överallt, hela tiden. De som tittar på TV sitter för öppna fönster. Värmen gör att man måste ha genomdrag. Även vår värdinna har öppet rätt ut mot gatan. En vanlig sysselsättning på gatorna är dominospel. Man sätter upp ett litet bord på gatan, slår upp sina stolar och slår sig ned och spelar.