Kulturnatt

I Stockholm ordnar man varje vår en s.k. kulturnatt. Då kan man, mellan klockan 6 och 12, besöka platser som annars är stängda för gemene man eller kvinna.

Vi valde stadsarkivet och franska ambassaden.

Klockan sex skulle vi hämta biljetter för att gå ned i stadsarkivets låsta rum. Vi var framme strax efter sex men där var så stängt det kunde bli. Vid närmare titt visade det sig att det jag trodde var Stadsarkivet i själv verket var Riksarkivet.

Nåja, Stadsarkivet låg inte så långt bort - bara 4, 5 hållplatser med buss. Utanför Stadsarkivet ringlade sig en lång kö, så nog var det öppet här allt. Vi fick biljetter till visningen 21.30.

Under tiden åt vi middag på en italiensk pizzeria och  besökte stadshuset - enda gången på året man får gå omkring fritt på stadshuset. 

Mycket folk även här. Musik och dans. Försökte få med mig maken på danskurs i chacha -  det var svårt för att inte säga omöjligt.

Kommunfullm v ord
med borgmästarkedja

Sen gick vi tillbaka till arkivet och fick åka ned till våning 4. Det finns 7 våningar under jorden och åtta mil handlingar.

Vår guide visade hur man kan följa en liten pojkes öde från det att han föds någon gå gång 1800-talet, blir lämnad på allmänna barnhuset, bortlämnad till en lantarbetarfamilj, kommer tillbaka till sin mamma när han är tonåring, flyttar omkring till olika adresser i Stockholm, hinner gifta sig fyra gånger och slutligen, i döboken, se när han dog. Jätteintressant. (Franska ambassaden fick vi glömma det här året.)

Fråga

Nyss, samtidigt som det var städdag i bostadsrättsföreningen, kom barnbarnet och frågar om vi skulle gå på teater - valet var lätt. Men vad fanns det att välja på för en 9-åring? En hel del visade det sig. Vi valde "Det blåser på månen" på Elverket. Men innan teatern började hann vi med att fika på mysiga "Kvarteret Krubban".

Jag har läst "Det blåser på månen" flera gånger men det var länge sedan. Kom knappt ihåg handlingen.

Uppsättningen på Dramaten var bra med intressant scenografi. Det var lätt att leva sig in i handling. När "fångvaktaren" frågade vilket av djuren i djungeln som inte behövde glasögon svarade mitt sällskap (som verkligen levde sig in i pjäsen) snabbt och högt "Zebran - för den 'ser bra' ".

Boken skrevs under andra världskriget och kretsar kring hur krig ska bekämpas och fångar befrias. Jag måste tillstå att jag inte förstod all symbolik i handlingen men så vände den sig inte heller till personer i min ålder.

Psykvård mm

En av mina favoritdeckarförfattare heter Tove Alsterdal.

Hennes böcker är spännande och intressanta med flera parallella historier - i alla fall är de två böcker jag hittills läst uppbyggda så.

"Vänd dig inte om" handlar om ett mord som sker strax utanför det numera nedlagda psyksjukhuset Beckomberga - psykvården blir en del i handlingen. Mordet bevittnats av en rom - romernas belägenhet här och i Rumänien blir en annan del av handlingen. Sen får vi också lite hintar om vad som kan ske på "Darknet" och för ovanlighetens skull är det inte polisen utan den huvudmisstänkte som "för ordet".

Jag gillar när man tar upp samhällsproblem och bygger in dem i berättelser - gärna deckare. Skulle nog aldrig ge mig på att läsa en bok som handlar om romernas situation i Rumänien. Men här blir det en del av historien.

Eftersom jag hört att det ligger mycket research bakom Tove As böcker tror jag att faktauppgifterna är riktiga. Därför känns det oroväckande att den misstänkte få svaret " Jag ska åka till Sverige och tigga, som min pappa" när hon i Rumänien frågar en pojke vad han vill bli.

Nya hyresgäster

Det är inte mer än en vecka sedan vår sommarstuga kompletterades med en liten gäststuga. Sen tog det bara nån dag innan det började dyka upp spekulanter.

Och nu verkar vi ha fått permanenta hyresgäster.

Smakprov

Det fanns en rätt jag inte kunde förmå mig att äta i "bamba" eller  skolmatsalen som det heter på svenska - och jag slapp äta den.

Men idag, efter att ha lyssnat på Torgny Lindgren när han läser sin bok Pölsan, var det jag som gick och köpte en konservburk med detta innehåll. Jag tömde burken, skar upp geggan i skivor och stekte. Sen åt vi det med potatis, rödbetor och stekt ägg samt en liten Östgöta Sädes därtill.

Anrättningen var ätbar men inte så mycket mer och kommer nog inte att avnjutas igen.

Torgny Lindgren har dött och blivit lovprisad som få andra författare. Eftersom jag bara har läst en enda bok av honom (Bat Seba) tidigare, bestämde vi oss för att ha honom som följeslagare i bilen när vi åkte till stugan. Vilket lyckoval. En ren fröjd att åka bil tillsammans med honom och hans bok Pölsan.

Tänk att kunna skriva en hel bok om pölsa och dessutom en rolig bok - en riktig skröna. Extra bra blir det för att det är Torgny L själv som läser - på västerbottenmål.

Jag tror inte det finns en människa   i Västerbottens inland som skulle köpa färdig pölsa - så lågt skulle de aldrig falla. Nej, en pölsa ska vara hemmakokt och den ska inte innehålla korngryn (vilket vår gjorde). Helst ska den kokas på samma dag, år ut och år in.

Sen ska man låta den smälta mot gommen när man äter den. Något godare finns inte att uppbringa - men för att tycka detta måste man förstås vara äkta västerbottning.

På hemvägen lyssnade vi på ännu en bok av Torgny Lindgren nämligen Norrlands Akvavit och förstod att vi inte valde rätt när vi drack Östgöta Sädes till pölsan.

Mera Ferrante

Alla berömmer Elena Ferrantes böcker om två flickors uppväxt i Neapel. Nästan varenda recension är positiv. Men jag blev inte imponerad av den första boken och inte av den andra - Hennes nya namn - heller. Därför blev jag riktigt glad när jag träffade två personer som bara gillade den så där - inte så negativa som jag men inte heller översvallande.

Att boken inte var självupplevd tyckte jag var hur uppenbart som helst och har nu bekräftats.

Lila, den ena av de två flickorna, är oerhört vacker och intelligent som ingen annan. Redan när hon är 11 år kan hon tillverka Neapels snyggaste handgjord skor. Hon gifter sig när hon är 16 och kan då styra, ställa och manipulera andra. Maken till orealistisk människa är svår att finna.

Dessutom tycker jag handlingen periodvis går i stå - bla. när de tillbringar en hel sommar på badstranden. I övrigt tycker jag det är upprepning på upprepning och ett evigt ältande.

Visst är det intressant med vänskap mellan två flickor och kvinnor och visst är det bra med böcker som skildrar de stora klasskillnader som finns i våra samhällen. Men jag tycker inte böckerna är bra. Det tyckte jag inte heller den lovprisade Paulo Coelhos böcker var och även då var jag "ensam" om min åsikt.

Essensiellt

Finns det något mer livsviktigt än vatten? Jag tror inte det. Och det ska vara i lagom stora mängder. Saknas vatten leder det till torka och i förlängningen död. Får man för mycket, ställer det också till en massa elände.

Detta har vi flera gånger fått erfara - dock i mycket begränsad omfattning. Vi åker inte längre till stugan förrän i slutet av april. Åker vi tidigare är lednigarna frusna och vi kan inte tvätta våra halsar.

I år, när påsken infaller under andra halvan av april, trodde vi allt var lugnt. Men icke sa Nicke. När vi skulle ansluta vattnet stod det som en sprut rätt ut under varmvattenberedaren. Trassel, trassel.

Vi bar in vatten i hinkar och utnyttjade vid behov gäststugans faciliteter. Hade med andra ord läget under kontroll. Men konstigt var det att varmvattenberedaren återigen gått sönder. Vi som var så noggranna när vi tömde den i höstas.

När maken skruvat isär hela härligheten visade det sig att beredaren var hel. Hålet fanns i den ledning där vattnet ansluts. Skönt. Betydligt enklare att fixa och mycket billigare än att köpa ny varmvattenberedare.

Medan alla bestyr pågick ägnade jag mig åt matlagning och disk. Jag bar in den ena spannen vatten efter den andra och kände mig ytterst tacksam att leva i ett land där det är gott om vatten och det oftast kommer direkt in i köket.

Ny matta?

Redan för flera år sedan började fransen på vardagsrumsmattan gå sönder. Till slut fanns ingen frans kvar.

Oj, vad besvärligt. Det såg så fult ut på golvet att jag började överväga att skaffa ny matta. Något måste göras.

Plötsligt kom jag på lösningen. Åkte till den fantastiska bandaffären på Hornsgatan och köpte band i mattans färg. Sen besökte jag syateljen i Gröndal med matta och band.

En timma senare ringde de från ateljen och berättade att mattan var klar.

Moa

Det är inte många författare som är så välkända att det räcker med förnamnet. Men säger man Moa vet "alla" vem det är.

Trots att Moa Martinson är en av våra viktigaste (kvinnliga) arbetarförfattare, har jag aldrig läst henne tidigare - men jag såg TV-serien "Mor gifter sig" när den visades 1979 och minns den fortfarande.

Tack vare min bokcirkel har jag nu läst och imponerats av "Kvinnor och äppelträd". Det är inte ofta man läser en bok med så vackert, poetiskt och gammaldags språk.

Jag tyckte jag läste en reportagebok om hur det var att vara kvinna kring förra sekelskiftet. Ett tungt, fattigt liv med många barn - att föda och ta hand om - och, till råga på allt, bli hånad och baktalad av byns övriga invånare. Men allt är inte negativt. Ellen och Sally finner varandra och utvecklar ett systerskap som man kan bli avundsjuk på. Beskrivningarna av de två badande kvinnorna fastnar och beskrivningen hur det är att föda barn ensam på golvet i ett litet torp är gripande. Långt från dagens överhygieniska samhälle och sterila sjukvård. 

Ett av våra stora problem idag är vår perspektivlöshet - säger Theodor Kallifatides. Det håller jag med om och jag tycker flera av våra bokcirkelböcker har gett mig bättre perspektiv - inte minst "Kvinnor och äppelträd".

Ibland tyckte jag handlingen i boken var lite hoppig, ibland föreföll människor försvinna utan att man riktigt förstod varför och slutet var enbart fånigt - men i övrigt tyckte jag mycket om boken. Och det gjorde alla de andra cirkeldeltagarna också.

I inledningen återges delar av den blivande akademiledamoten Anders Österlings recension. Man gapar över den kvinnosyn han uppvisade - långt in på 1900-talet. Erotik skulle skildras av män, ur mäns synvinkel. Kvinnans egen syn på saken var vulgär. Den var "elände, skvaller och drift" hävdade Österling. Och han skulle tillhöra landets elit!

Nytt moment

Varje vår har vi två fasta aktiviteter - båda lika trevliga. Vi gör korv och vi åker till fjällen.

Båda aktiviteterna följer ett bestämt schema som har legat fast sedan flera år. Men till min överraskning infördes i år ett nytt moment i vårt fjällschema - pistolskytte. 

Vi skulle skjuta åtta skott med luftpistol mot en liten tavla. Ganska roligt men ovant.

Jag missade de fem första skotten - alla kom utanför tavlan. Men sen förstod jag hur man skulle sikta och fick tre fina träffar - 8, 8 och 9 poäng och med det kom jag på delad fjärdeplats. På kvällen när vi spelade "Mig" gick det dock sämre.