Noveller

Jonas Karlsson kan både spela teater och skriva böcker.

Jag tror det är första gången vi valt att läser noveller i bokcirkeln och valet föll alltså på Jonas Karlsson - inget dåligt val.

Mycket skruvade historier. Menar han något eller vill han bara underhålla? Naturligtvis vill han få oss att tänka efter.

Ta till exempel novellen Fakturan. En ung man har på grund av sitt sätt att leva fått en skuld på gigantiska 5 700 000 kr. En skuld som bara växt och växt och nu måste betalas tillbaka. Men han har inga tillgångar. Han anser sig väldigt orättvist behandlad och hade ingen aning om hur han har fått denna gigantiska skuld.

Men är det inte precis det vi gör med vårt sätt att leva - bygger upp en skuld vi inte kan betala? Vi förstör vår jord och lever på bekostnad av andra länder och kommande generationer. Vi har, liksom den unge mannen, en stor skuld till att jorden ser ut dom den gör, att isarna smälter och folk svälter men vi vare sig vill eller kan betala tillbaka vår skuld till jorden. 

En tankeväckande berättelse som slutar med (obs spoilervarning!) att den unge mannen kan fortsätta att leva som hittills utan att göra rätt för sig - precis som vi fortsätter att slösa och förorena fastän vi vet vart det leder.

Jonas Karlssons sätt att berätta roliga, skruvade historier med seriös underton är fantastiskt.

Incident

När våra vänner från England var på besök i stugan måste vi naturligtvis ta med dem på en liten båttur.

Allt var perfekt. Lugnt och stilla. Vi var nästan helt ensamma på sjön denna fina lördagseftermiddag. Det blev bara en liten rundtur och det var allt tur. 

Plötsligt stannade motorn. Har aldrig hänt förut. Vi satt lugnt kvar i båten och efter en stund dök räddarna upp. 

Ingen imponerande uppvisning precis - att komma tillbaka till bryggan hängande efter i en bogserlina.

Klart för leverans?

Det är toppen att ha en sommarstuga att åka till. Då kan man, några veckor varje sommar, ägna sig åt bad- och båtliv.

Men ska det funka att bo många i en sommarstuga måste man ha fungerande avlopp - det har vi inte haft.

För två år sedan fixade vi därför avloppet och byggde infiltrationsanläggning dit vi anslöt både köks- och badrum. Hur skönt som helst. All sur lukt på altanen var borta.

Men i somras, när vi hade fullt hus, började det plötsligt lukta illa igen. Vad hade hänt? Allt var ju fixat. Maken fick dra på sig overallen och kravla in under huset.

Det visade sig då att köksavloppet inte alls var anslutet utan det var ett "dummyavlopp" som hade kopplats in.

Vi slutade i praktiken både diska och tvätta men duscha kunde vi trots allt - ända tills maken upptäckte att inte heller duschen var ansluten.

Det enda som var anslutet till vår storslagna infiltrationsanläggning var det lilla avlopp som kom från  badrummets handfat. Vilket elände!

På måndag, dagen efter den hemska upptäckten, ringde vi "vår" rörmokare. På tisdag förmiddag var allt fixat. Suveränt. Men frågan är: Är det bara inom it man testar innan man levererar?

Vitabergen

En av många scener där parkteatern har föreställningar är i Vitabergen. Går man dit får man kulturåterbäring på skatten.

Jag var sugen på lite återbäring så jag gick dit för att lyssna på hyllningsföreställning för Cornelis Vreesvijk. Var där 40 minuter i förväg men fick bara ståplats utan kontakt med scenen - jag gick hem.

Men jag gjorde ytterligate ett försök - när Emil Jensen skulle uppträda. Då kom jag i mycket god tid, 1,5 timma i förväg, och fick bra plats. Men oj, oj , oj vad ont i rygg och nacke jag fick av att sitta så obekvämt i tre timmar.

Jag gillar Emil Jensen, hans ordvänderi och hans tänkvärda texter. Alla ska få ha och ta  plats oavsett hur man ser ut, hur man är och vad man gör bara man inte trakasser andra.

Vilken dag!

Högsommar. Så här fint väder var det inte en enda dag i juli. Nu skiner solen från en klar himmel och det är så gott som vindstilla. En riktig semesterdag.

Eftersom jag är ensam i stan gjorde jag mig ingen brådska. Satt på balkongen och löste korsord både länge och väl innan jag promenerade till Vinterviken för en lättlunch.

Sen var det biblan "som låg i pipeline". Läste "Vi läser" från pärm till pärm innan jag gick vidare för minilunch nummer två.

"Cul de sac" är så himla mysigt. Man sitter precis vid vattnet där gästerna tar sig ett svalkande dopp då och då. Dock inte jag.

Restaurangen har i år utvidgats med ett disk- och matlagningshus. Men inte nog med det - stället har också kompletterats med bastu. Allt är så härligt 70-tal.

Jag satt kvar länge med "boken örat" - lyssnande på Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap.

En trevlig och underhållande brevroman. Handlingen utspelar sig på den tiden när folk fortfarande skrev brev till varandra - i efterkrigstidens Guernsey, som var ockuperat av Tyskland. Tyvärr var det så många som skrev brev hit och dit att det blev lite rörigt.

Det mest intressanta var skildringen av efterkrigstiden. Man tror att när ett krig är slut är allt gott och väl men så är det inte. Husen är fortfarande sönderbombade, mat och andra förnödenheter är begränsade, många vänner och släktingar är döda - det är mycket som måste läka och byggas upp på nytt. 

Det hemliga brödraskapet från Wien

När jag börjat läsa en deckare vill jag gärna läsa en till och en till osv. Kan bli lite tradigt. Efter den, i mitt tycke, mediokra "Hetta" fortsatte jag med "Det hemliga brödrasällskapet i Wien" - inte helt lyckat val det heller.

"Det hemliga brödrasällskapet" har blivit lovordad från flera håll och sålts till 20 länder och visst var den  fängslande. Men den var också orealistisk med alldeles för mycket våld, otroligt många personer, som var svåra att hålla reda på, grovt språk och ett snöpligt slut. Med andra ord - ingen höjdare.

Ny termin

Nu har jag börjat "studera" på Birkagårdens folkhögskola igen - en tvåårig kurs där första året ägnas åt länderna kring Östersjön och andra året åt de kring Medelhavet. Ska bli jättetrevligt.

Redan på väg till skolan märkte jag att jag varit borta en termin. Gatan jag brukar gå, Rörstrandsgatan, hade förvandlats till en enda stor restaurang.

Sist jag gick där var det en vanlig gata, om än ovanligt trevlig, men nu har där getts plats för gående och för bord och stolar. Och för ovanlighetens skull är det bilarna som fått maka på sig. Hoppas bara gatan är säkrad för bilterrorister.

Längst ned

Min "bästa" jacka var plötsligt borta. Den lila, tunna jackan som inte tar någon plats, som kan knölas ihop och ändå är slät. Den som får plats i lilla ryggsäcken och får hänga med för jämnan. Den som värmer så bra, står emot regn (lite) och funkar båda som jacka och sittunderlag.

Letade överallt (går fort i vår lilla lägenhet) och ringde dottern. Jackan fanns inte någonstans.

Då gällde det att rannsaka sitt minne. Gå bakåt i tiden - dag för dag -  femte dagen fick jag träff. Då promenerade vi längst Årstaviken och stannade för lunch på ett ställe och för att äta glass på ett annat. Mest troligt att jag glömde den vid glasskiosken.

Det tog mig tre kvart att komma dit och ingen av de tre ungdomar som jobbade i kiosken hade sett någon jacka. Mentalt ansåg jag den redan förlorad, när de började leta i olika lådor. I nedersta lådan fick de träff. Där, bland en massa andra saker, låg den undanstoppad.

Kände mig mycket nöjd när jag vandrade vidare både för att jag fått tillbaka min jacka men också för att jag inte gett upp utan verkligen gett mig energi att leta efter den.

Att bry sig

Vi är tillbaka i storstan igen - dvs vi är hemma. Inte dumt det heller.

En fin kväll var jag ute och åt middag med några gamla vänner. Sen promenerade vi hemåt utefter vattnet. Det var många som upptäckt att det var vackert väder. Folk satt ute och åt, promenerade, joggade, badade och njöt av den fina kvällen. Trevligt med detta folkliv som Stockholm bjuder på.

På söndagen skulle vi lyssna till utomhuskonsert vid Sjöhistoriska museet. Då blev det plötsligt lite mycket av det goda - folk över allt. Bussarna var proppfulla och hela stora publikfältet var överfullt. När det så började småregna lämnade vi tillställningen och promenerade mot tunnelbanan.

På hemvägen köpte jag med mig en liten Sankt Paula i en blomsteraffär på Östermalm. Två före mig i kön. En dam och en herre. Damen vänden sig till mig och viskade. "Lyckos den som får den buketten".

Mannen, som stod först i kön hade köpt en gigantisk rosenbukett.

57 mörkröda rosor!

"Det är något speciellt med augustibarn" sa han. "Även om det nu börjar bli dyrt att uppvakta på födelsedagen tror jag det är den växande buketten har gjort att vi kunnat hålla ihop alla dessa år".

En tänkvärd tanke:
Sluta aldrig att uppvakta!

100

Man ska inte bära hem sin mat i plastkassar längre - inte bra för miljön. Jag går därför omkring med ryggsäck och i säcken har jag en tygkasse. Man försöker ju vara så pk som det bara är möjligt.

Men härom dagen kom maken hem med medicin, paketerad i en stor låda.

Inuti lådan låg det ytterligare fem lådor - något mindre.

Och inuti de små lådorna låg det fyra aluminiumförpackningar.

I varje aluminiumförpackning låg det så fem tabletter - fem minimala tabletter.

Jag tycker det är dags att också läkemedelsindustrin börja tänka pk  - inte bara pr.

Vägs ände

Andra dagen i Jokkmokk tog vi bilen och åkte rakt ut i geografin -  tills vägen tog slut.

Vi åkte omgivna av skog - kilometer efter kilometer. Här och var dök det dock upp en sjö eller en älv.

När vägen tog slut öppnade sig landskapet och vi befann oss i ett litet villaområde eller möjligen by (2 åretruntboende) med en gigantisk gräsmatta och för breddgraden enastående blomsterrabatter.

Precis nere vid sjön hade en göteborgare byggt sig en sommarstuga! Och vi som tyckte vi hade långt till stugan när vi bodde i Sundsvall. Men allt är, som bekant, relativt.

Väl tillbaka i Jokkmokk besökte vi en fin och välanlagd fjällträdgård med växter från fjällvärdens fauna.

Brudborste

Slåtterblomma

Hem tog vi fågelvägen

Jokkmokk

Jokkmokk är en liten stad eller möjligen samhälle i det inre av Norrbotten. Jag har varit där förut men det än många år sedan och platsen kände som ny för mig.

Här finns oändligt mycket skog men det är älvarna, sjöarna och fjällen som ger skönheten. Vi tittade runt på olika platser och besökte fjäll- och samemuseet Ajtte.

Ajtte är ett trevligt museum där såväl samernas som nybyggarnas hårda liv och kultur skildras.

Men vi var också inne i en viltaffär och handlade renkotletter som sedan kokades till soppa i den splitternya fältugnen.

När köttet kokat i nästan två timmar komplettrades soppan med potatis och morötter, kryddor och slutligen klimp. Resultatet blev "jättegott".