Den röda adressboken

Två gånger i veckan går jag till vår brygga och väntar på pendelbåten som ska ta mig mot Birkagården. 

När båten dyker upp ur dimman går jag ombord, sätter mig ned, stoppar lurarna i öronen, börjar lyssna på en bok - just nu "Den röda adressboken" - och förflyttas till Paris (Sofia Lundberg).

Liten flicka utan pappa måste ta jobb hos fin dam när hon är 13 år. Flyttar med sin "madame" till Paris. Hårt liv följer bl.a. med mannekängjobb.

Gammal dam sitter vid köksbordet och tittar i sin adessbok. Den adressbok hon fick av pappan i födelsedagspresent strax innan han förolyckades. Hon sitter och bläddrar i den röda adressboken och tänker på de personer vars namn följs av ordet "död". Hon drömmer sig tillbaka.

Handlingen hoppar mellan den gamla damens ensamma liv i Stockholm och hennes unga liv i framför allt Paris men senare också USA.

"Den röda adressboken" liknar inledningsvis "Alberte och friheten" - två unga kvinnor som lever i Paris - men ju mer jag läser ju mer olika blir böckerna.

Jag skulle kanske ha tyckt mer om "Den röda adressboken" om jag inte hade läst den parallellt med "Alberte och friheten". Nu blev den en mycket blek bok, även om jag tycker upplägget att låta handlingen utgå från namnen i en adressboken är bra.

Mitt slutomdöme blir hårt; trög, enformig, trivial med oändligt många upprepningar. Jolmig. Ett pekoral utan trovärdig handling. En bok jag inte vare sig kan rekommendera eller skulle kunna tänka mig att läsa om.