Slow coffee

Vi kokar inte vårt kaffe, inte heller brygger vi det i vare sig i en enkel eller sofistikerad bryggare utan går till väga på gammaldags, traditionellt sätt. Vi sätter en bryggtratt ovanpå kaffekitteln mäter upp sju skopor kaffe och häller över en kanna kokande vatten. Blir både bra och gott och tar minimal plats i köket.

Nu bar det sig dock inte bättre än att vår Melittatratt gick sönder. Oturligt nog kastade jag den trasiga tratten utan att reflektera på saken - kunde kanske klistrat ihop den.

Sen började min jakt efter ny tratt. Men detta geniala och billiga sätt att brygga kaffe har blivit omodernt. Det finns inte längre några vanliga Melittatrattar i storlek 1 x 4 att köpa.

När jag här om dagen var inne på det "fina" varuhuset och frågade efter min saknade tratt fick jag veta att numera brygger man enl metoden "Slow Coffee". Att beskriva vad "Slow Coffee" innebar var dock inte så lätt. Till slut visade man mig den här bilden:

För 1795 kr kan man brygga kaffe på samma sätt som vi alltid gjort men med lite mer snofsiga attiraljer och till mycket högre pris. Är detta vettig produktutveckling? Har nu beställt en ny tratt på nätet, trots att jag egentligen inte är någon näthandlare.

Medan jag funderade på varför trattbryggt kaffe har gått ur modet råkade jag lyssna på ett Menyprogram (länk till programmet) med kaffe som tema. Tomas Tengby och Joanna Alm pratade om hur man får det optimala kaffet.

Maximal smak får man om man brygger kaffe med hjälp av gammaldags tratt!!  Man ska helst också använda nyrostat och nymalt kaffe.

Sen går man tillväga på följande sätt: Skölj först filtret, så att det är blött innan du väger upp kaffet - det blir mer exakt om man väger i stället för mäter. Väg upp 32 g kaffe och häll på en halv liter kokhett vatten. Se till att allt kaffet dränks i vatten. Fortsätt sedan att hälla på resterande vatten men häll gärna i form av en åtta så vattnet fördelas jämnt över kaffet.

I morse blev det nybryggt kaffe på sängen tyvärr aningen stark trots att det var bryggt enligt experttips.

En promille

7 miljoner människor har demonstrerat för miljön den här veckan. Jättemånga! Men ändå bara en promille av jordens befolkning.

Idag var det klimatstrejk igen. Den här gången under parollen "Alla för klimatet". Demonstranterna skulle gå cirka en och halv km från Medborgarplatsen till Kungsträdgården.

När vi kom till Kungsträdgården en timma efter avmarch, för att återigen visa vår solidaritet med de som kämpar för miljön, fick vi höra att det fortfarande stod demonstranter kvar på Medborgarplatsen. Polisen uppskattade att 60 000 personer var ute på gatorna.

Hela Kungsträdgården fylldes med klimataktivister, unga och gamla. Det är uppenbart att klimatet är något som engagerar människor i alla åldrar. Folk vill ha något att samlas kring och kämpa för och nu är det klimatet som är viktigast.

Medan vi väntade på att alla skulle komma fram fylldes Kungsan med människor. Vi blev underhållna med sång och från scenen skanderade man bl.a. "Jorden har redan fått mer än den tål, Bort med olja, bort med kol", "Internationell solidaritet, vi har bara en planet" och mycket annat. En seriös folkfest med viktigt budskap.

Roligt och viktigt att vara där men tyvärr blev vi trötta (precis som förra gången) och gick och satte oss på en bar med en öl och en kava i stället för att stanna och lyssna. Jag är alltid för tidigt ute - annat var det förr, då kom jag rusande i sista minuten, ibland till och med för sent.

Sen, när vi demonstrerat och druckit klart, fortsatte vi till Stadshuskällaren och firade att det var på dagen 50 år sedan vi, maken och jag, sågs för första gången på det jag tror var Sveriges första dataträff. Jag hade valt avsmakningsmeny med fem rätter och två mellanrätter. Gott och lyxigt men 50 år är ju ändå 50 år. Tyvärr är det väl max 1 promille (om ens det) av jordens befolkning som kan unna sig sådan här lyx.

Även under middagen blev det sång - den här gången av Stockholms studentsångare, som kom till restaurangen för att ta sig en öl efter ett framträdande och kanske för att fira just oss.

Kupongtjuven

"Ni som inträder här, låt hoppet falla" - står det ovanför den stora porten till fängelset Långholmen.

Detta hör den lilla flickan Christina sin mamma berätta när föräldrarna och deras vänner sitter i köket och festar. Plötsligt förstår hon varför ingen pratat om hennes mormor tidigare, varför det alltid varit så mycket "hysch, hysch" kring henne. Mormor hade suttit i fängelse!

Journalisten Christina Kellberg tänkte ofta på sin mormor och hennes tragiska öde och en dag bestämde hon sig för ta reda på vad det kom sig att just hon blivit tjuv och hur hennes agerande kommit att påverka såväl hennes barn som hennes barnbarn.

Kupongtjuven är en självbiografisk berättelse, på gränsen till roman, men det är också en berättelse om hur det kunde vara att vara kvinna i Sverige under första halvan av 1900-talet. Hur utlämnade och utsatta många var. Hur svårt, för att inte säga katastrofalt, det var att bli gravid med ett oönskat barn. Kupongtjuven är en berättelse om fattigdom och utbredd alkoholismen men också en berättelse där det romantiska skimmer som omgav Klarabohemerna skymtar fram.

Månadens cirkelbok är både gripande och fängslande, både personlig och allmän men kupongklipperskan är inte huvudperson! Jag tycker därför bokens titel är missvisande. Det är författarens egen uppväxt som är huvudtema och det är väl ok i en självbiografisk bok men då borde boken haft en annan titel - kände mig lurad. Dessutom tycker jag boken skulle vunnit på om den hade koncentrerats och förkortas men den är lika fullt intressant. Kupongtjuven får dock inte fyra stjärnor av mig - bara tre.

Livet

Så fort det går - livet.

Nyss föddes våra barn, i går föddes våra barnbarn och nu har redan ett av dom gett sig i väg till andra sidan jordklotet. När äldsta dottern tagit studenten och skulle flytta till Uppsala kände jag lite avund - ville flytta med. Så roligt det lät att få byta till en ny stad, få nya vänner och påbörja ett nytt skede i livet. Så känner jag inte nu. Känner ingen längtan att åka till Japan. Kan bero på att jag själv för inte allt för länge sedan flyttat och börjat leva mitt fria pensionärsliv, som nästan kan jämföras med studentliv men ett studentliv utan krav.

I går t.ex. ägnade jag förmiddagen åt intelligens- och minneskrävande bridgeövningar (svårt och utmanande) samtidigt som jag träffade mitt bridgegäng.

Efter att ha rådbråkat hjärnan i tre timmar var det skönt att komma ut i ljuset till en solig höstdag. Fortsatte dagen med att promenera utefter Riddarfjärden till båten som tog mig hem till någon som väntade med god wokmiddag.

Här hade jag tänkt visa en bild, s.k. selfie, när jag sitter vid Norr Mälarstrand och äter glass i solskenet men tekniken var inte på min sida.

Tidtabeller

Det är inte lätt att läsa tidtabeller - fick vi erfara idag.

Från och med den 19 september kan man åka "gratis" med Waxholmsbåtarna, om man har månadskort på SL. Det skulle vi utnyttja den dag alla (YR, SMHI m.fl.) lovat fint sommarväder.

I god tid, innan vi skulle ge oss i väg, kollade vi upp avgångstider och destinationer. Vi bestämde oss för att ta båten som gick klockan elva till Grinda. På morgonen visade det sig dock att den turen slutat gå när sommartabellen övergick till vintertabell.

Då bytte vi destination och bestämde oss för att åka till Vaxholm klockan halv elva i stället. Det spelade ju inte så stor roll vart vi åkte eftersom det var sjöresan vi var intresserade av, men lite stressigt blev det allt eftersom båten till Vaxholm skulle gå en halvtimma tidigare.

Vi blev klara på 10 minuter och hann till Strömkajen i god tid. Men döm av vår förvåning när vi insåg att den turen inte gick på lördagar! Nästa tur skulle inte gå förrän klockan tre, alldeles för sent

Då kläckte jag den ljusa idén att vi kunde ju åka buss till Vaxholm och ta båten hem. Gick hur bra som helst. Innan vi lämnade hamnplanen i Vaxholm kollade vi avgångstider för tillbakaresan tre gånger.

Sen promenerade runt i "stan" och skulle ta en kopp kaffe med gofika på hembygdsgården - tyvärr stängd för säsongen.

När vi klarat av snabbesöket i Vaxholm fick vi en mycket fin återresa till Stockholm. Väl där gick jag in i biljettkiosken och tog med mig färdigtryckta tidtabeller hem.

Den late demostranten

Greta Thunberg har rest till USA för att "väcka" folk. Jag vet inte om det enbart är därför (FNs miljövecka spelar nog också in) men det är säkert en bidragande orsak till att det nu är miljödemonstrationer "överallt" i hela världen, hela veckan.

Idag, den 20/9, är det Skolstrejk för klimatet. Nästa fredag den 27e är det Storstrejk! Då blir vi ännu fler!

Eftersom vi inte är så upptagna och jag har gått på Birkagården i åratal bestämde vi oss för att vara medstrejkande i skolstrejker.

Vi gav oss i väg till Medborgarplatsen i god tid - så god tid att vi kunde placera oss på en uteservering med var sin kopp kaffe och perfekt utsikt över storbildsskärmen. På skärmen visade man bilder från några av de 5223 platser man skolstrejkade på idag. 

Vi satt i lugn och ro med vårt kaffe ända tills vi hörde alla ungdomar som kom och skanderade att NU var det hög tid att göra något för klimatet - då reste vi oss. Sen vällde det in folk. Hela Medborgarplatsen fylldes av ungdomar men inte bara ungdom, även många medelålders och flera pensionärer stöttade.

På den uppbyggda scenen gav flera ungdomar sin syn på miljön. Det var mest flickor som talade och alla var riktigt bra, särskilt om man betänker hur unga de är. Talarna avlöstes av artister. Bra program. Hade förväntat mig att Greta T skulle prata med oss från skärmen men det blev så kallt att vi inte kunde stanna kvar. Såg sen att hon hade varit på Medborgarplatsen via länk men då hade vi redan hunnit till Skanstull och jag hade hunnit ropa in en lax på en fiskauktion.

Nästa vecka är det dags igen!

1947

Elisabeth Åsbrink har skrivit en bok om vad som hände ett speciellt år - 1947. Ett annorlunda grepp för en bok, även om det inte är unikt.

1947 är en litterär historiebok. Mycket lättläst och välskriven men knepig. Det hände mycket 1947. Kriget var slut, judarna hade inget "eget" land, förhandlingar pågick om att bilda staten Israel, det är oroligt i arabvärlden, George Orwell skriver på sin bok 1984, i Sverige försöker Per Engdahl få fascismen att växa sig stor och Simone de Beauvoir har en kärleksrelation med Nelson Ahlgren. Det är en blandning av stort och smått. Många namn passerar förbi och det är svårt att hålla reda på alla människorna.

Det känns som det är väldigt länge sedan året skrevs 1947. En del av vad som hände efter andra världskriget känner jag till; bl.a. att staten Israel bildades 1949 men hur förhandlingarna gick till och hur kaotiskt det var, var nytt för mig.

Boken ska spänna över hela världen men tonvikten ligger på judarnas situation, oron i arabvärlden och på vad som hände i västvärlden.

Eftersom det är en kronologisk berättelse blir allt uppsplittrat. En förhandling tar ofta lång tid och samma förhandling finns med i boken gång på gång, olika månader, allteftersom den framskrider. Blir rörigt. Det är svårt att få en helhetsbild av ett händelseförloppet.

Det man anar men inte förstod när det hände blir ofta tydligt när man ser det i backspegeln. Det är lätt att vara efterklok.

Det var intressant att läsa 1947 men inte mer.

Jag jämförde 1947 med Jan Guilluos sätt att berätta i historien i "Det stora århundradet" och, i mitt tycke, drar Jan G det längsta strået.

Lyxliv?

Dottern tycker vi är ena riktiga lyxlirare - jobbar inte utan glassar bara runt. Då skulle hon varit med igår!

Vi var båda "hellediga" (gymmet var avklarat) så vi bestämde oss för att ta båten in till stan och gå till Nationalmuseum.

Men innan vi kom fram till museet passera vi Grand Hôtel. Så inbjudande deras veranda såg ut! Vi bestämde oss, hux flux, för att gå in dit och dricka en kopp kaffe. Kändes så lyxigt. Utsikten var fin, kaffet var gott, likaså kanelbullen men inte godare än någon annanstans.

Sen blev det dags för Nationalmuseet och 1800-talet. Lämpligt att gå dit en onsdag mitt på dan. Lugnt och stilla. Ingen trängsel eftersom folk i allmänhet jobbar. Det är också suveränt att man får gå in gratis. Man "behöver" bara titta på en avdelning - känner inte att man måste gå runt hela museer för att få valuta för inträdet. Toppen!

Pierre Bonnard; Vallmo i vas

Hanna Pauli; Frukostdags

Eugène Buland; I verkstaden