Lydia och Arvid

"Jag ville jag kunde" står det på ett ställe i "Den allvarsamma leken" och visar det fina, lite ålderdomliga språk som boken har.

Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" är en av sommarens två bokcirkelböcker. Den andra är Gun-Britt Sundströms "För Lydia", som också är 2019-års Stockholm läser bok. Böckerna speglar samma händelseförlopp sedda ur de två huvudkaraktärernas, Arvid respektive Lydia, olika synvinklar vid olika tidpunkter. Roligt och intressant upplägg för cirkeldiskussioner - att läsa "samma bok" två gånger.

Arvid, huvudpersonen i "Den allvarsamma leken" säger med jämna mellanrum till sin fru och sin älskarinna "Lilla Dagmar" och "Lilla Lydia". Typisk härskarteknik från tidigt 1900-tal, tänkte jag, men sen börjar kvinnorna också kalla Arvid för "Lille Arvid" så det var väl bara ett tecken på hur man pratade på den tiden.

"Den allvarsamma leken" handlar om Lydia och Arvid och deras liv i en fint och nyanserat beskriven Stockholmsmiljö i början av förra århundradet.

De älskar varandra men krånglar till det för sig. Ingen av dem tar sin kärlek på så stort allvar att de vågar satsa på den. De gifter sig inte med varandra utan hittar i stället på ursäkter och lögner och bedrar varandra. Det är en bok om kärlek där man inte får grepp om vad som är sanning, vad som är lögn och vad som eventuellt är utpressning - allt är bara en lek, en allvarlig lek, en lek med känslor och en lek som får konsekvenser. Mycket läsvärd, 100 år efter det att den gavs ut, och riktigt spännande.

I Gun-Britt Sundströms "För Lydia" är handlingen förlagd från sent 50-tal till tidigt 70-tal och har många tidsmarkörer. Det är samma personer och samma handling (en parafras) som i "Den allvarsamma leken" men det är Lydia som berättar. Intressant att se personernas liv ur olika perspektiv. Handlingen i böckerna blir olika eftersom de sker i olika tidsperoder. När Sundströms Lyda har skiljt sig börjar hon läsa vid universitet, skaffar sig jobb och försöker försörja sig själv - det gjorde inte Hjalmar Söderbergs. Hans Lydia låter sig bli försörjd av sin f.d. make - hon är mer utlämnad till makens godtycke än 60-talets Lydia är.

Jag kan förstå att Söderbergs Lydia gifter sig för att bli försörjd och förhoppningsvis få ett bra borgerligt liv men varför gifter sig Sundströms Lydia med en gammal man? Varför skaffar hon sig inte ett yrke och gör sig oberoende? Svårt att förstå.

Jag tyckte båda böckerna är mycket bra, lika bra. De kan ses som två sammanhängande böcker eller två separata som båda kan stå på egna ben.

Slutligen tittade vi på Pernilla Augusts film, byggd på Hjalmar Söderbergs bok. Fin film med handling från tidigt 1900-tal - vackra människor, snygga kläder, fina borgerliga miljöer. Snyggt. Jag kanske skulle gillat filmen om jag inte läst boken. Nu saknade jag så mycket från boken att filmen kändes summarisk.

Lydia sviker Arvid som blir upprörd och ledsen - känner sig bedragen. Han anklagar henne för att ha gift sig för pengar och bedragit både sin man och honom. Men då fäller Lydia det dräpande svaret: "Men det har ju du också gjort".