Édouard Louis

När jag såg Édouard Louis på Babel och hörde honom prata om sina böcker, bestämde jag mig för att aldrig läsa något av denne författare. Men när bokcirkeln skulle välja en nutida fransk författare föll valet på just Édouard Louis och jag blev "tvingad" att läsa honom.

Det var med oro jag öppnade boken "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule". Men min oro var obefogad. Visst är det mycket obehagligheter som beskrivs men de tar inte överhanden. Istället för obehag är det medlidande jag känner.

Huvudkaraktären Eddy har det inte lätt - inte hemma och inte i skolan. Bokens inledande mening, "Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne", visar hur han ser på sin uppväxt.

Det är aldrig roligt att vara avvikande men jag tror det är svårare om man bor på en liten plats än en stor och jag tror det är ännu svårare i Frankrike än här.

Boken är självbiografisk och skriven i jagform och Bellegueule var Louis födelsenamn. E B växer upp i ett mycket fattigt hem i norra Frankrike. I en by med klar rangordning. Hur fattig man än är, verkar det alltid finnas någon som är ännu fattigare - folk man kallar latmaskar - "folk som lever på socialhjälp och inte gör ett skit". (Har jag inte hört det förut?)

Det är inte bara ett fattigt hem Eddy växer upp i utan också ett manschauvinistiskt - karlar ska vara karlar - och då är det tufft att vara eljest (som man säger i Norrland). Jag har svårt att förlika mig med den miljö som skildras i boken. Den är så bedrövlig - på alla sätt. Tänk att inte ens, efter att ha blivit slagen och trakasserad hela dagen i skolan, ha en fristad i sitt eget hem.

Boken är skriven med ett lätt och flytande språk och många dialektala citat. Jag är brydd över att handlingen tilldrar sig i nutid - känns mer som livet under min mammas uppväxt i början av 1900-talet. Det är en bra bok som ger perspektiv på tillvaron. Jag gnäller för jag tycker det är hemskt att bo i ett inplastat hus men ett inplastat hus är ändå 100-falt bättre än ett fattigt hem på landsbygden i Nordfrankrike om man är homosexuell.

Levande svensk historia

Dottern tyckte jag skulle ta med mig ett av hennes barn och åka till stan när killen hade sportlov.

Hon föreslog Armémuseet på Östermalm där man har dramatiserade visningar av historiska händelser. Man skulle få uppleva ett känt slag "live",i historisk miljö.

Grabben och jag träffades på Odenplan, som ligger lämpligt till för oss båda. Sen var det bara att ta 2ans buss till Stureplan, så var vi framme.

Dramatiseringen beskrev slaget vid Narva för 300 år sedan när Karl XII besegrade tsar Peter. 

Under guidning av pigan Maria fick vi en känsla för hur det kunde vara att leva på 1700-talet. Vi fick reda på vilken viktig roll kyrkan spelade som förmedlare av nyheter, hur en rik fånge levde i Stockholm och hur det var att vara en enkel soldat på krigsfältet. Ingen glorifiering av krig utan beskrivning av ett skeende sett ur olika perspektiv. Det var hårt att vara soldat även om man gick segrande ur striden.

När skådespeleriet var klart tog aktörerna av sig sina mössor (blev nutida) och satte sig ned bland barnen. De förklarade sånt som varit otydlig och barnen fick fråga om det de funderade på. Pedagogiskt och bra och ett utmärkt sätt att väcka historieintresse hos barn.

Sen avslutade barnbarnet och jag denna historiska dag med en "medeltidslunch" hos en känd hamburgerkedja.

Avtryck

Började dagen med morgonbridge! ! Fortsatte sen direkt till Karlaplan där jag skulle träffa min "gamla" klasskamrat och äta lunch.

När jag satt på 4ans buss funderade jag på var vi skulle äta. Det hade jag inte behövt. Ett utmärkt förslag hade tänkts ut på annat håll - vi skulle gå till Filmhuset. Deras restaurang har härlig utsikt över Gärdet och god mat.

På Filmhuset är man miljömedveten. Innan vi gick in på restaurangen blev vi upplysta om vilket koldioxidavtryck vår lunch skulle göra på atmosfären.

Utsläppet från Skomakarlåda med ölbrässerad högrev (5,3 kg CO2e) är mer än 500 procent högre än från Indisk linsgryta med kokos (0,8 kg CO2e).

Vad skulle vi välja? Det som verkade godast eller det som förorsakade minst koldioxidutsläpp?

Valet föll på skomakarlåda! Toppengod skomakarlåda gjord på högrev från Australien! Vart tog vårt miljöengagemang vägen?

Även om vi inte gjorde vad vi kanske bort göra så kan man ändå se att folk påverkas och sakta, sakta verkar utsläppen minska - i alla fall på Filmhusets servering. Nästa gång jag går dit, kommer jag nog att vara jättesugen på miljövänlig linsgryta.

En glipa

När man lever ett inplastat liv gläds man åt varje liten öppning.

Satt på soffan och försökte lösa korsord men ack så dåligt det gick. Förr delade vi på korsorden och löste hälften var. Ganska bra tillvägagångssätt. Man får lite hjälp av varandra samtidigt som man oftast lyckas lösa hela krysset ganska fort = tillfredsställelse. Nu löser maken kryssen på paddan och jag får sitta själv med ett helt stort korsord.

När det blev alltför svårt tröttnade jag, reste mig och gick in i sovrummet. Där drabbades jag av ett glädjerus. Jag kunde se att ute sken solen. Det hade uppstått en glipa i plasten.

Testamente

Nina Wähä har skrivit en mycket speciell bok, en storartad bok om sin mammas familj. Jag blev förtjust men också besviken. Hade periodvis svårt att lyssna vidare. Kändes hela tiden som allt skulle sluta i ett enda stort elände.

"Testamente" handlar om en familj med 14 eller 12 barn - en dysfunktionell familj - som bor på en bondgård i nordligaste Finland, i Tornedalen. Det är en brokig syskonskara som beskrivs. Äldsta dottern Annie, författarens mamma, för oftast ordet.

Inläsningen är gjord av författaren själv, Nina Wähä, på ett suveränt sätt. Hon både läser bra och skriver bra. Hon har ett speciellt skrivsätt - använder flera synonymer efter varandra när hon beskriver händelser och skeenden. Uppläsningen gör halva boken.

Men det är ingen trevlig bok, snarare obehaglig - man känner oro när man lyssnar. Det känns hela tiden som en katastrof är i antågande. Jag kunde bara lyssna under korta perioder sen måste jag sluta. Det gjorde att boken blev väldigt utdragen.

"Testamente" var både intressant och fängslande men på tok för lång. Om handlingen hade koncentrerat skulle boken blivit så mycket bättre och fått högsta betyg av mig - nu blev det inte riktigt så.

Mysterium

Ungefär två gånger på tre år kommer mina plumpspelande kamrater från Sundsvall till Stockholm och spelar kort.

Den här gången började vi med italiensk middag och teaterpjäsen "Dövheten" (en besvikelse) på Dramaten. Dan därpå träffades vi hemma hos mig för att äta frukost innan vi skulle till stan för ännu en dag i kulturens och ätandets tecken.

Beethoven och Mozart pratar med
varandra - den ene döv den andre död

När vi skulle gå till bussen upptäckte en av kamraterna att jag var alldeles vit bak på byxorna. Underligt. Vad hade jag suttit i? Kunde det komma från stolarna på Dramaten? Tveksamt.

Framme vid busshållplatsen såg vi att det inte bara var jag som suttit på ett olämpligt ställe. Dramaten kunde alltså uteslutas.

Funderade på hur vi burit oss åt för att se ut på detta sätt. Den enda förändring jag gjort var att jag tagit bort fårfällarna från soffan (brukar göra det när jag får finbesök). Då löste sig gåtan.

En av oss visste nämligen att nya fårfällar släpper ifrån sig vitt fnas från undersidan. Fnaset hade förts över till soffan men syntes inte förrän det förts vidare till två par svarta plyschbyxor.

Slutpoängen eller sensmoralen, om man vill uttrycka sig lite fint, är. Man ska aldrig göra sig till - inte ens för gamla arbetskamrater. Hade plädarna fått ligga kvar på soffan hade vi alla haft snygga bakar.

Avslutningsvis kommer några bilder från Liljevalchs, som vi besökte i lördags.

Soveig Parviainen

Linda Näslund 

Nicklas Nilsson; Glesbygdsromantik

Hur det gick i plumspelet? Jag kom sist.

Trendspaning

Vi hade bestämt med några gamla Sundsvallsvänner att äta tapasmiddag halv fem i lördags.

Jag har upptäckt att jag gillar tapas - gott, lagom stora rätter som man kan beställa in undan för undan. Men det verkar inte bara vara jag som har gjort denna upptäckt. Halv fem var den enda tid det gick att boka bord och halv fem är ju varken tidigt eller sent. En ganska dum tid.

Det går inte att vara inne i en plastbubbla till halv fem och man hinner inte både gå ut på dan, åka hem och sen vara inne i stan till halv fem (i alla fall inte när man tillämpar pensionärsmornar). Slutade med att vi begav oss in till stan flera timmar för tidigt.

Häftig ytterbelysning

Vi promenerade omkring och hade turen att hamna på ett galleri på Östermalm där en av mina favoriter, Maria Miesenberger, ställde ut.

Kolla stöden!

När jag gick runt på galleriet fick jag se att det ringlade sig en lång kö till huset mittemot (gamla arkitekturskolan). Allt eftersom man släppte in folk fylldes kön på. Såg väldigt spännande ut. Vad var det man köade för?

Eftersom jag är nyfiken kunde jag inte låta bli att fråga. Svaret gjorde mig minst sagt förvånad. Man köade till ett konditori!

Kvinnan jag pratade med skulle bara köpa kaffebröd, sittplats gick inte att få. Hon sa att det alltid vara lika lång kö här - helg som vardag. Stan är full med konditorier varför skulle då "alla" hit? Vad är så speciellt med det här stället? Förmodligen bara en innegrej.

Men om jag en vacker dag går förbi Mr Cake, och det inte är nån kö, kommer jag nog också att gå in och fika. Man vill ju gärna hänga på trender!

Förberedelser

Det är inte roligt att bo i ett hus som ska få ny fasad. Det är inte roligt på vintern och det är än tråkigare på våren. Vi har ingen aning om, om det är sol eller regn utanför plasten. Om det är varmt eller kallt kan vi dock se på termometern. För att få lite frihetskänsla har vi bestämt oss för att fly till Paris några veckor i mars.

Nu förbereder jag resan genom att läsa böcker och se filmer om denna vackra stad. Började med en av mina favoriter George Simenon. Han som skriver så det känns som man själv vore ute och vandrade runt i Paris lite ruskigare kvarter för länge sedan. Han som är författaren till  mer än 75 böcker med kriminalpolisen Maigret och som blev besviken när Camus fick nobelpris och inte han.

Jag valde "Mannen som såg tågen gå förbi" - alltså ingen Maigretroman. Jag valde den eftersom den hade "tåg" i titeln. Vi ska dock inte låta tågen gå förbi (när vi ska till Paris) utan vi tänker allt kliva på - hur ska vi annars komma fram till hans stad.

"Mannen som såg tågen gå förbi" tror jag kan karaktäriseras som en existentiell roman och kan mycket väl jämföras med Camus "Främlingen. Det är en människas totala ensamhet och gradvisa förfall och undergång som skildras.

Huvudpersonens liv i "Mannen som såg tågen gå förbi" ställs på ända när han får veta att hans chef lurat honom och låtit företaget gå i konkurs. När Popinga (huvudkaraktären) inser detta börjar han ifrågasätta hela sitt liv.

Han lämnar sin familj, söker upp en prosituerad som han råkar mörda och tar sen tåget till Paris. Där driver han omkring, jagad av polisen utan att, till synes, ha dåligt samvete. Han tar allt så lugnt, tipsar polisen när han tycker de måste få lite hjälp att hitta honom. Han ägnar sig åt en katt och råtta lek och känner sig orättvist behandlad. Skulle vilja ha mer uppmärksamhet.

En intressant bok, en psykologisk thriller som skrevs 1938 alltså fyra år före det att Camus skrev Främlingen, som renderade honom ett Nobelpris. Böckerna har många likheter och jag kan förstå att Simenon blev besviken och kände sig snuvad på priset.

Unga kvinnor

Det är alldeles lagom med en filmklubb som träffas en gång i månaden - då har man tredubbla trevligheter att se fram emot. Prata, äta och se film. Om man skulle träffas mer sällan är det risk att man tappar tempo och träffarna blir svårarrangerade (svårt att hitta tidpunkter när fyra aktiva pensionärer är lediga samtidigt). Sen gäller det att få till bra rutiner, så man vet om man ska vara hungrig eller mätt när vi ses.

I går träffades vi en timma före filmen och åt en macka men vi ska nog avsluta biobesöket med ett glas vin i fortsättningen så vi också hinner diskutera och analysera det vi sett.

Gårdagens film var en nyinspelning av "Unga kvinnor" - Louisa May Alcotts klassiker från 1868. Jag har sett filmen (äldre version) en gång förut men jag har aldrig läst boken och kom inte ihåg mycket av handlingen.

"Unga kvinnor" är en vacker film om fyra systrars liv i norra USA på 1860-talet, under inbördeskrig. Familjen lever under enkla förhållanden men det är långt till svält. LM Alcotts alter ego, Jo, vill ha ett självständigt liv. Hon vill bli författare, inte gifta sig och bli försörjd. Man kan säga att filmen (boken) är ett tidigt inlägg i debatten om kvinnors självständighet.

Unga kvinnor är en vacker film, en engagerande film och en amerikansk film med helt igenom lyckligt slut. Men det är också en film där handlingen inte är kronologisk. Lite förvirrande. I början hängde jag inte med men när jag väl fått kläm på hoppandet i tid tyckte jag att det var ett bra grepp som gjorde filmen mer spännande.

När jag kom hem stod det en Tagine på matbordet. Tagine är en speciell marockansk lergryta som man sätter in i kall ugn. Maken fick grytan i julklapp. Nu hade han plockat ned den från översta hyllan i skåpet och lagat en superb lammgryta medan jag var i USA och roade mig. Total överraskning. Är det detta man kallar arbetsfördelning och resultat av kvinnors frigörelseprocess (som filmen handlade om) för det kan väl knappast kallas samarbete!

Två kilo!

En gång om året brukar jag bjuda mina barn på lunch. Försöker välja ganska enkla ställen där de små barnen kan röra sig fritt. Vet att det är svårt att sitta still när man är fem år.

Vi har varit på museum, kulturhus, temarestaurang och boulerestaurang. I år hade jag valt Vasamuseet. Perfekt ställe men lite svårtillgängligt.

För att slippa betala entré till själva museet (150 kr/person) skulle vi ringa ett speciellt nummer, så skulle man komma och öppna åt oss. Jag ringde och ringde - ingen svarade.

I entrén hänvisa de till baksidan av museet där restaurangen låg. När vi gått runt huset knackade vi på restaurangens fönstret. De som hörde våra knackningar inifrån signalerade att vi måste gå tillbaka till framsidan och entrén. Men vi gav oss inte och till slut släppte de in oss. De hade glömt att bevaka telefonen med numret de bett mig ringa.

Sen kom maten och i ett paket fick jag två kilo av mitt favotitgodis! Jo, jag tackar. Nu är man försedd för den närmaste tiden.

Duras

Första bokcirkelboken med "Frankrike" som tema blev Marguerite Duras "En fördämning mot Stilla havet".

Marguerite Duras (1914 - 1996) är född i nuvarande Vietnam då området var fransk koloni. Hennes föräldrar var fransmän och hennes böcker handlar om livet och uppväxten i Franska Indokina. Hon anses som en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.

"En fördämning mot Stilla havet" (utspelas 1931) handlar om en mor och hennes två barn och deras fattiga liv i Sydostasien. De har blivit lurade att köpa en jordlott som inte går att odla på eftersom Stilla havet varje år dränker odlingarna. Fördämningen de byggde som skydd höll inte och när fördämningen föll börjar också deras liv falla samman.

Boken har aktualitet
- vattennivåerna i Sydostasien stiger allt jämnt och folk måste flytta för att överleva
- korruption och svågerpolitik råder fortfarande.

Den enda "tillgång" den lilla familjen har är den ogifta och vackra dottern. Hon måste giftas bort. Men hennes friare behandlas illa. Man vill bara dra fördelar av deras rikedom och människornas allra sämsta sidor visas upp.

Det är de fattigas, de utsattas liv hon skriver om. Hur svårt det är att klara sig som fattig i ett kolonialland med en korrupt övermakt. Men även de fattiga fransmännen har någon att se ned på - ursprungsbefolkningen. Hon skriver om det grymma, hårda, glädjelösa livet och hon beskriver det i klartext utan omskrivningar.

Men vad vill hon säga med sin bok? Jag uppfattar att boken har två teman - korruption och självständighet.

Hon vill visa hur svårt det är att få rätt mot en korrupt byråkrati. Mamman för ett evigt krig mot byråkratin. Hon skriver brev för att få upprättelse. Brev som är så fina och rörande att hon direkt borde få sina krav till godosedda.

Marguerite Duras vill också visa hur svår en frigörelseprocess kan vara. Hur svårt det kan vara att lämna sina föräldrar och skapa ett eget liv. Samtidigt som man vill bli fri är man för evigt bunden till föräldrarna - föräldrar man anser sig ha vuxit ifrån. Men MD vill även visa på motsatsen - hur svårt det är för föräldrar att släppa taget, att ge vuxna barn full frihet. Inse att barnen inte längre vill ha deras råd och omsorger.

Dumas skriver på ett väldigt speciell sätt - rått och brutalt, korthugget och strävt utan förklaringar. Hon förutsätter att läsaren kan tänka själv. Men hennes miljöbeskrivningar är målande och detaljrika. Man kan känna hur hemskt och osunt det skulle vara att leva i denna träskmark. Det är en mycket gripande berättelse som utmynnar i att förr eller senare tar natur tillbaka vad som tillhör den.

Ett ämne som återkommer gång på gång är sonen Jos dåliga tänder. När de får pengar ska hans tänder lagas. Detta måste vara symbolik för något jag inte förstår - kanske ett sätt att visa att allt bryts ned.

Jag funderade också på varför så många heter Joseph? Vill hon med det visa att alla karlar är lika men att sonen ändå är lite speciell eftersom han ibland kallas Jo.

"En fördämning mot Stilla havet" är inte lik någon annan bok jag läst. Det gör den intressant. Man kan läsa in mycket och man kan tolka den på olika sätt. För mig blev det en bok som ingav en känsla av hopplöshet men det var också en fascinerande berättelse om ett obekant ämne.

När jag läst ut "En fördämning mot Stilla havet" tittade jag på den omtalade filmen "Hiroshima mon amour" som Marguerite Damus skrivit maus till.