Vattenvägar (Aspuddsparken och Bromma)

Runt Stockholm flyter mycket vatten och på många ställen har man byggt promenadstigar utefter stränderna. Det tackar vi äldre-äldre för, eftersom de är utmärkta promenadstråk i Corona-tider när man ska hålla sig på sin kant.

Den "vattenväg" vi utnyttjar mest är den som går förbi vårt hus. Men vi nöjer oss inte med den utan försöker pröva en ny varje dag i vårt "besöka alla parker"-projekt.

Mycket folk i Aspuddspsrken trots Coronan

När dottern behövde låna bilen, körde vi den till Aspudden (nr 10) så att vi kunde promenera hem utefter "vattenvägen" via Aspuddsparken, Örnsberg och Vinterviken. Det tog ungefär en och en halv timma att gå hela sträckan längs Mälaren.

I Vinterviken tillverkade Nobel en gång dynamit. Ett av "Nobelhusen" har gjorts om till en trevlig restaurang där det nästan alltid är trängsel - alltså inget Coronaställe. Marken runt fabriken är förorenad men man håller man på att ersätta den kontaminerade jorden. Man planterar dessutom träd, bygger gångvägar och sätter upp belysning - snart är hela sträckningen längs Vinterviken i toppskick. Då kan man slå sig ned direkt på backen (även om jag föredrar bänk) med sin fikaryggsäck.

På andra sidan Mälaren, från Vinterviken sett, ligger Bromma och där finns det också "vattenvägar". När vi skulle till park elva tog vi bilen till Äppelviken. Sen promenerade vi till Höglandstorget. Vi gick längs en fin väg - kanske den finaste hittills - och kunde se "vårt" hus på andra sidan vattnet.

En ganska kuperad väg som mestadels gick i skogen, men utefter vattnet. Vi passerade små gulliga sommarstugor men också stora villor, gick förbi vackra utsiktspunktet och blåsippsbackar. Sen tog vi en tom spårvagn tillbaka till den väntande bilen och åkte hem igen och då hade ytterligare en dag i vår karantän förflutit och vi kunde lägga ännu en park till vårt projekt.

Versailles (Drottningholm o Långholmen)

Om man inte kan åka till originalet får man ta det som finns inom bilavstånd.

Vi missade slottet utanför Paris men kunde i stället åka till Stockholms eget Versailles även kallat Drottningholm (vår åttonde park i projektet "besöka alla parker").

Drottningholmsparken är väldigt stor och känns nog extra stor nu, innan träd och buskar slagit ut. Trots att parken var så överväldigande och ödslig var det ändå trevligt att promenera omkring i den. Man fick bättre grepp om hur den är planerad när den inte skyms av en massa blad. Vi gick genom den franska parken och den engelska men var också uppe vid Kina slott och tittade på boskéträdgården. Där stod det en soffa och väntade på oss och i ryggsäcken hade vi vår lunch - vad mer kan man önska?

Jag hade hört att lyktorna som finns i parken, alltså oginalen, ska vara krigsbyte från 30-åriga kriget. Men när jag kom hem och googlade fick klart för mig att det var statyerna som var krigsbyte - inte lyktorna. Därför är det extra roligt att få visa en bild på parkens oomtalade lyktor.

I Drottningholmsparken finns massor med läckra välansade träd som inte bara pryder sin plats utan också ger stoff till en redig valborgsmässoeld framöver.

Från det ena fina huset till det andra.

Denna vackra, välskötta byggnad, som också har en "holme" i namnet, är inget slott även om det ser så ut.

Nej, tvärtom. Det är en del av fängelset Långholmen på ön med samma namn.

Dan efter vårt slottsbesök tog vi bilen dit och promenerade runt hela ön (park nr nio). På Långholmen finns promenadvägar, bostadshus, hotell, restaurang, kolonilotter, badplatser, massor med träd och där har också Västerbrons slagit ned sina bropålar.

Långholmen är inte precis en plats man vill vandra runt när det mörknar, dels är det stor snubbelrisk dels känns det lite kymigt. Jag tyckte till och med den kändes lite mörk mitt på dan men utsiken mot "vår" stadsdel var inte då dum.

Trots den lite mörka känslan är det härligt att denna fängelseö, mitt i stan, fått bli kvar utan att exploateras.

Tystnad (Älvsjöskogen)

När vi förstod att vi borde dra oss tillbaka från allt normalt liv kändes det tungt. Men sakta anpassar man sig både att leva i karantän och att leva innanför plast

Livet tar en krök men snart hoppas jag vi är ute på raksträckan igen.

Jag har läst att det blir minst matsvinn om man lever efter parollen "ur hand i mun". Man ska hinna äta upp det som finns i kylen innan man köper hem ny mat. Vi har därför alltid ett kylskåp som är mer tomt än fullt och handlar i princip varje dag.

Tvätta händerna!

Men nu är det, som sagt, andra tider - i dag har vi ett kylskåp som skulle duga till en storfamilj. Man skulle annars kunna tro att när man inte får gå till affären, skulle kylskåpet bli tomt, men så är det inte. Vi har fått två matleveranser till dörren, den sista bestod av inte mindre än sex fullproppade papperkassar (till två personer som numera aldrig har några gäster!). Det känns som vi har mat för ett halvår framåt och vin för tre månader (även vinet levererades hem). Det lekamliga går inte att klaga på.

Vi har alltså inte varit inne i en affär och inte träffat en kotte på evigheter. Så när några goda vänner ringde och frågade om vi ville följa med på en skogspromenad hängde vi på. Vi var utomhus hela tiden, åkte i två bilar och höll oss på armlängds avstånd från varandra. Det kan väl inte ha varit så farligt! Hoppas inte.

Det lockade att gå i en "ny" skog och prata med andra än bara varandra.

Vi gick en promenad på fyra km i Älvsjöskogens naturreservat - vår sjunde park (skog räknas som park). Under promenaden stannade vi och lyssnade på tystnaden på en av Stockholms tystaste platser.

Men vi hörde inte ett dugg!

Judarskogen

I Bromma, nästan mitt i Stockholm, ligger ett naturreservat med det konstiga namnet Judarskogen. Dit åkte vi på vår sjätte "besöka alla parker" resa.

I området som består av skog, ängar och sjöar finns det både hällar och flyttblock. Det är sjön Judarn som har gett reservatet dess namn. Namnet Judarn kommer av ordet ljuda, läste jag i Wikipedia.

Vi åkte bil till Åkeshofs slott, tog med oss vårt fika och gick in i området som hade många gångvägar. Tack vare informationstavlorna var det lätt att välja stig.

Det var så härligt att gå runt sjön Judarn - stilla, nästan trollskt. Men vi var inte ensamma (tyvärr).

Judarskogen är en liten naturskatt,som ligger gömd, så gott som mitt i stan. 

Omvandling (Tantolunden och tre till)

Vi hade hunnit åka åtta resor i Stockholm innan projektet "åka med alla bussar" fick pausas på grund av smittorisk för äldre-äldre.  Bussåkandet har därför temporärt omvandlats till ett "besöka alla parker"-projekt. Hittills har vi hunnit med fem stycken.

Vi började med vår egen park, som inte har något namn och egentligen inte heller är en park. Den namnlösa gångvägen går längs Mälaren till Gröndals centrum, fortsätter runt sjön Trekanten och avslutas genom Vinterviken. Bra, vacker väg som startar och börjar utanför dörren och tar ca två timmar att klara av.

Park nummer två blev Norra Djurgården som sträcker sig från universitetet till Norra Djurgårdsstan - öppet landskap, skogsområde och vägar utefter vattnet. Vi åkte dit en ganska blåsig dag och då var den glest med besökare. Ett trevligt strövområde.

Sunamimonumentet på
 Blockhusudden

Den tredje parken blev Djurgården. Snygga, välskötta, välbesökta och välbekanta Kungliga Djurgården. Kanske inte den bästa parken att besöka i Coronatider men mycket fin.

Årtsabergsparken är en ny park som ligger på gångavstånd från oss och har stora, spännande lekparker och utsikttorn.

Sen var det dags för Tantolunden. Vi tog bilen till Zinkensdamm och tänkte promenera förbi Södersjukhuset men besinnade oss (smittorisk) och gick i stället förbi de läckra konkava husen i Tanto.

Pannkakor i matlådan

Drack vårt medhavda kaffe och åt våra likaledes medhavda pannkakor i en hammock utefter Årstaviken.

Sen klättrade vi upp bland de små kolonistugorna som växer utefter berget och gick på "jungfruliga" stigar mot Ringvägen. Mycket trevligt, kuperat koloniområdet med gulliga stugor.

Jag kände till koloniområdet sen tidigare eftersom jag läst ett reportage i min favorittidning - Trädgårdsliv. Trädgårdsliv hade hittat en ovanligt vacker stuga och skrivit några sidor om lotten som klättrade  uppför berget. Den fina och välkomponerade lotten disponeras av två landskapsarkitekt - inte konstigt att den var fin när det var proffs som skapat den.

(Två bilder jag knyckt från tidningen)

Inte Eiffeltornet precis (Årstabergsparken)

När man inte kan åka upp i Effeltornet får man leta efter substitut.

Dagens mål för vår tvåtimmars karantänspromenad var Liljeholmen och Årsta.Två närbelägna stadsdelar där det byggs något kopiöst. Många hus, höga hus och färgglada hus växer upp överallt.

Området känns väldigt kompakt. Det känns också hårt och sterilt eftersom husen ligger tätt och det är glest mellan träden. En bra sak är dock de många lekplatserna, som är både snygga och fantasifulla.

Vi var på jakt efter det nybyggda utsiktstornet i Årstaberg. För att inte behöva anstränga mitt onda knä för mycket fick trapporna stå oanvända. Vi tog iställer hissen (utomhushiss) upp till Årstabergsparken - en nybyggd park med stora lekytor högt ovan vattnet. Efter lite letande och promenerande hittade vi så tornet.

Fin utsikt hade det men inte går det att jämföra med Eiffeltornet inte.