Karantänsnöje

För länge sedan läste jag boken "OK, amen" av Nina Solomin. Boken handlar om det år hon tillbringade hos ultraortodoxa judarna i Williamsburg, USA. Ett liv så helt skilt från vårt - männen studerade Toran och kvinnorna födde barn, männen hade långa rockar, kindlockar och konstiga hattar, kvinnorna hade rakade huvuden och bar peruk eller sjalett. De levde ett ålderdomligt och mycket speciellt liv där religion och familj var överordnat allt.

När vi senare bodde ett par dagar Brooklyn åkte vi naturlugtvis till Williamsburg. Allt såg ut precis som Nina Solomin beskrivit det.

Ända sedan jag läste "OK, amen" har jag varit lite fängslad av ultraortodox judendom. När det nyligen visades två filmer på detta tema tittade jag naturligtvis på båda. Den första handlade om en kvinna som, förutom att hon hade sex barn, också hade läst till jurist och blivit vald till domare. Filmen handlade om hennes arbete med att starta en ambulansrörelse för kvinnor - en enastående prestation i en  ortodoxa "community". Den andra filmen handlade om en änkeman och ensamstående pappa. Den skildrade pappans kamp för att få uppfostra och leva med sin son trots att rabbinen bestämt att han måste gifta om sig innan han kunde få tillbaka sonen.

Såväl boken som filmerna beskriver ortodoxa "communities" där kvinnan inte får bestämma något. I hemmet bestämmer mannen och ev hans mamma, i samhället, "communityn", bestämner rabbinen. Svårt att tror att detta sätt att leva med allt bedjande, allt bockande alla ritualer verkligen äger rum nu, i dag?

Sen kom ännu en film om ultraortodoxa judar - den fantastiska serien "Unorthodox" på Netflix. Plötsligt var det som detta udda sätt att leva hade blivit "inne".

I serien "Unorthodox" blir en ung kvinna på 18 år bortgift med en man hon inte känner. Äktenskapet blir en katastrof. Till slut flyr hon till Berlin och möter en helt annan värld. Den moderna västvärlden krockar med den ultraortodoxa judendomen. En otrolig film. Man får följa Estys flykt och via hennes minnesbilder, "flashbacks", får vi förklaring till varför hon var tvungen att ge sig iväg. Filmen är så engagerande och spännande.

Huvudrollen Esty, spelas av Shira Haas - hon spelar så man blir mållös. Dessutom är det roligt att se och känna igen sig i Berlin. När sista avsnittet var slut visade man en metafilm om inspelningen, också mycket intressant.

Att titta på "Unorthodox" under fyra kvällar var ett sannt karantänsnöje.