Flyktingar

Höstens första bokcirkelbok "Gå gick gått" av den tyska författaren Jenny Erpenbeck var en svårläst bok. I början begrep jag knappt vad det stod men undan för undan blev boken alltmer lättläst.

Meningsbyggnaden var så invecklad att jag knappt hängde med - kan ha varit en dålig översättning. Man visste inte vem som tänkte eller pratade. Man fattade inte vad som åsyftades när en massa osammanhängande och underliga meningar radades upp efter varandra. Här en mening som stod helt fritt, utan koppling vare sig framåt eller bakåt. "Det smakar bra, verkligen, och jag som var rädd att det inte skulle räcka, fast chokladtårtan är liksom, du pratar, inte alls". Omöjligt att begripa. När jag läst om meningen flera gånger tror jag mig ha förstått att den vill återspegla en dialog mellan två personer som pratar i munnen på varandra och bara hinner säga halva meningar.

Det är kanske så det är i verkliga livet. Tankar och prat flyger fritt. Vi är inte så strukturerade som vi tror. Denna ostrukturerade tankeverksamhet gjorde det dock svårt att hänga med.

Boken handlar om en pensionerad professor som bor i det forna DDR och stundtals känner sig vilsen i "väst". Han ser med visst vemod tillbaka på sitt gamla liv. Nu är professorn utan fru, utan äkskarinna och utan jobb och har mycket fritid. Han vet inte vad han ska göra på dagarna. Då får han idén att åka till en flyktingförläggning och intervjua några som bor där.

På flyktingförläggningen lär han känna män som kommer från olika delar av Afrika - inte en enda kvinna. När Rickard, som mannen heter, vill veta mer om de områden pojkarna/männen kommer ifrån ger han också oss en historielektion. Vi får bl.a. veta att tuaregerna, ett nomadfolk med matriakalt styre (där männen går klädda i slöja) levde i ett område som fransmännen på 60-talet skar sönder och delade upp i fem olika länder.

Boken blir undan för undan allt intressantare samtidigt som den blir mer lättläst. Jag blir fångad av de människoöden som berättas men funderar samtidigt på om de har någon verklighetsbakgrund. Bygger dessa öden på intervjuer eller är de uppfunna i författarens huvud? Oavsett vilket är de gripande. När jag läst ut boken hittade jag dock en förteckning på personer som intervjuats. Personerna på listan har samma namn som personerna i boken så jag antar att de öden som skildras är på "riktigt". Boken skulle då kunna karakteriseras som reportagebok förklädd till roman.

Vad har författaren för syfte med boken? Vill hon säga att alla flyktingar har upplevt hemskheter som vi inte ens kan föreställa oss, att alla flyktingar är traumatiserade och nästa gång vi möter en invandrare ska vi tycka synd om hen. Eller vill hon få oss att inse hur svårt det är att flytta från en kultur till en annan? Rickard jämförde med hur vilsen han själv känt sig när han flyttat till USA. Boken ska kanske vara ett inlägg i den tyska invandrardebatten och peka på hur trög och stelbent tysk byråkrati är. Det blir dock lite för mycket snyfthistoria.

I en sjö invid Rickards hus har en man drunknat. Mannen är inte återfunnen utan finns kvar i vattnet. Rickard återkommer gång på gång till den döde mannen men jag förstår inte vad han symboliserar - är det kanske döden i Medelhavet?

Sammanfattningsvis var det en intressant och engagerande bok. Tankeväckande men tyvärr för ensidig.