Storseger

Så mysigt det skulle vara att fylla år i juni - sommar, sol och jorgubbar. Själv fyller jag år när det är is i vinden och snö på marken. Det är därför jag någon gång firat i slutet av juli.

Brukar baka en jordgubbstårta till sonen på hans födelsedag i juni.

I år skulle jag använda den höga form jag köpte förra året och ännu inte tagit i bruk.

När man ser "köpetårtor" är de ofta imponerande höga. Blev så sugen på att själv baka en "högis" att jag köpte denna form.

Att hitta recept för tårtbottnar till höga formar var jättesvårt. Till slut bestämde jag mig för att göra som vanligt men minska alla ingredienser med ⅓. Borde bli en bra tårtbotten men med mindre diameter. Blev dock bara en platt liten sak med hård botten trots att jag följde ett recept av tårtbagarnas tårtbagare (Roy Fares).

Innan vi delade tårtan i fyra delar (barnbarnet ville inte ha något) hade vi smaktest av jorgubbar för att se hur de hemmaodlade skulle stå sig.

Mitt lilla trädgårdsland har aldrig blivit någon succé. Trots det fortsätter jag år efter år med oförminskad entusiasm. I år har jag till och med  köpt tre säckar fin, gödselblandad jord - tror det har hjälpt för jordgubbslandet har aldrig varit i bättre form än i år. Alltså ett år då en jämförelse mellan mina hemmaodlade och de som kan köpas för en billig slant i affären passar perfekt.

I två olika glas la jag jämnstora och jämnmogna gubbar. Ett blindtest måste göras med omsorg. Inga yttre faktorer får spela in. Resultatet var odiskutabelt till mina gubbars fördel. Det blev vinst med 5-0. Alla tyckte de hemmaodlade var både sötare och smakrikare. Tänk om det svenska fotbollslandslaget skulle klara sina fighter i EM lika bra. Seger med 5-0 vore mumma.

Ny nivå

Pizza har blivit en återkommande favorit som "vi" i sommar kommer att ta till nya nivåer.

Förr i tiden, när vi bodde på Alnö, åkte vi varje fredag till Alnöbadet för att leka, simma och basta. Sen, när vi kom hem, stod pizzan på bordet (maken brukade stanna hemma och baka). Der var bara att slå sig ned och "goffa". Blev en härlig tradition som vi har fortsatt med men numera utan både bad och barn.

I torsdags när sonen kom till stugan hade han med sig hemmagjord pizzaspade och uppläggningsfat. Han är ju väl medveten om våra vanor. Båda var snygga men att använda den nya spaden, med sitt långa skaft, skulle bli svårt i vårt smala kök.

Då kom nästa överraskning -  spade och uppläggningsfat vara bara tillbehör till den riktiga födelsedagspreseneten - en pizzaugn.

Så spännande det ska bli att hela sommaren kunna baka pizza utomhus - i en vedeldad ugn där det kan bli 450⁰ varm.

I lördags var det invigning. Allt var klart - veden huggen, ugnen uppsatt, degen iordninggjord, ingredienserna framtagna - då kom regnet.

Men tack vare vår nya hittills oanvända markis kunde vi trots skyfall baka pizzor i vår vedeldade ugn och få en toppenmiddag.

Blir det nånsin bra?

Det är härligt med en stuga där många kan träffas utan att det känns jättetrångt - på sommaren kan livet oftast levas utomhus.

Vi har en altan som till hälften är täckt med tak och delvis skuggad av en lönn. Där, på altanen, tillbringar vi mycket tid. Taket ger regnskydd, lönnen solskydd.

Men lönnar växer både på höjden och bredden. Altanen kom allt mer i skugga. Till slut tog lönnen bort så mycket sol att det blev för kallt att sitta där även fina dagar.

Vi bestämde oss för att låta klippa ned lönnen - minska och glesa ut. Det som på finspråk kallas hamla. Blev så bra. En hel sommar var vi jättenöjda.

Men så kom den varma sommaren 2018. Solen gassade dag efter dag - lönnen var aldeles för gles för att ge tillräcklig skugga och parasollerna var för små. Så här kunde vi inte ha det. Ordet markis blev "hett".

Att sätta upp ny markis på ett hus som redan har markiser är inte helt enkelt. Det gamla tyget måste harmoniera med det nya. Sommaren 2019 funderade vi både hit och dit. Till slut hade vi bestämt oss. En enfärgad som tog upp en av färgerna i de gamla randiga markisen skulle bli bra.

Direkt när vi kom till stugan 2020 skulle vi göra vår beställning men aj, aj, aj - beställer man markis i juni blir den inte uppsatt förrän i september. Vi fick stå ut med solen en sommar till.

Tidigt i våras 2021 beställde vi så den efterlängtade markisen och skulle få den uppsatt sommarlovets första vecka. Så var det sagt och så blev gjort. Men, återigen fick jag säga: "aj, aj, aj". Nu hade lönnen hunnit växa till sig och bli tätare än nånsin. Än en gång hade det blivit för kallt att sitta på altanen och markisen med inbyggt vindskydd har vi inte använt en enda gång.

Nu är det grannens trädbeskärarsåg som går varm. Lönnen måste glesas ut igen, så vi får anledning att rulla ut vår nya markis - den med inbyggt vidskydd.

Vargaslätten

Jag tog "ledigt" i tre dagar för att med buss, bil och tåg resa och besöka en trädgård i  Simlångsdalen utanför Halmstad. 

Första anhalt (efter Masthuggskyrkan) var Varberg där sov jag över.

Andra anhalt var Falkenberg. Där, i stans stadshus, träffade vi på en gammal bekant - en dam som bar Hertha Hillfons signatur.

Tredje anhalt var en härlig sommarstuga, norr om Halmstad, där blev vi bjudna på lunch.

Fjärde anhalt, resans mål, var trädgården Vargaslätten i Simlångsdalen.

Vargaslätten är en gigantiskt stor privat trädgård. Sigfrid Ericson började anlägga den 1917 men det är först i år man tar emot besökare.

Pergolan

Vi gick runt i två timmar. Trädgårdsmästaren berättade om trädgårdens historia, vad de gjort för förändringar (återställt i ursprungligt skick) och vad de har för planer. Gruppen lyssnade, tittade och imponerades. Hur kan man som privatperson skapa något som Vargaslätten?

Den japanska klippträdgården

Sigfrid Ericson hade ca 50 arbetare, de flesta från trakten kring Simlångsdalen, till sin hjälp när han byggde upp trädgården och gjorde den till en kulturell samlingsplats. Men trädgården förblev privat. Från 1917 fram till idag har den bara haft tre ägare. Dess nuvarande ägare, en it-entreprenär, har tagit som sin uppgift att återskapa trädgården så som den en gång såg ut (det tar bara tre år för en trädgård att växa igen). Han har anställt en trädgårdsmästare, byggt ett litet museum och öppnat härligheten för allmänheten - men bara för små grupper i ordnade former. Trädgården ska leva vidare och förbli så som Sigfrid Ericson skapade den - den får inte slitas ned av alltför många besökare.

Köksträdgården

Jag tycker Sigfrid Ericson uppnådde sitt mål. Han lyckades skapa en trädgård som blev ett konstverk och vi lyckades pricka in rätt tid för vårt besök - en strålande fin dag när rhodondendronen blommade. 

Sigfrid Ericson...

... hette en av Göteborgs stora arkitekter. Han ritade konstmuseet vid Götaplatsen, Masthuggskyrkan, Johannebergskyrkan och en massa andra kyrkor i västsverige. Sigfrid Ericson hade stor arbetskapacitet och nöjde sig inte med att rita kyrkor och vara rektor för "konstfack" utan ville också skapa en egen trädgård - en trädgård som skulle bli ett konstverk. Fru Rut tipsade honom om Simlångsdalen. Där köpte han 14 ha mark och där skapade han Vargaslätten.

I majnumret av tidningen Trädgårdsliv fanns en artikel om Vargaslätten. När jag läste att trädgården skulle vara öppen för besökare i sommar bokade jag biljetter på direkten. Vi blev ett helt litet sällskap som drog i väg.

Innan jag åkte hemifrån lånade och läste jag boken "Vargaslätten; Historien om

en trädgård". Dessutom tog vi en titt på hans skapelse, tillika Göteborgs ikoniska kännemärke - Masthuggskyrkan - innan vi lämnade Göteborg och åkte mot Simlångsdagen.

Mashuggskyrkan är verkligen "maffig" där den ligger högst upp på ett berg - den syns från alla håll och utsikten från kyrkan är mangifik.

Undrar vad som finns inne i det jättestora tornet. Tippar att det är en vattenreservoar. Med den volym tornet rymmer och det läge kyrkan har skulle den vara en perfekt vattenbehållare om det skulle krisa till sig.

Två filmer varje gång

Vår biogrupp träffas fortfarande utomhus och kompenserar de glesa träffarna med att se två filmer varje gång. Vi hade stämt träff vid Markus kyrkan i Björkhagen för att prata om "Den vita tigern" och "All is true".

Vi började med att titta på den vackra Markuskyrkan, ritad av Sigurd Lewerenz och invigd 1960. Den räknas som en av höjdpunkterna i 1900-talet brutalistiska arkitektur (enl Wikipedia). Sen slog vi oss ned vid ett av borden och pratade film och en massa annat.

Filmen "Den vita tigern" bygger på en bok som jag läste för flera år sedan. Den handlar i grunden om moral och tilldrar dig i ett myllrande folkrikt Indien - både på landsbygden och i jättestaden Dehli.

Vi får följa huvudpersonens klassresa från fattig tekokare till välbeställd entreprenör. Föds man som tekokare i Indien förblir man det hela livet men B lyckas bryta sig loss. Hans framgång går bokstavligt talat över lik.

Vi möter ett land där korruptionen är utbredd. De rika mutar sig fria från skatter och pålagor medan de fattiga hamnar i ett slags livegenskap gentemot de rika. De har skulder som de aldrig kan bli av med. De sitter i en rävsax. B ser och lär och han är smart. Han tar efter sina chefer och lyckas skapa taxirörelsen "Den vita tigern" som gör honom rik. Frågan är vad som är värst - att begå ett mord eller driva redan fattiga människor in i ännu djupare fattigdom, sjukdom och för tidig död.

Filmens tema om moral var fängslande men filmatiseringen av Indiens myllrande folkliv var än mer fängslande  - gillar filmer där handlingen är förlagd till länder utanför västvärlden.

Film nummer två "All is true" handlar om de sista åren i William Shakespeares liv. Hans teater i London har brunnit ned och han flyttar tillbaka hem till sin familj.

En fin, lugn film som handlar om sorg, hur olika man värderar flickor och pojkar och om den makt kyrkan hade över människorna på 1600-talet. Jag gillade "All is true" men de andra var mer reserverade.

Till hösten, när vi ses nästa gång, kan vi (nog) gå på bio igen!