Karin Mamma Andersson

Det man inte hinner med på sommaren kan man göra på hösten - i alla fall om man är "arbetslös". I år blev därför vårt Köpenhamnsbesök flyttat från augusti till första veckan i oktober.

När vi bokat såväl tågbiljetter som hotell visade väderprognosen regn och åter regn. Gick inte att påverka men med en ny regnrock skulle jag vara oberoende av väder och vind.

Vi ägnade första dagen åt Louisiana och Mamma Andersson. Alltid trevligt att börja en utflykt med tågresa, speciellt om den går till Humlebæck. Men att mötas av en jättelång kö är inte lika kul. Det visade sig dock att alla som köade för att komma in på Louisiana hade köpt biljetter på nätet. Vi som inte gjort det kunde välja en annan ingång och slinka förbi hela kön. Kändes som omvända världen.

Louisiana blir bara större och större - i alla fall känns det så. Vi började med Karin Mamma Anderssons gigantiskt stora utställning. 

Hennes målningarna är realistiska men att tolka dem är inte helt lätt. Varför är marken så röd? Brinner jorden? En mörk undertonen löper genom hela utställningen.

Mycket fängslande målningar. Den dystra tonen gjorde mig lite beklämd men det var också mörkret som fängslade. Maken gillade inte Mamma Andersson, tyckte inte om svärtan, men jag tror det är kombinationen mörker och realism som gjort henne till stor och erkänd konstnär.

Sen tittade vi på:

Arthur Jafa  (videokonst som maken fängslades av och som skildrade de svartas USA).

Magnumb

 

Dr M. Møder

Jorn Meets Jorn

Mika Rotterberg

och så naturligtvis Alberto Giacometti

Vi blev ganska trötta av allt tittande men samlade nya krafter tack vare en jättegod tartartonfisksallad. Även på restaurangen lyckades vi på någon konstigt sätt slippa ifrån en jättekö.

Som avslutning - en runda i trädgården och den vanliga bloggposen i rummet längst upp, längst bort.

Ser man att det gått 3 år