Belfast

Just nu är det krig i Ukraina och varje dag ser vi bilder av söndersprängda hus. Ryssland, en gång en del av Sovjetunionen, har invaderat en annan del av gamla Sovjet -  staten Ukraina. 

I slutet av 60- talet och hela 70-talet såg vi bilder från en annan konflikt. Den mellan katoliker och protestanter på Nordirlanda.

Genom att medla och förhandla lyckades man 1998 få stopp på den nordirländska konflikten som då pågått i årtionden. Förhandling och kompromiss gav en skör  fred - det gjorde inte vapen och strider. En lärdom som jag trodde aldrig skulle bli bortglömd.

Regissören Kenneth Branagh har gjort en film om sin uppväxt i Belfast under den tid då konflikterna blossade upp och pågick.

Den protestantiska familjen B bodde på en katolsk gata (stan var uppdelad mellan protestanter och katoliker) - en gata där det kryllade av barn och alla kände alla. De levde ett enkelt, fattigt och lite rörigt liv men jag tror ett liv som var perfekt för barn. Trots att kvinnorna var hemmafruar, många män jobbade borta veckor i sträck och pengarna aldrig räckte till var det ett idyllisk liv, i alla fall sett genom en ung pojkes ögon.

Efter att ha levt sida vid sida blev man plötsligt fiende med sina grannar. Jag minns så väl hur detta krig pågick år ut och år in men jag minns bara vagt vad som utlöste fiendskapen, varför de började slåss. Stridigheterna blev självgenererande.

I filmen Belfast får man en känsla för hur det är när livet förändras, när allt blir mer otryckt, när ens vänner blir ens fiender och till slut inser man att så här kan vi inte leva. Familjen B behövde inte fly utan kunde flytta till ett annat land där både jobb och trädgård väntar men till ett land där de alltid ska känna sig som främlingar och prata annorlunda trots det gemensamma språket.

Tavla på Grand,
gav wibbar till konstnären Hopper

Jag tyckte filmen Belfast var bra om än idylliserad. Trots att det var en film om våld var det något av en feelgood film men en film med perfekt timing för att skildra stridigheter och flykt.