Trötta

Efter allt resande, var det skönt att komma till sommarstugan och veta att här ska vi stanna länge - nästan två månader.

När vi kom fram möttes vi av en klippt gräsmattan, i stället för halvmeterhögt gräs. I det ögonblicket uppskattade vi verkligen vår robot "Kapten Nemo".

Innanför dörrarna var det dock röra och oordning men en väntad oordning eftersom vi bytt fönster under vintern. Fönstren såg annorlunda men bra ut och efter några dar hade vi vant oss och fått hyfsat snyggt inomhus.

När allt kändes tillräckligt bra gjorde vi vår första utflykt. Tillsammans med släktingar åkte vi till Lysekil för att titta på den nybyggda gångvägen, precis vid vattnet mellan Norra kajen och Vallbodalen.

Det var den maffigaste "kustväg" jag sett - så snygg och välbyggd. Bron (om man nu kan kalla skapelsen bro) följde berget och havet. Med jämna mellanrum hade man byggt bord och stolar - också de anpassade till berget.

Medan vi provsatt möblerna flög det en smäcker vit fågel med gult huvud och svarta vingspetsar förbi ovanför oss. Så snygg. Gissade på havssula, vilket visade sig vara rätt. Hann inte fota men "tog" en bild.

Hit måste vi åka en lugn, fin kväll, ta med kvällsfika och sitta och njuta när solen går ned i havet.

Efter den kanske två kilometer långa promenaden blev vi bjudna på god lunch av svåger och svägerska på "deras" tapasrestaurang.

Mätta, nöjda och aningen trötta satte vi oss i den varma bilen för att ta färjan över Gullmarn. Allt var lugnt och stilla men plötsligt var det någon som tutade. Jag ryckte till och tittade mig runt. Där satt vi på en helt tom färja. Vår bil stod ensam men inte övergiven kvar på däck. När kaptenen tyckte det var dags att släppa på nya bilar för återfärd hade han tutat för att väcka två sovande resenärer i en röd, liten bil.