Vi kom över havet

Julie Otsuka har skrivit en jättefin bok om en glömd katastrof. En bok med ett mycket vackert, näst intill poetisk språk. Hon skriver i "vi-form" och ger på så vis röst åt alla dessa människor som for så illa.

På 1920-talet lämnade många unga japanska kvinnor ett hårt liv i Japan för att gifta sig med en vacker, god och välbeställd japansk man i USA. De reste över Stilla Havet med ett kort på sin vackre make intill hjärtat men möttes av en fattig, elak, utsliten gammal man. De reste mot en dröm som visade sig bli en mardröm.

Dessa unga kvinnor fick slita från morgon till kväll på åkrar, i tvätterier, som fruktplockare eller som hembiträden. De fick bo i skyffen, inte sällan med jordgolv, och utnyttjades av alla, inte minst av de japanska männen. De fick många barn som de inte kunde ta hand om eftersom de måste jobba. Så fort det var möjligt sattes också barnen i arbete. Trots det tuffa livet fick barnen en hyfsat bra uppväxt med plats för fantasi och lek och de fick lära sig det nya språket - amerikanska. När barnen blev sjuka var det i första hand pojkarna man tog hand om. De skulle ju sköta föräldrarna när de blev gamla.

Man och hustru slet båda på fälten men när de kom hem var hierarkin tydlig. Männen satte sig och läste tidning medan kvinnorna fick fortsätta att slava. Männen pratade inte med sina barn, kom knappt ihåg vad de hette och kunde säga Säg åt pojke nummer tre att inte släpa fötterna efter sig. Romarna gav också sina barn ett nummer (Secunda) men som tillägg till släktnamnet.

Barnen blev mer och mer amerikaniserade och började skämmas över sina fattiga, utslitna föräldrar. Men inga japaner stod högt i kurs -  de var ju "färgade".

1941 anföll Japan USAs flottbas i Pearl Harbor vilket ledde till krig mellan de båda länderna. Sen började det surras om att japaner i USA hade spionerat för kejsarens räkning. 

Plötsligt försvann en man, sen en till och så infördes utegångsförbud. Japanernas liv blev mer och mer begränsat. De slutade prata med varandra "Man kunde ju tro att vi utbytte hemligheter". Människor med japanskt ursprung blev paria och kunde behandlas hur som helst. Undan för undan blev de allt färre. Hela grupper fördes bort, till slut hade alla fått ge sig av. Julie Otsuka ägnar ett helt kapitel åt att beskriva människorna som måste lämna sina hem, sina arbeten, allt de hade och ge sig iväg utan att veta vart och utan att veta varför.

Den dag alla japaner var borta blev de saknade. Då började människorna fråga sig: Varför gjorde vi inget? Varför protesterade vi inte? Varför erbjöd vi inte vår hjälp?

"Vi kom över havet" är en mycket fin och välskriven bok om en bortglömd katastrof, om de kvinnor som sökte ett bättre liv i USA men efter 20 års slit och förnedring hamna i interneringsläger.