Den tysta flickan

Nu har jag suttit utomhus på restaurang för första gången i år. När mina biokompisar och jag hade sett filmen "Den tysta flicka" på Filmstaden Söder korsade vi Medborgarplatsen och slog oss ned i solen på en uteservering - åt och analyserade filmen.

Handlingen i "Den tysta flicka" är förlagd till den irländska landsbygden. Allt kändes gammaldags. Jag trodde det var på 50-talet som flickan Cáit fick flytta till fosterhem men i själva verket var det på 1980-talet.

Cáit växer upp i en familj med många barn där det gäller att kunna "ta för sig". Är man en liten blyg, tyst flicka blir man lätt knuffad åt sidan och trampad på. Man blir osynlig, får inga kramar.

Räddningen kommer när Cáit får flytta till en fosterfamilj, till ett medelålders par utan egna barn. Ett par som lever tyngda av en stor sorg. Fosterföräldrarna sköter om Càit och ger henne kärlek. Hon får uppleva en annan verklighet än den hon är van vid. I fosterhemmet möts hon med respekt och fosterföräldrarna gör allt för att få henne att trivas. De låter henne få den tid hon behöver för att vänja sig vid dem och de skämmer bort henne. Både Càit och fosterföräldrarna vill att hon ska bo kvar men det är inte dom som bestämmer.

"Den tysta flickan" låter oss se livet både ur barnets och ur fosterföräldrarnas  perspektiv. Det är en vacker och känslomässig film som visar hur kärlek och omtanke kan påverkar våra liv.