Nässlorna blomma

I realskolan fick vi läsa "Nässlorna blomma" och "Kap farväl" - tyckte båda böckerna var sååå tråkiga. Bestämde mig för att aldrig mer läsa något av Harry Martinson och det löftet har jag hållit.

Men så fick jag höra om en bokcirkel där man läser en klassiker varje år och föreslog att vi skulle göra samma sak i vår cirkel. Vi har därför läst två böcker den här sommaren - vi valde klassikern "Nässlorna blomma". Kan ha varit jag som föreslog den dels för att "Lundströms bokradio" hade den som bok, dels för att jag ville se om jag ändrat uppfattning sen jag sist läste den för si så där 60 år sedan.

"Nässlorna blomma" handlar om Martin - en föräldralös pojke (pappan dog och mamman reste till USA i början av 1900-talet) som socknen fick ta hand om. Tänk att vara så liten som sex, sju år och vara helt utlämnad åt andra, inte ha ett hem, inte ha någon trygghet. Jag kände så för lille Martin och tyckte mammans agerande var förkastligt men vi vet ju inget om mamman mer än att hon hade tänkt hämta barnen när hon fick möjlighet. Vi har aldrig fått höra hennes version.

"Nässlorna blomma" är Harry Martinssons självbiografi om sin uppväxt på landet på 1910-talet. Han auktionerades ut till den bonde som gav lägst anbud. Socknen kontrollerade inte familjerna utan valde alltid det alternativ som var billigast.

Martin får flytta från familj, till familj. Han får slita från morgon till kväll och han blir slagen men har ingenstans att vända sig. I ett sånt läge är det inte lätt att stå på sig. Han föraktar inte bara sina plågoandar utan också sig själv för att han bara står och flinar och inte säger ifrån. Men jag förstår honom - ibland finns det ingen annan lösning än att tiga och flina fastän hela ens inre är i uppror. Harry Martinsson hade inget eget hem och rotlösheten kom därför att prägla både hans liv och hans skrivande, inte minst Aniara handlar om att inte ha något fotfäste tillvaron.

"Nässlorna blommar" har ett fantastiskt språk och ett innehåll som är både gripande och fängslande men den kändes gammaldags. Boken skildrar ett land och ett liv som inte längre finns men den ger också den moderna människan (dit jag räknar mig) perspektiv på livet. Jag tycker nog "Nässlorna blomma" blivit bättre under de 60 år som gått sen jag sist läste den. En välskriven bok med ett enastående språk och fina naturbeskrivningar men den är fortfarande tråkig.

När vi diskuterade "Nässlorna blomma" och "Fri" träffades vi på Gunnarssons på Götgatan - ett fint gammalt kafé där man fick sitta så länge vi ville.