Ernst Josephson

Några gånger varje år träffar jag min gymnasiekompis. Ibland går vi på bio och ibland på någon utställning. Då och då nöjer vi oss med att äta lunch tillsammans - det är ju ändå pratet som är viktigast. 

Venetianska ljuskrona på Waldenarsudde

Sist gick vi till Waldenarsudde där det  visades en retrospektiv utställning med Ernst Josephsons konst.

Ernst Josefsson var liksom många andra konstnärer psykisk sjuk i perioder. Han var en skicklig konstnär, målade många porträtt, men han kunde också teckna. Inte nog med det - han kunde komponera musik. Jag blir alltid imponerad av folk som har många talanger.

Extatiska huvuden

Under sina sjukdomsperioder tecknade han mest.

Romeo och Julia

Paris dom

Kristus på korset -
så härligt annorlunda

Efter lunch i prinsens kök gick vi runt i trädgården och njöt av en av årets sista sommardagar.

Skuggbild -
nästan som att vandra i Spanien

Tidlösa -
blomman som gett namn åt min blogg

Min bloggpose

Antiklimax

Katarinahissen byggdes för att göra det lättare för folk att ta sig från Slussen upp till Mosebacke torg.

Den första hissen var klar 1886. Den ersattes av en ny 1933. Den andra hissen var i bruk ända till 2010. Nu, 2023, har den tredje hissen öppnats och vi bestämde oss för att provåka.

Första året är åkturen gratis. Sen kommer det att kosta 20 kronor. När Emelie, i Per Anders Fogelströms "Min stad böcker" ville åka kostade uppresan 5 öre och nedresan 3. Trots det till synes låga priset hade Emelie inte alltid råd att ta hissen.

Nu, när man håller på och bygger en ny sluss, var det lite snirkligt att ta sig fram till hissen. Väl där möttes vi av beskedet "Tillfälligt avstängd".

Så snopet! Hissen som öppnades den 19/10 var avstängd redan den tjugoandra - efter bara tre dagar.

Vi tittade i stället på Lena Cronqvist staty och tog sen den "vanliga" hissen upp till gångbron och beundrade utsikten.

Sen promenerade vi via Katarina kyrka och Benhuset ned till Barnängsbryggan (där Emilies mamma tvättade kläder när hon jobbade som tvätterska) tog färjan över till tvärbanan och så var vi hemma igen.

85 år

I kväll fick vi belöning för det jobb vi gör varje tisdag och torsdag - hämtar två barnbarn och följer dem till körövningar.

Vi åker till en nedlagd (tror jag) skola på Kungsholmen, klättrar ned för en brant trappa och sätter oss i en korridor och väntar en till två timmar medan  pojkarna övar körsång. Sen följer vi dom hem igen.

Går fint eftersom jag alltid har med mig min telefon, som jag leker med, och minst en bridgebok, som jag läser i. Ibland ägnar jag tiden åt att prata med andra morföräldrar. En dag råkade jag dock upptäcka ett kondis alldeles i närheten. Sen den dan lämnar jag pojkarna vid porten och slipper trappan - kan i stället sitta bekvämt och njuta av en latte medan jag väntar.

Kvällens belöning var en jubileumskonsert - Stockholms gosskörs 85-års jubileum.

Även denna gång lämnades pojkarna vid dörren och vi gick in i konserthusets restaurang. Där åt vi middag tillsamnans med dottern medan vi väntade på att konserten skulle börja och vi skulle få vår belöning - fin körsång i två timmar.

Lundbergs

Bokcirkelns oktoberträff hade vi förlagt till "Lundbergs" - Gröndals berömda kafé. Ett litet mysigt kafé, där vi hade blivit lovade att få sitta och prata - länge.

Boken vi pratade om hette "Silke" och var författad av italienaren Alessandro Baricco. Vi hade fått boken rekommenderad av en Birkagårdskamrat och då rekommenderade böcker ofta är bra böcker, hade vi valt den till oktober månads bok.

Boken "Silke" handlar om silkesmaskuppköparen Hervé Joncour. 

De europeiska silkesmaskodlingarna drabbades på 1800-talet av olika farsoter och Hervé Joncours uppgift var att få tag i friska ägg från andra sidan Medelhavet. Varje år reste han därför ca 600 sjömil till Syrien och Egypten för att köpa silkesmaskägg. Resten av året var han ledig.

Men på 1860-talet spred sig äggpesten utanför Europas gränser. Om inte hela sidenindustrin skulle gå under måste man få tag i ägg från "Världens ände" dvs från Japan - ett Japan som varit helt isolerat i 200 år.

År 1861 ger sig därför Hervé Joncour ut på en lång resa till Japan för att köpa silkesmaskar. "Silke" handlar om Hervé Joncours resor till Japan, vad som möter honom där och hur dessa resor och möten påverkar hans liv. Han gör den långa resan till Japan fyra gånger.

"Silke" är en stämningsfull bok med ett mycket avskalat och enkelt språk men med många upprepningar. Det är en sensuell, exotisk berättelse om kärlek. De många upprepningarna bidrar till att skapar den vackra berättelsen. Vi tyckte alla om boken även om vi inte förstod all symbolik.

Boken var "filmisk" och hade också filmatiserats. Filmen fanns att låna på biblan och jag passade på att se den kvällen innan vår cirkelträff. En mycket vacker film med hänförande miljöer. Det var bra att jag hade läst boken innan jag såg filmen annars tror jag det hade varit svårt att hänga med i  den "avskalade" filmen.

Jävla karlar

Tiden rinner i väg. Det känns som livet går snabbare och snabbare.

Västkustseglarnas dag i Lysekil

Vi hade inte väl lämnat västkusten förrän det var dags att åka tillbaka. Stugan måste vinterstängas - kyl, frys och vatten tömmas, elen stängas av. Sen var det den obligatoriska "bryggupptagningen". Alla karlar förväntas ställa upp och det gör de så gärna - mest för att få snacka i lugn och ro (tror jag som stannar kvar under täcket). Det ingår i våra rutiner att göra denna resa vår och höst och det ingår i våra rutiner att lyssna på en trevlig bok på vägen.

Den här resan var det Andrev Waldens nyutgivna bok om sin uppväxt vi lyssnade på. "Jävla karlar" handlar om Waldens ungdom, där inte mindre än sju olik män hade rollen som hans pappa. På sju år bodde sju olika "pappor" i hans familj! Man häpnar! Mamman snubblar in i en famn och vips bor det en ny man under deras tak. Där fanns "växtmagikern", "mördaren", "konstnären" m.fl.

"Växtmagikern", som lyckats få någon slags livslång pension och inte behövde jobba utan kunde ägna sig åt att bli hög på svampar, var först i den långa raden av "pappor".

Den nya mannen blir snabbt en del av familjen. Han bor tillsammans med Andrev, hans syskon och deras mamma ett tag, sen försvinner han igen. När karln börjar slå dom, är det dags att hitta något nytt. Mamman tar inte vilken skit som helst men hon står under köksfläkten, röker och muttrar "Jävla karlar".

"Jävla karlar" var en toppenbok - fängslande, rolig och bra skriven men samtidigt seriös. Den skildrar livet ur ett barns perspektiv, ett barn som lär sig läsa tecknen, som förstår när en ny flytt närmar sig och fattar när det kommer att komma en ny pappa in i familjen. Mycket läsvärd bok. 

Det hade blåst utanför vårt fönster
medan vi var på västsidan

Hamlet

När ett av barnbarnen nyligen fyllde nio fick han en teaterbiljett till "Titta Hamlet" i födelsedagspresent. Föreställningen hade fått finfina recensioner. Vi bestämde dag på direkten och så var det dags.

Gick upp tidigt för att ta mig till Spånga, hämta min följeslagare och sen hinna in till stan till halv ett. Hade tänkt vi skulle suttit ned och fikat i teaterkaféet men tyvärr fanns där bara ståplatser. Hade också tänkt jag skulle gett barnbarnet en kortfattad redogörelse av innehållet i Hamlet, innan teatern började, men det var han inte intresserad av.

Föreställningen, som bygger på Barbro Lindgrens bok med samma namn, inleddes med en kort introduktion av Ofelia. Där berättade hon om hur olika personer "svärdade" varandra!! "Svärdade"!!

Jag har varit på Orionteatern förut - en liten mysig teater som jag gillar. Har aldrig blivit besviken på "Orion" men det blev jag den här gången.

Det var ett enda långt bråkade mellan olika personer. (Ungefär som "Brott och straff"). Till och med jag hade vissa problem att hålla isär de olika rollerna.Jag tror inte en enda unge hängde med på vare sig handlingen, vilka personer som agerade och varför de bråkade och dödade varandra. Till råga på allt pratade de nonsensspråk.

Flera barn började gråta och fick ledas ut. Mitt barnbarn tyckte det hela var ganska värdelöst och gav inte Shakespeare högt betyg som författare men han sa att det hade varit roligt att vi åkt in till stan tillsammans.

Mitt andra 9-åriga barnbarn tittade, tillsammans med sin mamma, på "Till Hamlet" dagen efter oss och båda tyckte den var bra, till och med jättebra. Det gamla talesättet "Smaken är som ..." gäller alltjämt.

Mera Lappland

Tredje boken i Liza Marklunds Strenträsktriologi var riktigt bra.

När jag hade lyssnat klart familjekrönikan "Löftet" blev jag sjuk. Fick en hosta som inte var av denna världen. Hostade mig igenom nätterna och var dizzi på dagarna. Vad skulle jag göra? Som jag såg det fanns det bara en utväg. Jag skulle lägga mig på soffan, ladda hem en ny bok, stoppa lurarna i öronen och stanna kvar i soffläge tills jag hostat klart.

Bokvalet var givet. I somras läste jag Liza Marklunds två första böcker i Stenträsktriologin. Nu var det dags för den sista boken, Stormberget.

Samma personer återkommer i alla tre böckerna. Huvudperson är den sjukskrivne polischefen Wiking. På midsommarafton flyter en död kropp upp ur Kallmyren, samma plats som Wikings fru försvann från, för många år sedan. Vem är det man har hittat och hur har personen hamnat där. Spåren leder till Wikings egen familj.

Stormbeget kan inte karaktäriseras som en renodlad deckare men den är likafullt spännande. Jag skulle kalla den för en svensk släktkrönika om fattigfolket i Lappland - sträcker sig från slutet av 1800-talet fram till idag. Vi får följa Wikings familj och allt vad de och deras grannar fått utså när Sverige skulle "elektrifieras". Utan eftertanke dränkte man hela samhällen. Det var alltid Vattenfalls önskemål som skulle tillgodoses, människorna fick anpassa sig. Några ruvade på hämnd.

"Stormberget" hade en bra intrig och var lika intressant som släktkrönikan från Sydafrika. Bra att någon ger röst åt alla dessa människor som blev "överkörda" när Sverige övergick från lantbrukssamhälle till industrisamhället.

Löftet

Amor, yngsta dotter i familjen Swart, hör sin pappa lova att hembiträdet Salome ska få äganderätt till det hus hon bor i. Pappan ger löftet till frun när hon ligger på dödsbädden. Amor råkar höra vad hennes pappa lovar och glömmer det aldrig.

Amor har ingen aning om vilket land hon lever i. Hon vet att hon lever i Sydafrika men hon vet inte vilket land Sydafrika är och vilka lagar landet styrs efter - inga svarta får t.ex. äga hus eller mark. Pga dessa lagar kan Amors pappan inte uppfylla sin frus sista önskan, säger han, och Salome får fortsätta att bo på nåder i ett hus som inte är hennes. Lagarna ändras men löftet till Amors mor blir inte uppfyllt - inte förrän alla i familjen Swarts utom Amor är döda men då kan det vara för sent.

I romanen "Löftet" av Damon Galgut beskrivs familjen Swarts liv parallellt med utvecklingen i landet Sydafrika. Det blir svårare och svårare för en vit familj att driva en farm där. Rädslan breder ut sig. Man kan inte lita på någon, inte ens presidenten, och man försöker skydda sig genom att bygga fler och fler staket. Det är inget roligt land att bo i. I allt detta mörker får vi i möta en människa som är sann mot sig själv - Amor. Hon blir en kontrast - kanske allt för stor.

Det är en mycket intressant och välskriven berättelse där berättarröst hela tiden byter perspektiv men det är ingen upplyftande berättelse. Sydafrika är inte ett land där man kan se ljust på framtiden.