England - en summering

Vi har haft en mycket trevlig resa där allt har klaffat från packning till tågtider - så glad att vi kom iväg. Det var nära att vi fått ställa in allt.

Här startar sista etappen

Några dagar innan avresa var äldsta dottern med familj hemma hos oss och åt kräftor. När barnbarnet kom var han frisk men under kvällens gång blev han sjuk - började nysa ock hosta. När han åkte hem hade han fått feber. Sen ringde dottern och sa att han testats positivt för Covid.

När vi tre dagar senare gav oss iväg hade maken blivit dålig (suttit bredvid barnbarnet) men allt var ju både bokat och packat. Vi diskuterade för och emot och bestämde oss för att åka trots att vi var sjuka. Eventuellt fick vi bo kvar på vår första anhalt längre än planerat. Tack vare Ipren och Alvedon höll vi oss på benen men lite dåligt samvete hade vi allt. Sprida smitta är inte ok, särskilt inte till andra länder. Glad att vi hade ett grundförsvar på sex sprutor, som förmodlingen gjorde oss mindre smittsamma.

Det är trevligt att åka tåg i England - allt är så gulligt. Små stationer (har nästan bara besökt mindre städer) som alltid är bemannade, ofta med flera personer. Stationerna har alltid biljettförsäljning och ofta en liten affär och kafeteria. När tåget ska ge sig iväg kommer en stins ut och viftar iväg det.

Att ha interrailkortet i telefon var nytt för oss och när vi väl fått kläm på hur det fungerade var det toppenbra. Det ger resenären möjligheter att ändra och anpassa sin rutt under resans gång. Men tappar man telefonen är man illa ute.

Så här åkte vi. Använde 13 av 15 resdagar

Vi åkte i fem länder med 26 olika tåg och besökte 18 platser enligt interrailappens statitik.

Efter empiriska studier av tågresande i England, Tyskland, Belgien, Danmark och Sverige  kan jag lugnt säga att England är bäst.

City of London

Vi lämnade Settle för att resa tillbaka hem - de tre närmaste dagarna skulle vi tillbringa på tåg (ingen av oss ville ha ännu en sömnlös natt i en trång och skramlig sovvagnskupé så - ingen sovvagn på hemresan ).

En resnär på St Pancras
som kollar när tåget ska gå

Vi kom fram till London redan vid tretiden och under den lediga  eftermiddag, som låg framför oss, var det självklart att vi skulle åka till City of London. Vi skulle titta på drakarna som bevakar och skyddar denna autonoma del av stan.

På vår Birkagårdskurs i våras berättade vår lärare om City of London, som har eget styre, egna skatter mm. Att det mitt i London existerar en uråldrig del av stan som inte är London, utan en reminiscence från romartiden, hade jag då ingen aning om.

Vi tog bussen från St Pancras, morsade på Nelson och gick ned till Themsen som vi sen följde åt vänster (norrut?) tills de dök upp - drakarna. När vi väl hade upptäckt dom såg vi dom överallt. 

Sen avslutade vi dagen och hela vår Englandsresa med den obligatoriska pubmiddagen.

Brontëland

Är kreativitet medfödd?

Kanske har vissa människor mer fantasi än andra och kombineras detta arv med rätt yttre förutsättningar kan de åstadkomma sånt som andra inte kan. Det tror jag gällde systrarna Brontë.

Prästgården

1820, när Patrick Brontë fick jobb som kyrkoherde i Haworth, flyttade hela familjen med sex barn dit. Bara ett år senare dog mamman. Familjen bodde förhållandevis fint i den stora prästgården, nära huvudgatan, intill de öppna lockande och skrämmande hedarna. Vi hade kommit till Haworth på tidstypiskt sätt - med ångtåg.

Eftersom pappan jobbade mycket fick barnen gott om tid för sig själva och sina fantasilekar. De uppfann egna världar (långt före både Tolkien och Dahl). När brodern fick några småfigurer (tror det var tennsoldater) kom allt att kretsa kring dessa. Eftersom figurerna var små måste berättelsera till dom skrivas i miniatyrformat så att de kunna läsa dom.

Levnadsförhållanden var inte de bästa i industristaden Haworth på 1800-talet - stora luftföroreningar från alla fabriker. Två systrar dog i TBC i 10-års åldern. Charlotte, Emily och Anne levde till vuxen ålder och lyckades med hjälp av ett arv från sin moster publicera sina böcker under pseudonymer. Sen var, så att säga, lyckan gjord men i 30-års åldern dog även Emily och Anne i TBC. Charlotte levde tills hon blev 38 men pappa Patrick blev hela 86 år. I Haworth var medelåldern på den tiden 25 år.

Vi gick upp för Main Street, tittade i alla "Brontëaffärer", gick in i kyrkan, besökte prästgården som nu är ett Brontëmuseum och drack four o'clock tea. Se tog vi ångtåget tillbaka till 2000-talet.

Vardagsrum

Matsal

Kök

Broderns rum

Teckningar av brodern

På hemresan från London till Stockholm lyssnade jag på Jane Eyre av Charlotte B och kunde nästan uppleva besöket i Haworth en gång till. 

En volontärs jobb

I vår ursprungliga resplan, den som följde Ta tåget till litteraturens England hade vi bokat in två övernattningar i Haworth - Brontëland. Klart att vi måste bo i den stad där de berömda systrarna växte upp. Det tyckte dock inte våra engelska vänner - bättre att bo hos dom och istället göra en utflykt till Haworth.

Utflykten till Haworth skulle delvis ske med ångtåg så resan var noggrant planerad. Vi fick inte missa avgångstiden från Settle, för det gick bara några få turer varje dag på veteranjärvägen. Tyvärr visade det sig att tåget från Settle var så mycket försenat att vi inte skulle hinna till Keighley i tid. Fick ta bilen till Keighley - där ångtåget väntade.

När vi planerade vår tågluff i England såg jag framför mig gamla tåg där man gick in i kupéerna direkt från plattformen. I själva verket är de engelska tågen både moderna och välskötta. Inte förrän vi skulle åka ångtåg fick jag klart för mig hur det hängde ihop. Min bild av engelska tåg byggde på "gamla" filmer jag sett inte på dagens verklighet.

Roligt att åka ånglok och minnas hur det var för inte så länge sedan.