Sommaraktiviteter

Om man undantar de dagar man har matansvar är sommarstugelivet mycket lugnt.

Vissa av oss såg den loppisrunda som ordnades i mitten av juli som sommarens höjdpunkt. Vi åkte iväg i två bilar och tur var det för jag tröttnade på direkten. Tyckte bara det var gammalt skräp som såldes och det har jag tillräckligt av redan. 

Då var det roligare när minste killen blev sugen på Far Breton och bakade den helt själv. Jag hade aldrig tidigare ätit Far Breton men gillade den ostkakeliknande efterrätten från Bretagne. Så här gör man:

Börja med att blöta ett bakplåtspapper som du lägger i formen.

Vispa sen ihop smeten.

100 g smör
En nypa salt
125 g socker
Vanilj (stång eller vaniljsocker)
3 ägg
4 dl mjölk
1 dl grädde
75 g smält smör

Sätt ugnen på 180⁰ (eller lite mer).
Blanda mjöl, salt, socker, vanilj.
Rör i ett ägg i taget.
Rör till jämn smet med lite av mjölken.
Häll i resten av mjölken o grädden.
Vispa sist i det smälta smöret.
Grädda i 25 minuter.

Efter en halvtimma är kakan klar.

Vi åt den till efterrätt med "Ernst jordgubbar".

Sommarmat

När två av våra barn med familjer kommit till stugan börjar vårt frosseri.

Eftersom vi lagar middag var sin dag blir det idel lyxmiddagar. Gott och trevligt men en dag kände jag mig lite trött och fuskade.

Det var dagen då dottern skulle träffa en skolkamrat i Hunnebostrand och vi hängde på. 

Roligt med utflykt och enkel matlagning. Min middag blev ett restaurangbesök i Hunnebo men först....

...åt vi vår medhavda fika vid stranden.

I Hunnebostrand har man en "utställningspromenad" alldeles nere vid vattnet. Man kan säga att den gav vår utflykt en kulturell touch. Några hoppade dock utställningen och gick direkt till restaurangen.

Inte nog med att vi får så fantastisk mat under vår gemensamma vecka vi blir också underhålla när vi ätit klart. 

Sommarstuga

Det är både skönt och lyxigt att två månader om året kunna byta bostad och flytta ut i grönskan - att inte behöva göra ett enda dugg (fast det gör jag ju inte annars heller).

Vi började årets stugvistelse med en lugn period (inga gäster) - jag latade mig men maken jobbade från morgon till kväll. Han försökte få ordning på trädgården och ville fixa till växthuset som blåst sönder.

Vår trädgård består av två gräsmattor och en insynsskyddande rosenhäck. Eftersom vi har en robot som klipper gräset borde trädgården kräva minimal skötsel men så är det inte.

För nio år sen gjorde vi iordning häcken sen skulle den praktiskt taget klara sig själv - sa trädgårdsmästaren. Han sa inget om hur mycket ogräs det skulle frodas inne bland rosorna och hur lång tid det skulle ta att rensa.

Dessutom har den otroligt torra våren gjort att rosorna farit illa - tjugo stycken hade dött. Det hade blivit stora luckor i häcken som måste fixas till. "Vi" har klippt ned det som var dött och planterat några rosor som jag vattnar var och varannan dag.

Vad som funkat riktigt bra i år är min tomatodling. Tomaterna stortrivs i det restaurerade växthuset och tack vare lite gödsel växer de så det knakar.

Förändring över tid

Allt förändras men ofta går det långsamt - man märker det knappt. Men förändring på förändring gör efter ett tag stor skillnad. Här om veckan när vi hälsade på våra bridgevänner på Kållands halvö pratade vi om detta.

Jag tycker alltid jag har haft det bra, tycker aldrig jag har saknat något - ändå hade vi så oändligt mycket mindre av allt på 50-talet. Trots att "allt" var bra då också, tror jag det skulle vara svårt för dagens människa att backa till den standard som då rådde. Till och med jag som upplevt 50-talet skulle nog ha vissa svårigheter - man tar allt man har "för givet".

Så står jag i sommarstugan och stryker nytvättade underlakan och ser hur min mamma bytt ut den del av ett lakan som blivit utsliten och ersatt den med tyg från ett annat lakan. 

Minns hur jag hur under hela min barndom fick sova på lakan med en hård söm i mitten. När ett lakan var utslitet klippte min mamma isär det på mitten och sydde ihop yttersidorna. På så vis gav man lakanet dubbelt så lång livslängd.

Dags för återvinning efter ca 80 år?

Tror ingen idag skulle komma på tanken att lägga ned så mycket jobb på ett gammalt lakan. När ett lakan är utslitet övergår det till "trasstadiet" eller så kastas det. Så, trots att vi svärmar så mycker för återvinning, är det långt borta att förlänga ett lakans livslängd - men man vet ju aldrig vart våra små steg på "recycling-banan" kan ha lett oss om 50 år.

I avvaktan på det, besökte jag det stora varuhuset och köpt nya underlakan och nya örngott så att mina besökare kan sova skarvlöst.

Stängt

Som gammal göteborgare tycker jag alltid det är roligt att åka till stan men det är inte alla år vi hinner ta en tur dit. I år, när det inte finns någon makrill i Gullmarn, är läget annorlunda. Ingen makrill - ingen båt - mer tid.

I söndags, när det blåste småspik, satte vi därför kurs mot Eriksberg - den nya stadsdel som vuxit upp i det gamla varvsområdet på Hisingen. Där har man byggt en riktig skyskrapa, 246 meter hög, som jag var väldigt sugen på att åka upp i. Översta våningen är "besöksvåning".

Vi promenerade, i full storm, utefter Eriksbergkajen, tittade på ostindiefararen Göteborg, på konsten de smyckat kajen med och på alla människor. När vi hittade ett läigt kafé slog vi oss ned.

Vindarnas tempel

Pål Svensson

Sen var det dags för utsiktstornet - det som i folkmun kallas Gylfen. Officiellt är huset döpt till Karlatornet men borde hetat "Kålletornet" eller möjligen "Kals torn" - tycker jag. Det var inte utan att det pirrade i magen. Skulle vi verkligen våga oss upp till våning 74 när det var full storm. Det skulle säkert vara svajigt där uppe. Det fick vi dock aldrig veta för översta våningen var stängd, skulle inte öppna förrän till nyår.

"Då åker vi till den nya skyskrapan på Järntorget" sa jag.

Fick en liten sightseeing genom stan innan vi kom fram ett kaosartat Järntorg (blir väl bra så småningom när de byggt färdigt). Så var det dags för "Draken" på Järntorget. Högt det också men inte lika högt (100 m), men tyvärr lika stängt.